Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern (Magyar. Magyarorzság, »magyarernas land», T. Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undanträngdes Rudolf af sin broder ärkehertig
Mattias (konung af U. 1608–19) med tillhjelp af
den aristokratisk-protestantiska oppositionen
(valkapitulation ang. bl. a. jesuiternas
utestängning). Missnöjet upplågade dock åter till
följd af fortsatta katolska reaktionsförsök, medan
Mattias inblandade sig i stridigheterna emellan de
transsylvanska ständerna och Gabriel Báthori (mördad
1613). Han måste dock erkänna dennes efterträdare
Gabriel Bethlen (Bethlen Gábor, 1613–29), som stödde
sig icke blott på folkgunst och Portens skydd, utan
äfven på sina redan inlagda krigiska förtjenster
och sin duglighet som regent. Under Ferdinand II
(1619–37) uppträdde Bethlen såsom den protestantiska
och nationella resningens ledare i de habsburgska
landen, lät utropa sig till konung af Ungern (1620),
men afstod efter böhmarnas och österrikarnas nederlag
(freden i Nikolsburg 1621) Stefanskronan till kejsaren,
som utnämnde honom till riksfurste, gaf honom ökade
besittningar i U. och Schlesien och förpligtade sig
att upprätthålla de habsburgske ungrarnas privilegier
(pacifikations-riksdagen i Oedenburg 1622). Efter ny
osämja bekräftades freden (i Wien 1624), men Bethlen
uppgaf icke sin plan att i förbund med Turkiet och
Frankrike, Sverige, Danmark och Brandenburg störta
den habsburgska monarkien. Efter ett kort vapenskifte
med Wallenstein (1625) måste han dock i anledning af
Danmarks nederlag inskränka sig till en djupt anlagd
diplomati, hvars frukter han ej fick skörda. Hvarken
hans enka, Katarina af Brandenburg, eller hans brorson
Stefan Bethlen kunde bevara hans efterlemnade makt,
som tillföll Georg Rákóczy I (1630–48). Försigtigare
än Bethlen, dröjde han att inblanda sig i trettioåriga
kriget, tills oppositionen i det habsburgska U.,
som lugnats af palatinen Eszterházys konstitutionella
styrelse, under Ferdinand III (1637–57) blifvit retad
genom nya jesuitiska stämplingar, och Torstenssons
segrar syntes lofva en lätt framgång för alla
kejsarens fiender. Enligt förbundsfördrag (1643)
med Sverige och Frankrike grep Rákóczy till vapen,
men, skrämd af Portens hotelser, nöjde han sig med
den fördelaktiga freden i Linz (1645) och kejsarens
nya eftergifter till de protestantiske ungrarna
(riksdagen i Pressburg 1646–47). Sonen Georg Rákóczy
II (1648–60) störtade sig genom sitt eröfringståg
mot det af Sverige angripna Polen (1657) i krig med
Porten, som emot honom uppsatte andra vasallfurstar:
Frans Rhédey, som afsade sig sina anspråk 1658,
och Ahaz Barcsai. Rákóczy omkom i striden, hans af
sjelfständighetspartiet valde efterträdare Johan
Kemény (1661–62) likaså, efter Barcsais afsättning,
och sultanens kreatur Mikael Apafi I (1662–90)
behöll furstevärdigheten. Ur den transsylvanska oredan
utspann sig under Leopold I (1657–1705) ett turkiskt
krig äfven i det kejserliga U. (1660–64). Oaktadt
de kejserliges seger vid S:t Gotthard (1664) fingo
turkarna behålla flere eröfrade ungerska fästningar
(freden i Eisenburg l. Vasvár). Ungrarnas harm gaf
sig luft i den vidt utgrenade
»magnatsammansvärjningen», som underblåstes af Frankrike,
men, innan den kommit till fullt utbrott, qväfdes
genom ledarnas fängsling och afrättning (1671;
Zrinyi, Nádasdi. Frangepani m. fl.). Frans Rákoczy I
(son till Georg R. II), som med de sammansvurnes
hjelp hoppats undantränga Apafi i Transsylvanien,
skonades af kejsaren till lifvet. Men Wienregeringen
och jesuiterna framkallade genom sina försök
till en katolsk restauration och den ungerska
författningens omstörtande en vida farligare
folkresning (»kuruzzkriget»), hvars ledning
öfvertogs af Emerich Tököly (1674) med understöd
från Frankrike, Porten och Apafi. Under kejsarens
krig med Frankrike grep upproret mer och mer omkring
sig i U. trots hans konstitutionella eftergifter
(»dietaldekretet» i Oedenburg 1681). När turkarna
tågade mot Wien (1683), förenade Tököly sig öppet
med dem för att vinna U:s krona. Men kejsarens
och hans bundsförvanters segrar lade U. för hans
fötter. Buda eröfrades (1686), och året 1687 bildar
epok genom general Caraffas »blodsdomstol i Eperjes»
öfver Tökölys anhängare (han sjelf internerades af
Porten i Asien), storvesiren nederlag vid Mohács,
Apafis underkastelse (fördraget i Blasendorf) och
riksdagsbeslutet i Pressburg, hvarigenom de ungerska
ständerna erkände habsburgska husets arfsrätt och
afsade sig insurrektionsrätten. Under turkiska
krigets fortsättning pacificerades U. genom stränga
förvaltningsåtgärder, och den serbiska invandringen
(1690–91) gaf den kejserliga regeringen tillfälle
att upprätta en mot magyarerna afvog privilegierad
korporation. Mikael Apafi II (1690–97) afsade
sig regeringen, och Transsylvanien återförenades
definitivt med det ungerska konungariket, ehuru dess
politiska och administrativa avtonomi bekräftades
(författningsdiplomet 1691). Freden i Karlovicz
(1699) afslöts ej å ungerska kronans, utan blott å
kejsarens vägnar, utestängde de flyktige ungerske
insurgenterna från fäderneslandet och qvarlemnade
Temesvárbanatet i Portens våld. Missnöjet med den
kejserliga politiken, i synnerhet inkräktningarna på
ständernas skattebevillningsrätt, föranledde under
spanska tronföljdskriget en ny ungersk resning (1703),
som gynnades af Frankrike och leddes af Frans Rákoczy
II (son till Frans R. I). Han utropades till furste
af Transsylvanien (1704), och på mötet i Szécsény
(1705) organiserades en ungersk konfederation, som
på mötet i Onód (1707) förklarade tronen ledig. Men
man vågade icke formligen välja R. till konung, utan
erbjöd kronan åt kurfursten af Bajern, som afslog
anbudet. Efter långvariga fejder och underhandlingar
lyckades Josef I (1705–11), sedan insurgentpartiet
förlorat alla utsigter till främmande makters
hjelp och glesnat genom affall, bilägga upproret
genom freden i Szatmár (1711), som stadgade en
allmän amnesti och den ungerska författningens
restauration. Frans Rakoczy dog som internerad
emigrant i Turkiet (1735), den siste målsmannen för
de transsylvanske magnaternas försök att grundlägga en
ny nationel dynasti.
V. Emancipationsstriden inom den
habsburgska monarkien (från 1711). För magyarerna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
