Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern (Magyar. Magyarorzság, »magyarernas land», T. Ungarn) - Ungern-Sternberg, Alex von. Se Sternberg - Ungern-Sternberg, Mattias Alexander von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Metternichs mer och mer utpräglade absolutistiska
tendenser. Riksdagen 1825–29 tillbakavisade
med kraft alla ingrepp i de konstitutionella
rättigheterna. Polska revolutionen 1830–31 väckte
ungrarnas lifliga sympatier och eldade deras egen
fosterlandskänsla. I samma mån som det magyariska
språket tillkämpade sig sin fulla rätt i de
parlamentariska förhandlingarna (i stället för
det häfdvunna latinet), uppblomstrade en politisk
vältalighet (Nagy, Széchenyi, Vesselényi, Kölcsey,
Kossuth, Deák m. fl.), som ryckte massorna med
sig och förenades med ifver för genomgripande
sociala reformer. Riksdagen 1833–35 förberedde
böndernas emancipation trots regeringens tvetydiga
hållning i denna fråga, som användes att väcka
split emellan samhällsklasserna och undergräfva
författningen. Under kejsar Frans’ efterträdare,
Ferdinand (1835–48), växte spänningen emellan hofvet
i Wien och det ungerska sjelfständighetspartiet,
som klagade öfver administrativa attentat emot
komitatförfattningen, inskränkningar i pressfriheten
och afvoghet emot det magyariska språkets officiella
användning, under det att de serbiska och kroatiska
nationalitetssträfvandena på ett misstänkt sätt
gynnades från ofvan. Revolutionsåret 1848, då den
habsburgska monarkien skakades i sina grundvalar,
blef äfven ödesdigert för U. Med tillhjelp af
folkdemonstrationer tvang riksdagen (Mars)
under Kossuths ledning regeringen att bevilja
vidtgående reformer och tillsätta en särskild
ansvarig ungersk ministèr (under Batthyányi). Men
serberna och kroaterna påyrkade (liksom äfven
rumanerna i Transsylvanien, hvars ständer
proklamerade landskapets inkorporation med U.) å
hvar sin sida full avtonomi, och då deras fordringar
tillbakavisades af ungerska riksdagen, grepo de till
vapen, anförda af ståthållaren (»banen») af Kroatien
Jellacic. Han uppmuntrades under hand af kejserliga
hofvet och inryckte i U. (Sept.). Efter fruktlösa
förhandlingar emellan ungrarna och hofvet valde de
förre en försvarskomité med Kossuth i spetsen,
hvarpå kejsaren anförtrodde högsta kommandot i U. åt
Jellacic. Ungerska insurgenthären sökte förgäfves
undsätta Wien (Okt.), hvars befolkning likaledes
rest sig emot regeringen. Ferdinand afsade sig kronan
till förmån för sin brorson Frans Josef (Dec. 1848),
som likväl icke erkändes af ungrarna. Med biträde af
inhemska officerare (Görgey, Klapka m. fl.) och polska
emigrantchefer (Bern, Dembinski) organiserade Kossuth
en förtviflad folkresning emot de kejserliga trupperna
och de fientliga nationaliteterna. Habsburgska
huset förklarades af riksdagen förlustigt U:s
krona (April 1849), men ungrarna råkade snart i
så mycket större trångmål, som en rysk här under
Paskievitj skyndade till den österrikiska regeringens
undsättning. Kossuth afträdde diktaturen till Görgey,
som genom kapitulationen i Világos (Aug.) öfverlemnade
sin här åt ryssarna. Sedan Klapka (Sept.) uppgifvit
Komorn, var resningen förbi. Några af ledarna
(Batthyányi m. fl.) afrättades (»Haynaus blodsdomar»),
andra, bland dem Kossuth, lyckades fly öfver turkiska
gränsen. Under den följande reaktionsperioden, som betecknas
af ministèrerna Schwarzenberg och Bach, behandlades
U. som ett eröfradt land. Komitatförvaltningen
suspenderades, tyska språket infördes i
administrationen, tyska och böhmiska ämbetsmän
tillsattes i stället för ungrare. Transsylvanien,
Kroatien, Banatet skildes helt och hållet
från konungariket, och ett särskildt serbiskt
vojevodskap upprättades, men öfverallt bedrefs
germanisationen, åtföljd af polisförtryck, på ett
planmässigt sätt. Detta regeringssystem ändrades
först efter Österrikes nederlag i italienska
kriget (1859). Oktoberpatentet af 1860 bebådade
konstitutionella reformer för monarkien och de
särskilda kronlanden. Men ministèren Schmerlings
helstatsförfattning (Febr. 1861) förkastades af
ungerska riksdagen (April s. å.), som häfdade
det historiska och nationella statsskickets
rätt. De förhandlingar, som öppnades med den åter
sammankallade riksdagen (Dec. 1865), afbrötos genom
konflikten emellan Österrike och Preussen. Sedan
Österrike genom freden i Prag (1866) blifvit
undanträngdt från makten i Tyskland, måste monarkien
organiseras på en annan grundval. Den definitiva
uppgörelsen med U. (1867), väsentligen en frukt
af Deáks statsklokhet, åvägabragte en realunion
i »dualistisk» form emellan Stefanskronans land
(»Transleithanien») och monarkiens öfriga område
(»Cisleithanien»). Genom en särskild uppgörelse
(1868) reglerades det statsrättsliga förhållandet
emellan konungarikena U. och Kroatien. Sedan dess
har U., der den magyariska nationaliteten intagit
en mer herskande ställning än någonsin förut,
gjort stora framsteg i både andlig och materiel
kultur. På den habsburgska monarkiens gemensamma
utrikespolitik, särskildt i den orientaliska
frågan, hafva U:s riksdag och ungerska statsmän
(Andrassy, Kálnoky, Tisza) utöfvat ett mäktigt
inflytande, som äfven bidragit att hämma de ännu
qvarlefvande separatistiska böjelsernas utbredning.
H. H-e.
Ungern-Sternberg, Alex. von. Se Sternberg.
Ungern-Sternberg, Mattias Alexander von, friherre,
krigare, statsman, tillhörde en livländsk,
ursprungligen från Böhmen härstammande ätt, som
i början af 1500-talet erhöll påflig friherrlig
värdighet, och hvaraf tre medlemmar 1653
naturaliserades såsom svenska friherrar. En af
dessa, Wolmar, hade sonen Nils Alexander (f. 1654,
d. såsom generallöjtnant 1721), hvilken var fader
till Mattias Alexander. Denne föddes i Stockholm d. 3
Mars 1689, blef 1704 volontär och 1705 arklimästare
vid amiralitetet, deltog från 1706 i spanska
tronföljdskriget, först i fransk och sedan i holländsk
tjenst, återvände till Sverige 1709 och kämpade såsom
frivillig i slaget vid Helsingborg 1710. 1712 blef
U.-S. kapten vid Lifdragonerna, och han hade 1731
avancerat till öfverstelöjtnant vid Lifregementet
till häst. Under frihetstiden började han deltaga i
det politiska lifvet, fick anseende som riksdagstalare
och slöt sig till mössorna, utan att dock blifva
någon hänsynslös partiman. I 1741 års ryska krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
