Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unitarier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslag (af hvilka några långt tidigare utarbetats)
framställdes af bl. a. Lauth 1855, Ellis 1856
(»digraphic» och »latin»), den svenske zoologen
Sundevall 1856 (i Vet.-akad:s handl., 1858),
Sproat 1857, Thompson 1859 (på grundval af
Lepsius), Haldeman 1860, Du Bois-Reymond 1862,
Brücke 1863 (»Phonet. transscription»), Thausing
1863 (notskrift), Schleiermacher 1864, Roorda
1865, Happel 1866, Merkel s. å., Hunkele s. å.,
Ellis 1867 (»Palaeotype», senare användt i förf:s
stora arbete »On early english pronunciation»),
Bell 1867 (»Visible speech», sedan modifieradt af
Bell i »Sounds and their relations», 1882, af Sweet
i »Sound notation», 1881, och »Primer of phonetics»,
1890), Rumpelt 1869, Clinton 1870, Jozon 1877, Karl
1878 (2:dra uppl.), de la Landelie 1884, Jezerski
1886 (2:dra uppl.), svenskarna Lyttkens och Wulff
1889. Mindre omfattande, men såsom afsedda för hela
grupper af språk och språkformer, äfven de i viss
mån universella, äro de teckensystem, som blifvit
använda af t. ex. Bopp, Schleicher och Brugmann
vid den jämförande behandlingen af indo-europeiska
språk, det i arbeten rörande romanska språk allmänna
teckensystem, som först föreslogs af Böhmer (1872),
Ascolis ljudbeteckning i »Archivio glottologico
italiano» (sedan 1873), förslag till ljudbeteckning
för tyska dialekter af v. Kräuter, Sachs, Michaelis,
Theobald och Brenner, skandinaviska alfabet: för
danska dialekter af Lyngby och Jespersen, för
svenska af Lundell ( »landsmålsalfabetet», se d. o.),
förnorska af J. Storm, slutligen de för amerikanska
språk afsedda systemen af Pickering, Powell och
Berendt samt åtskilliga förslag att skrifva de
ny-indiska språken med europeiska bokstäfver (se
M. Williams: »Application of the roman alphabet to
the languages of India», 1859). Olika universella
teckensystem för vetenskapliga behof äro uppställda af
samtidens fonetiker: Brücke, Sievers, Sweet (»Narrow
romic» i »Handbook of phonetics», 1877), Techmer,
Trautmann, Victor, Jespersen (»Analphabetic symbols»,
1889). I fråga om alla dessa alfabets tekniska sida
gäller detsamma som om transkriptionsalfabeten är
sagdt (se Transkription). Flertalet har det
latinska alfabetet till grund. Detta kompletteras
antingen genom sammanställning af flere bokstäfver
för att beteckna ett ljud (t. ex. Sweet) eller
genom blandning af olika stilsorter (antiqva,
kursiv, fraktur, kapitäler o. s. v.), genom upp-
och nedvändning, genom lån ur grekiska alfabetet
o. s. v. (så Max Müllers missionsalfabet, Ellis’
»Palaeotype», Lyttkens och Wulff), eller genom
diakritiska bitecken. (punkter, streck, vinklar,
cirklar) under eller öfver de latinska bokstäfverna
(så Böhmers och Lepsius’ »standard alphabet»), eller
genom nybildning i analogi med de förutvarande (Kyss,
Matusik, Poklukar, Du Bois-Reymond, Sundevall och
Lundell). Ofta användas flere metoder. Andra bygga
alldeles nya system, så redan Lodwick och de Brosses,
så i senare tid bl. a. Brücke, Merkel, Rumpelt
och Bell. Egna vägar gå Thausing och Jespersen. Om
ganska många af de herrar, som i äldre och nyare
tid uppställt universalalfabet, gäller, att de
fullständigt saknat vetenskaplig (lingvistisk och
historisk) underbyggnad och blott besjälats af en visserligen
lofvärd ifver att afhjelpa de olägenheter,
som vållas af mängden af olika grafiska och
ortografiska system. Om flertalet alfabetförslag
gäller, att de aldrig blifvit mera än förslag,
d. v. s. att de icke blifvit använda af andra än sina
upphofsmän. Mest kända och tillämpade äro Max Müllers
missionsalfabet och Lepsius’ »standard alphabet»
(användt för åtskilliga afrikanska språk och i
Fr. Müllers »Grundriss der sprachwissenschaft») samt i
romanistisk filologi Böhmers beteckning. Det svenska
»landsmålsalfabetet» har (inom det för detsamma
afsedda området) vunnit allmän användning. Utsigten
att komma till ett allmänt erkändt teckensystem
är – huru trängande behofvet af ett sådant för
vetenskapliga ändamål än måste anses vara och huru
nyttigt ett sådant skulle vara, äfven om det icke
tillfredsställde högre anspråk på fonetisk analys
eller grafisk teknik – tämligen aflägsen, emedan i
fråga om valet af tecken godtycket har ett mycket
vidsträckt spelrum. Hvad man f. n. kan åstadkomma
är att småningom genomföra enhetlig beteckning för
smärre (och efterhand allt större) grupper af språk
och språkformer (dialekter). – Med universalalfabet
må ej förblandas universalskrift l. pasigrafi (se
d. o.). Lll.
Universalarfvinge (Lat. heres ex asse) kallas den,
som antingen enligt lagbestämd arfsordning eller på
grund af testamente är en död persons enda arfvinge.
A. W.
Universalfideikommiss. Se Fideikommiss.
Universälgalvanometer, fys., kallas ett af W.
Siemens konstrueradt mätinstrument, medelst hvilket
såväl elektromotoriska krafter som elektriska
motstånd och strömstyrkor kunna mätas. Det består
hufvudsakligen af en galvanometer (se d. o.), satt
i förbindelse med en Wheatstones brygga (se d. o.).
A. Bi-n.
Universalia (Lat., neutr. plur. af universalis,
allmän), skolast, filos., allmänföreställningar,
begreppsfack, slägten och arter.
Universalinstrument (altazimut), ett astronomiskt
mätinstrument, som fått sitt namn deraf att det
egnar sig såväl för höjdmätningar som för mätningar
af azimuter. Instrumentets fot, som hvilar på tre
fotskrufvar, uppbär en horisontal cirkel, hvars limb
är försedd med gradering. Genom medelpunkten af denna
cirkel är anbragt en fast vertikal axel, som uppbär
en kring densamma rörlig lagerbock, i hvars lager
tuben med sin axel hvilar medelst cylindriska
axeltappar. Tubens axel kan med ledning af å
axeltapparna påsatt nivå och medelst instrumentets
fotskrufvar justeras horisontalt, hvarigenom sjelfva
tuben vid vridning kring den horisontala axeln kommer
att röra sig i ett vertikalplan och instrumentet
sålunda blir afpassadt för höjdmätningar. Med tubens
axel är nämligen förbunden en vertikal, graderad
cirkel, som vrider sig med axeln, och hvars läge
kan afläsas medelst tvänne eller flere nonier eller
mikroskop (med mikrometerskruf), hvilka befinna sig
å en med lagerbocken fast förbunden alhidad eller
mikroskopbärare. För att man skall kunna förvissa
sig om att densamma under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
