Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
områden: förståndets, känslans och viljans uppfostran. –
Förståndets uppfostran l. undervisningen, som
afser att utveckla barnets förnimmelse- och
föreställningslif samt dess tankeförmåga, består
deri att man planmässigt, i bestämd ordning och i
sammanhang, meddelar barnet vissa föreställningar,
som man åstundar att det skall tillegna sig,
d. v. s. mottaga och åter frambringa hos sig sjelf,
än så att dessa föreställningar framkalla nya
själsverksamheter, än så att de leda till kroppsliga
rörelser och olika slags handlingar. Undervisningen
bär en prägel af gemensamhet och allmängiltighet,
men skall dock, om ock i mindre mån än annan
uppfostran, taga hänsyn till det för hvarje barn
individuella. Det första steget är utbildningen af
den sinliga iakttagelseförmågan, efter naturens egen
anvisning. Först när barnet lärt sig att sammanbinda
de föreställningar, som sinnesintrycken framkallat,
och derigenom förts till att, om än svagt och föga
medvetet, tänka och döma, kan undervisningen taga
sin början. Barnet skall då läras att uppfatta
skarpt, noggrant och, såvidt möjligt, fullständigt,
i synnerhet med syn, hörsel och känsel. Det
gäller för läraren att alltjämt hafva färska och
väckande exempel till hands, låta barnen uppsöka
likheter och olikheter, lära dem hvad de icke lätt
sjelfva se. En grundpelare för undervisningen är
barnets uppmärksamhet. Denna är dels ofrivillig,
med utgångspunkt i förundran öfver att finna något
nytt och märkligt i redan kända ting, hvaraf väckes
intresse och deraf lust att utfråga om föremålet
samt att sätta sig i så mångsidig förbindelse
som möjligt med detta; dels är uppmärksamheten
frivillig och har då sin grund i viljan, som må
påverkas genom maning eller straff, då så är af
nöden. Af vigt är förmågan hos läraren att uppfatta
och framställa primitivt, från barnets ståndpunkt.
I afseende på föreställningslifvets uppfostran
är det lärarens uppgift att bringa rörlighet i
barnets föreställningsassociationer, lära det att
upplösa oriktiga sådana och bilda nya. Barn äro
nämligen mycket fallna för att gripa till falska
jämförelsepunkter, att bilda sig falska meningar om
sammanhang mellan orsak och verkan samt att förblanda
väsentliga likheter eller olikheter med oväsentliga
sådana, och detta bör man motarbeta. Fantasien är en
magisk nyckel till barnasjälen och må i uppfostran
nyttjas med besinning till att utveckla både förstånd
och hjerta, öppna sinnena, väcka intresse, inprägla
aktning för det goda samt framkalla tillit och
glädje. Minnets uppfostran sker mer eller mindre
mekaniskt till en början, genom upprepning och
lärande utantill, en metod, som dock ej må brukas till
öfvermått, ty andlig lättja blir ofta följden deraf
att minnet användes, der förståndet i stället borde
hafva gjort tjenst. Dernäst skall barnet lära sig
att taga sin tankeförmåga i sjelfständig besittning,
så att det kan göra rätt bruk af begrepp, omdöme och
slutledning samt sjelf påpeka de motsägelser, som
uppstå, när det dömer och sluter falskt. Förståndets
uppfostran skall gå ut på att framkalla
sjelfverksamheten, lära de unge att hjelpa sig sjelfva
och att taga lärdom af
sina begångna misstag. Ingalunda må lärjungen fritagas
från ansträngning vid lösning af svårigheterna, ty på
det intellektuella området eger man endast hvad man
sjelf förvärfvat sig, och öfvervinnande af svårigheter
alstrar frimodighet, snarrådighet och tillit till
egen kraft. – De elementära läroämnenas reala sida är
åskådningsundervisning; deras formella sida utgöres
af läsning, skrifning och räkning. Dessa tre ämnen äro
icke så mycket i sig sjelfva kunskap som icke snarare
medel till förvärfvande af all annan kunskap. En
lämplig öfvergång till andra ämnen bildas af
geografien, som innefattar positiva och lättfattliga
fakta jämte en åskådlig apparat och kan gifva
anledning till meddelande af naturkunskap. Matematik
(med aritmetik) utgör det allsidigaste medlet till
formel förståndsutveckling. Såsom en underström
drager modersmålet sig under alla ämnen igenom hela
skoltiden. Religionsundervisningen eger att föra
ungdomen till betraktandet af de ideal, i hvilka
menniskolifvet har sin djupaste grund. I öfrigt må här
vara nog med att endast antyda den alltmera insedda
betydelse, som undervisningen i naturvetenskaper,
historia och språk eger för både förståndsutvecklingen
och uppfostran i dess helhet. Teckning är
ett godt undervisningsmedel, ty den skärper
iakttagelseförmågan, ger näring åt inbillningskraften
och sysselsätter uppfinningsgåfvan. – I afseende
på metoden bör undervisningen i allmänhet börja
med det åskådliga och gå genetiskt från det mera
enkla till det mera sammansatta, från det konkreta
till det abstrakta, från det ursprungliga till det
härledda. I den tidigare undervisningen intager den
berättande metoden ett stort utrymme; på ett något
högre stadium inträder den hevristiska metoden,
enligt hvilken lärjungen skall ledas till att sjelf
utfinna huru ett kunskapsresultat framgår ur sakens
egen natur. I mera begränsad form blir detta den
kateketiska metoden: läraren leder undersökningen
genom frågor och svar. Den berättande metodens
motvigt är examinationen; förhör är af nöden för
att utröna, om barnen tillegnat sig och förstått
det meddelade. Katekisationen för eleven vidare och
fördjupar begripandet, medan examinationen undersöker
hvilka kunskaper han redan har förvärfvat sig.
Af stor vigt är uppfostran af känslan, d. v. s. den
själsverksamhet, genom hvilken menniskan värderar
sitt medvetandes innehåll, så att hon ej står såsom
en likgiltig åskådare gent emot de förnimmelser,
som uppstå i hennes inre. Barnens lustkänslor skola
tillgodoses; de små skola befinna sig väl till kropp
och själ, glädjas åt lifvet, känna tillit och röna
vänlighet. Deras lifsglädje skall främjas genom det
sköna i naturen och konsten, deras verksamhetslust
tillfredsställas, deras medkänsla med andra varelser
väckas och åt henne beredas tillfälle att visa sig i
handling. Känslan af tillgifvenhet för familjen samt
de sedliga och religiösa känslorna böra upparbetas,
men få växa i stillhet. Högmod måste motarbetas,
och mot grymhet hos barn kan stundom aga vara på
sin plats. Såsom motvigt mot veklig känslosamhet tjene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
