Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mönster; snart nog sätter man den formella
stilsynpunkten främst. Erasmus förordar en gradvis
meddelad och naturlig undervisning; han vill, att
literaturen skall läras lekande med korta och få
grammatiska regler, intresse väckas på allt sätt,
hänsyn tagas till olika anlag samt flickors uppfostran
vårdas lika sorgfälligt som gossars. – Med den
klassiska renaissancen följer en biblisk, med den
humana frigörelsen en kristlig, reformationen. Det
religiösa lifvets tyngdpunkt flyttas från kyrkan
till personligheten, med bibeln och samvetet till
norm, och uppfostran följer med. Luther verkar
för borgareskolor och flickskolor, han »för in
skolläraren i hyddan» samt skrifver på modersmålet
sin katekes och bibelöfversättning. Melanchthon gör
utkast till en skolplan, upprättar lärda skolor,
författar läroböcker samt bereder plats åt grekiska,
hebreiska och något naturvetenskap. Bugenhagen är en
stor organisatör på det högre och lägre skolväsendets
fält. Till motvigt uppträdde jesuiterna med sitt
undervisningsväsende, hvars grunddrag voro obetingad
lydnad, metodiska andaktsöfningar, uteslutande
bruk af kyrkans språk, latinet (medan modersmålet
försummades), minnets utveckling på bekostnad af
förstånd och känsla, motarbetande af de naturliga
(äfven familje-)känslorna, ömsesidig isolering jämte
spioneri och angifvareskap bland lärjungarna samt
ett systematiskt eggande af täflingslusten. Mera
tilltalande sidor af jesuiternas system voro
den pedagogiska hänsyn de togo till elevernas
individualitet, mildhet i behandlingen, god hygien
samt lämplig frihet till lek och kroppsöfningar
(jfr Aquavivas »Ratio et institutio studiorum»,
1599). Under den stelnade protestantiska ortodoxiens
tidehvarf, särskildt 1600-talet, vardt skolan alltmer
en tvångsarbetsanstalt, som verkade genom dressyr
och straff. Menniskan hölls för ett i synden helt
förtappadt väsende med blind lydnadspligt mot den
utvärtes gifna auktoriteten; religionen blef ett
skolastiskt förståndssystem, undervisningen en
minnesexercis med formler, disputationsöfningar
och invigning i tidehvarfvets vantro. Det var
latinskolornas skede; »t. o. m. borgare och
handtverkare begagnade latin». Emellertid
ordnades skolväsendet planmässigt, och lärarna
blefvo fast anställda. I Frankrike uppträdde
P. de la Ramée (Petrus Ramus) mot Aristoteles’
logik och det grammatiska reglementerandet, och på
1600-talet erbjöd jansenismen med sina berömda
uppfostringsanstalter i Port Royal skådespelet
af huru ett lands mest begåfvade män egnade sig
åt undervisningens tjenst. Deras läroböcker voro
ypperliga; metoden var naturenlig, och modersmålet
nyttjades i st. f. latin. – I Tyskland upptages
folkundervisningen sedan 1600-talets slut af pietismen
och bygges på lärarens personlighet jämte en mild
handledning samt såsom grundstenar bibel, katekes
och psalmbok. Man lade an på hjertats fromhet, en
känslokristendom, men utdömde verldsliga nöjen och
filosofi. A. H. Francke var ledaren; han grundlade
på nytt folkskolan, upprättade seminarier, barnhus
och fattighus samt införde realämnena i borgare-
och latinskolan. Hos hans
efterföljare urartade riktningen till idel andaktsöfningar
och predikande, utmynnande i religiös formalism
och skenhelighet. Författarna Rabelais, Montaigne,
Bacon, Milton och Locke samt pedagogerna Ratich
(Ratke) och Comenius förebådade de sundare idéer,
som nådde sin tillämpning under senare delen af
1700-talet. Montaigne yrkade på att all kunskap
skulle få tid att smältas, eleven sjelf få
pröfva och döma, modersmålet brukas, latin och
grekiska läras endast genom muntliga öfningar,
tvång och brutalitet bannlysas samt härdande idrott
idkas. Bacon gaf skolastiken dråpslag; han öppnade
experimentets och erfarenhetens väg. Locke lade
hufvudsaklig vigt vid den sedliga utbildningen
och vid nyttiga läroämnen (historia, geografi,
modersmålet, naturlära, metafysik, bokhålleri och
brefskrifning). Barnets speciella anlag skulle enligt
honom tillgodoses; det skulle lära lekande, med hjelp
af åskådningsmaterial, latin och grekiska inhemtas i
samtalsform, icke grammatiskt; kroppen borde utbildas
medelst gymnastik och bad, handtverk (slöjd) idkas,
den naturliga religionens grundsatser, men ej dogmer,
inskärpas, beröm och tadel träda i st. f. belöning
och straff. Locke saknade blick för sådana ideala,
frigörande lifsmakter som poesi och konst. Ratich
(se denne) ifrade i synnerhet för en naturenligare
språkundervisning. Comenius (d. 1671), en sannskyldig
mensklighetens välgörare, banade väg för natur och
fri humanitet i det dåtida skollifvets trånghjertade,
själlösa och barbariska system samt framlade en skatt
af fruktbärande reformatoriska idéer på uppfostrans
alla områden (se vidare Comenius). Det var dock
snillet Rousseau förbehållet att i vida kretsar väcka
ett lefvande intresse för sådana nydaningstankar,
genom sin ryktbara bok »Émile ou de l’éducation»
(om teorierna deri se Rousseau, sp. 1530). Nekas
kan ej, att hans Émile är en »abstrakt» yngling,
som lefver under delvis omöjliga förhållanden af
isolering. Hans uppfostrare spelar försyn för
honom på ett konstladt sätt, tänker för honom
vid hvarje fjät samt ordnar omständigheterna, och
Émiles utveckling är onödigtvis fördröjd med 4–5
år. Icke utanför, utan midt i samhället skola barnen
uppfostras. Men Rousseaus förtjenst är att han, i
motsats till det dittills rådande tvångssystemet,
velat principielt fota uppfostran på sådant, som
kan utgöra lifsvärde för barnet. Dessutom lemnade
han en rikedom af fruktbara upplysningar och vinkar
för föräldrar och lärare. På Rousseaus vältaliga
skrift grundar sig en i pedagogiken uppträdande
nitälskan för en från kyrkans öfvervälde frigjord
uppfostran af det rent menskliga. Så får den från
renaissance-tiden qvarlefvande klassisk-formella
bildningen en motståndare i filantropismen (Basedow,
Salzmann). Denna riktning ville utdana de unge till
duglighet i det praktiska lifvet, till menniskor och
medborgare. Man lade vigt vid reala, »nyttiga» ämnen
jämte moderna språk, en lätt och lekande tillegnelse,
åskådlighet, gymnastisk utbildning och bannlysning af
straff (i synnerhet kroppsstraff). Till norm togs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
