Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Campes »Robinson». Fantasien fick dervid ingen
näring; det blef en ensidig och brådmogen
förståndsutveckling. Filantropismen har
emellertid förtjensten af de första blind- och
döfstuminstitutens inrättande. I Tyskland uppstodo
öfverallt normal-, trivial-, borgare-, real- och
fackskolor, flickskolor o. s. v., men rörelsen afsåg
egentligen de högre klasserna. Med Ernesti, Heyne
m. fl. framträdde en föryngrad humanism, som ville
utbilda i högre, andlig riktning och uppställde
idealen det sanna, det goda och det sköna, hvilka
skulle nås förnämligast genom klassiska (i synnerhet
grekiska) språkstudier. Folkundervisningen göres
till en europeisk angelägenhet genom en väckande
och kärleksrik personlighet, schweizaren Pestalozzi
(1746–1827), »småskolebildningens fader». Han yrkar,
att barnet skall utvecklas allsidigt och harmoniskt,
äfven till sitt känslolif, samt från tidigaste år
vänjas att utöfva det inlärda och nyttja det till
sjelfständiga framsteg. Stor betydelse tillmäter
han åskådningsmetoden och den första undervisningen
(se vidare Pestalozzi). Samtidigt infördes i England
af Lancaster och af Bell vexelundervisningen, den
systematiskt i grader delade inbördes undervisningen
eleverna emellan, hvilken metod för en tid upptogs
i nord-europeiska folkskolor. Den duger endast
för undervisning i de första elementen och blir
lätt mekanisk, hvarjämte den har den bristen att
utesluta lärarens personliga inverkan. Jacotots
undervisningsmetod (1818) bygger på åskådningen
och går analytiskt från det hela till delarna. Han
utgick från den förutsättningen att alla lärjungar
äro jämlika i intelligens, men skilja sig genom
olika mått af vilja, och hans teori är ett uttryck
af det franska undervisningsväsendets demokratiska
riktning. Fröbel har med sina barnträdgårdar (se
d. o.) fört Pestalozzis tankar öfver på ett nytt
område: sysselsättande af den tidiga barndomens
verksamhetsdrift. Starka intryck från Pestalozzi
tog äfven den liflige och frisinnade Diesterweg,
en utmärkt folkskolepedagog. Rob. Raikes (d. 1811)
grundlade i England söndagsskolorna (se d. o.). Hos
Th. Arnold (se denne) framstår det engelska
skolväsendet i förklarad gestalt. Horace Mann
har, stödd på Pestalozzi, i grund reformerat
undervisningsväsendet i Förenta staterna och
skapat den högt stående folkskolan derstädes. De
skandinaviska landen ega numera i folkhögskolor
(se d. o.) och arbetareinstitut fria anstalter för
de lägre klassernas höjande i medborgareanda och
bildande kunskaper. Det senaste årtiondet har sett
slöjden införas såsom ett vigtigt uppfostringsmedel i
de flesta lands lägre skolor, och början har gjorts
till att bibringa folkskolans qvinliga lärjungar
kunnighet i hushållssysslor.
Inemot början af 1800-talet väcktes hos filosoferna
ett lefvande intresse för uppfostringsfrågan, till
följd deraf att problemen om sedlighetens grund
och uppgift ställdes i förgrunden. Kant bidrog till
att gifva pedagogiken en psykologisk och moralisk
grundval. J. G. Fichte ifrade kraftigt för en nationel
uppfostran, med aflägsnande af ståndsskilnaderna. Skalden
Jean Paul lemnade i »Levana» en snillrik
uppfostringslära. Schleiermacher framhöll
bl. a. det maktpåliggande i aktning för barnets
individualitet. Herbart och Beneke, påverkade
af Pestalozzi, egnade goda utredningar åt
uppfostringsfrågan. På senare tiden hafva Herbert
Spencers teorier för en naturenlig uppfostran
uppmärksammats mycket, särskildt för den beherskande
ställning han inrymmer åt naturvetenskaper och
helsolära. Jfr S. Heegaard: »Om opdragelse»
(2:dra uppl., 1882–83), på hvilket arbete denna
framställning i väsentliga delar stöder sig,
K. Schmidt: »Geschichte der pädagogik» (4:de uppl. i
4 bd, 1883), och K. A. Schmid: »Encyclopädie des
erziehungs- und unterrichtswesens» (11 bd, 1858–77:
2:dra uppl. 1876 o. f.).
Uppfostrings-komitéer. För det svenska
undervisningsväsendets ombildning hafva, på
riksdagens begäran, tid efter annan åtskilliga
komitéer varit nedsatta. De vigtigaste af dessa
äro följande. 1. Uppfostrings-kommissionen af
år 1745. Sedan hattpartiet kommit till makten
vid 1738–39 års riksdag, framhöll handels- och
manufaktur-deputationen såsom ett af de förnämsta
medlen till manufakturiernas och de ekonomiska
inrättningarnas uppkomst, »att vid skolor, gymnasier
och akademierna i riket, i stället för ett och annat
mindre nödigt, som der ännu, efter förra tiders
väsende, läres endast till att bortglömma, ungdomen
anfördes till ekonomiska och andra reala vetenskaper,
af hvilka såväl de studerande sjelfva, i hvad stånd
de ock komma, som fäderneslandet kunde hafva gagn och
nytta». I anslutning dertill begärde jämväl rikets
ständer, i skrifvelse af d. 18 April 1739, att K. M:t
ville förordna några skickliga män att med det första
genomse och förbättra skolordningen och de akademiska
konstitutionerna samt, efter vederbörandes hörande
öfver deras förslag, låta utarbeta ett projekt till
ständernas eget ompröfvande och gillande vid deras
nästa sammankomst. Sedan denna anhållan förnyats vid
urtima riksdagen 1740–41, förordnades omsider d. 15
Nov. 1745, på Kanslikollegiets förslag, 15 personer
till medlemmar af den kommission, som ständerna
begärt. Dess första sammanträde egde rum redan
d. 11 Jan. 1746. under riksrådet grefve C. G. Tessins
ordförandeskap; men sedermera fördröjdes af åtskilliga
orsaker dess arbeten, så att kommissionen först d. 23
Aug. 1760 kunde till K. M:t aflemna sitt förslag till
ny skolordning, det ryktbara 1760 års »projekt till en
förbättrad och förnyad förordning för trivialscholar
och gymnasier i riket». Dess förslag till akademiska
konstitutioner var då ännu icke färdigt. Innan nämnda
»projekt» ännu hunnit blifva pröfvadt af ständerna,
upplöstes kommissionen till följd af mösspartiets
seger vid 1765–66 års riksdag, men den återställdes
sedermera vid följande riksdag med något minskad
personal genom K. M:ts beslut d. 17 Jan. 1770. Sedan
den under d. 28 Nov. 1778 aflemnat ett revideradt
förslag till ny skolordning, förde den ett alltmera
tynande lif, tills den slutligen synes hafva upplösts
i början af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
