Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostrings-komitéer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjablonmässigt generaliserande, som, emedan
det saknade grund i verkligheten, blef
föga fruktbringande. För öfrigt bestämdes
upplysningstidehvarfvets åskådning af
flere i åtskilligt från hvarandra afvikande
riktningar. Voltaire, tidehvarfvets mest
representativa personlighet, bekämpade i synnerhet
fördomar, vidskepelse, religiös ofördragsamhet,
tanketvång och barbariska samhällsinstitutioner,
men på samma gång all positiv religion, i
hvars ställe han dock ville sätta en deistisk
uppfattning. Encyklopedisterna utvecklade ur
lockeanismen en fullständigt materialistisk-ateistisk
verldsåskådning. Fysiokraterna angrepo de rådande
nationalekonomiska grundsatserna. Montesqieu,
den mest positive af »upplysningens» män, ville
ersätta despotismen med en konstitutionel författning
enligt engelskt mönster. Rousseau, deist liksom
Voltaire, skilde sig så till vida från de öfrige
upplysningsmännen, att han häfdade känslans och
det naturligas rätt gent emot förståndstyranniet
och den konventionella förkonstlingen, men dref
i stället abstraktionen till dess höjd i sina
samhällsteorier om folkviljans allenavälde och
en absolut jämlikhet. Den tyska upplysningen (die
aufklärung) öfverensstämde med honom i det förra
hänseendet (se Popularfilosofien). I Sverige voro
upplysningens förnämsta representanter Kellgren,
Leopold N. v. Rosenstein (i Voltaires anda) och
Thorild (i Rousseaus). – Under det Montesqieu och
Rousseau sålunda uppställde krafvet på politisk
sjelfstyrelse, ansågo Voltaire, encyklopedisterna och
fysiokraterna, att »upplysningens» idéer bäst kunde
realiseras genom enväldet, utöfvadt af »upplysta»
regenter (»filosofer på tronen»), och åtskilliga af
tidehvarfvets furstar och statsmän lånade sig också
dertill. Derigenom uppkom den upplysta despotismen,
efter hvilken upplysningstidehvarfvet äfven plägat
uppkallas (den upplysta despotismens tidehvarf),
och såsom hvars förnämsta representanter märkas
kejsar Josef II i Österrike, Fredrik II i Preussen,
Katarina II i Ryssland, Gustaf III i Sverige och
ministrarna Pombal i Portugal, Turgot i Frankrike,
Aranda i Spanien och Struensee i Danmark. Den
upplysta despotismen åvägabragte flere nyttiga
reformer och bidrog derigenom utan tvifvel till att
åtskilliga land förskonades från sådana våldsamma
omstörtningar som den franska revolutionen, men den
delade upplysningens allmänna generaliseringsbegär
och ohistoriska uppfattning, hvarför många af
dess reformer också uppväckte ett berättigadt
missnöje hos folken, och i längden kunde dessa ej
tillfredsställas af ett reformarbete, från hvars
program politisk sjelfstyrelse var utesluten (»Allt
för folket, intet genom folket» var de upplyste
despoternas valspråk). Dertill kom, att i Frankrike,
der behofvet af reformer var störst, arbetet på dessa
sent börjades och snart afbröts. Till följd deraf
fingo i detta land mot slutet af tidehvarfvet de
riktningar inom upplysningen, som fordrade politisk
frihet, öfverhanden öfver den upplysta despotismen,
och resultatet deraf blef den franska revolutionen,
som derför med skäl plägat anses såsom den slutliga
frukten af upplysningstidehvarfvets utveckling. »Upplysningens» stora
berättigade innebörd: krafvet på de föråldrade
samhällsinstitutionernas afskaffande, blef derigenom
i Frankrike fullständigt realiseradt, och dermed
gafs impulsen till ett liknande verk i det öfriga
Europa. Men på samma gång bragtes dess skefheter
derigenom i dagen: den materialistisk-ateistiska
verldsåskådningen ledde till djurisk förvildning. När
teorierna om folkviljans allmakt och en absolut
jämlikhet skulle praktiskt tillämpas, blef följden
anarki eller blodigt skräckvälde, och öfverförd
till verkligheten blef den ur missaktningen
för det nationella uppväxta kosmopolitismen det
Napoleonska verlds- och våldsherradömet. Genom dessa
erfarenheter uppstod i början af 1800-talet öfver
hela Europa en stark reaktion (se d. o., sp. 769) mot
upplysningstidehvarfvets hela åskådning – en reaktion,
som i mycket ledde till en rikare och sundare
utveckling, men också å sin sida gjorde sig skyldig
till öfverdrifter (nyromantiken). Det är och blir dock
upplysningstidehvarfvets oförgängliga förtjenst att
hafva bortskaffat en massa fördomar, vidskepelser
och band, som förut nedtyngde menniskoanden.
S. B.
Upplysta despotismen. Se föreg. artikel.
Upplösning. 1. Kem. När ett ämne upptages af en
vätska på det sätt, att en kemisk reaktion mellan
ämnet och vätskan inträder, såsom t. ex. då en metall
löses i en syra, säger man, att ämnet upplöses. När
åter ingen märkbar kemisk reaktion mellan ämnet
och vätskan uppstår, säger man, att ämnet löses
(se Lösning). Denna distinktion mellan »lösning»
och »upplösning» är numera sällan iakttagen, så
att båda uttrycken ofta användas utan åtskilnad. –
2. Statsr. Om upplösning af sammankomst eller förening
genom offentlig myndighets åtgärd se Förenings-
och församlingsfrihet. – 3. Matem. Ett tal eller ett
algebraiskt uttryck säges upplösas i termer, när det
skrifves i form af en summa, och upplösas i faktorer,
när det skrifves i form af en produkt. Exempel på den
första upplösningen är, om 6 skrifves under formen
2 + 4 eller 2ab under formen ab + ab; exempel på
den senare är, om 6 skrifves under formen 2 . 3 eller
a2 - b2 under formen (a + b) (a - b). – 4. Musikt.,
fortskridriingen af en dissonans.
Uppmarsch, krigsv., kallas en truppstyrkas utveckling
för ett visst ändamål. Man skiljer mellan strategisk
uppmarsch, hvarmed förstås arméernas samling på
krigsskådeplatsen vid krigets utbrott, och taktisk
uppmarsch, som innefattar en större eller mindre
truppstyrkas utveckling till strid. Såväl i det
ena som i det andra fallet är det af stor vigt att
i rätt tid verkställa uppmarschen, så att man icke
blir förekommen af fienden. – Uppmarschering kallas
den utveckling från kolonn till linieformering, då
teten bryter af åt ena sidan, hvarefter de följande
afdelningarna undan för undan göra det samma, i
den mån de komma förbi framför gående afdelning.
C. O. N.
Upp med roret! Se Ned med roret!
Uppmjukande medel, med. Se Emollientia.
Upp- och afskrifning. Se Bank, sp. 1520.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
