Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upsala universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Messenius utnämndes väl 1609 till professor i juridik,
men egnade sig mest åt historia. Först på hösten
1622 införskrefs en dr J. Hincius från Tyskland,
men något spår af hans verksamhet finnes lika litet
som af den derefter inkallade tysken J. Heiners,
hvilken tjenstgjorde t. o. m. 1625. Derpå följde
B. Crusius (svensk), 1625–30 ensam lärare i svensk
rätt. År 1630 utnämndes D. Sidenius till professor
i allmän och romersk rätt; men då det dröjde
tre år, innan han inträffade från utlandet, hade
jurid. fak. under tvänne års tid ingen lärare. 1634
utnämndes historikern Joh. Loccenius till professor
i jur. fak. och blef i denna egenskap den svenska
rättsvetenskapens fader. Sidenius hade på sin
lott romersk rätt, men bytte ämne med Loccenius
och föreläste sedan öfver svenska lagen. Vid
visitationen 1637 påyrkade Oxenstierna, att fak:s
lärarekrafter skulle ökas med en professor och två
adjunkter. Först 1646 utnämndes en tredje professor,
H. Ausius, förut ord. professor i grekiska, och 1651
erhöll fak. sin förste adjunkt i N. Sparrman. Genom
anslag af riksdagen 1840–41 blefvo professorerna fyra,
och sedermera har antalet af lärare inom juridiska
fakulteten efter hand ökats till det nuvarande. Den
förste juris doktors-promotionen skedde 1629,
då D. Sidenius promoverades, den andra 1642, äfven
med blott en promoverad, men sedermera höllos inga
promotioner inom fakulteten förr än 1752, fastän flere
personer under denna långa mellantid speciminerat för
doktorsgraden. Till fak:s utmärktare lärare höra för
öfrigt C. Lundius, D. Solander, A. Berch – den förste
juris oecon. et commerc. professorn –, J. E. Fick,
O. Rabenius, (»sin tids utmärktaste jurist»),
L. G. Rabenius, P. E. Bergfalk, J. C. Lindblad. –
Medicinska fakulteten. Till de sju professurer, som
inrättades 1593, lades 1595 en i medicin, men platsen
tillsattes ej förr än 1613, då J. Chesnecopherus
utnämndes, med undervisningsskyldighet i
fysik och medicin. År 1620 inrättade Gustaf
II Adolf tvänne professurer inom med. fak.,
den ena i fysik, som Chesnecopherus bibehöll,
och den andra i »institutiones medicine». Den
senare professuren stod dock ledig till 1624, då
J. Franck förordnades till e. o. professor. År
1628 utnämndes han till ord. professor i botanik
och anatomi. Såsom målsman för den egentliga
medicinen inkallades 1627 licentiaten J. Raicus
från Böhmen, men han flyttades tvänne år derefter
till Dorpt. Under sådana förhållanden föll hela den
medicinska undervisningsskyldigheten på Franck, som,
mest sysselsatt med botanik, ensam ej kunde hålla
medicinen uppe, oaktadt han var en i sina ämnen kunnig
man (han var Sveriges förste farmakolog). Enligt
konstitutionerna af 1626 skulle den ene af de
medicinske professorerna föreläsa i teoretisk och
praktisk medicin, och den andre, hvilken hade fysik,
botanik och anatomi till undervisningsämnen, borde
årligen anställa en dissektion, hvarför åskådarna
måste betala en afgift. För öfrigt skulle båda
professorerna, hvar i sin tur, föreläsa något ur
Galenos och Hippokrates. Efter Chesnecopherus’
bortgång (1635) inkallades P. Kirstenius från Breslau,
men denne var mera språkforskare än läkare och
torde ej hafva utöfvat något nämnvärdt inflytande
på de medicinska studierna. Efter hans bortgång
(1640) var Franck å nyo ensam. Åtskilliga försök att
upphjelpa medicinen gjordes, och det förnämsta var,
att fakulteten erhöll en adjunkt enligt 1655 års
statut. Franck hade dock uppfostrat två lärjungar, som
framdeles skulle reformera vetenskapen: O. Rudbeck,
som 1658 utnämndes till e. o. professor, och
P. Hoffvenius, som 1661 blef hans ämbetsbroder,
och från desse båda lärare räknar den svenska
medicinen sin egentliga begynnelse. Rudbeck drog
försorg om en bättre undervisning genom anställande
af dissektioner, anläggning af en botanisk trädgård,
föreläsningar i kemi och fysik och uppsigt öfver det
akademiska apoteket, som var Francks verk. O. Rudbeck
är också den praktiske grundläggaren af den botaniska
vetenskapen i Upsala, och från hans tid har man att
söka naturvetenskapens idkare inom den medicinska
fakulteten ända till inrättandet af den borgströmska
professuren och delningen af den stora linnéska. Af de
följande professorerna verkade O. Rudbeck d. y. ej
så mycket som medicinsk undervisare och läkare,
men så mycket mera i egenskap af botanist och zoolog
och fortsatte inom dessa områden sin store faders
arbeten. Hans ämbetsbroder L. Roberg deremot var
utmärkt såsom anatom och praktiserande läkare samt har
äran af inrättandet af ett akademiskt sjukhus. Under
desse lärares ledning uppväxte universitetets störste
vetenskapsman, Karl von Linné. Han efterträdde
Roberg 1741, men d. 21 Jan. 1642 bytte han och den
skicklige N. Rosén professurer, så att hvardera
fick den för sig bäst passande. Efter denna tid
hafva de medicinska vetenskaperna vid Upsala
universitet utvecklats på ett fruktbärande sätt
med sådana utmärkta lärare som S. Aurivillius,
A. Murray, J. G. Acrel, bröderna Per och Adam
Afzelius, I. Hwasser, O. Glas, C. B. Mesterton. Första
med. doktors-promotionen egde rum 1738, då L. Roberg
var promotor. – Filosofiska fakulteten. Af de
7 professurer, som inrättades 1593, tillhörde 4
den blifvande filosofiska fakulteten, och såsom
undervisningsämnen nämndes då matematik, astronomi,
fysik och vältalighet. År 1621 bestämdes deras
antal till 9; följande år tillkom den skytteanska
professuren, och 1656 voro de 12 (i astronomi,
geometri, matematik, fysik, poesi, vältalighet,
grekiska, orientaliska språk, statsvetenskap, logik,
historia samt den skytteanske professorn). Enligt
1626 års statut skola professorerna indela
studenterna i vissa åhörareklasser och tillse,
att hvar och en af dem bevistar åtminstone två
föreläsningar, utom de språkliga, hvilka alla
äro förpligtade att afhöra, och denna fördelning
sker vid de offentliga halfårsexamina, som föregå
rektorsombytet. För den filosofiska graden fordras sex
års studier. Professorerna skola flitigt disputera
offentligen, och dekanus skall tillse, att allt
tillgår ordentligt, utan skällsord och gräl. Redan
i 1626 års statut nämnas 4 till fakulteten hörande
adjunkter, hvilka skola disputera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
