Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur, mekanisk inrättning till tidens mätande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som den vecklar ut sig. Den långa och mycket
tunna, af härdadt stål gjorda fjädern är cylindriskt
upplindad omkring sin likt en tunna formade kapsels
(fjäderhusets) axel l. bom, så att den med ena änden
är fäst vid bommen och med den andra vid kapselns
vägg, samt spännes vid urets uppdragning. (Denna
dragfjäder är icke synlig på fickur och kronometrar
samt bättre bordstudsare och pendyler, emedan
fjäderhuset är försedt med lock. På de billiga
marin-uren, väckareuren o. dyl. finnes ej något
fjäderhus, hvadan dragfjädern der är synlig.) Antingen
fjäderhuset eller bommen hålles orörlig; genom
fjäderns sträfvan att veckla ut sig omvrides i
förra fallet bommen, i senare fallet fjäderhuset
och kan sätta verket i gång. För utjämnande af
fjäderkraftens föränderlighet betjenar man sig
ej sällan af den s. k. snäckan med kedja. Från
fjäderhuset går en fin, ledad kedja öfver till den
vridbara snäckan, en stympad kon med snäckformigt
inskuren vindling. Vid klockans uppdragning trädes
urnyckeln på en förlängning af snäckans bom; kedjan
rullas upp på snäckans vindling, hvarvid fjädern
spännes. När fjädern sedan omvrider fjäderhuset,
afvecklar kedjan sig småningom från snäckan och
lindar upp sig kring fjäderhuset. Men i samma mån som
fjäderns spänning och dragningskraft försvagas, växa
å andra sidan de häfstångsarmar, med hvilka snäckan
kringvrides; ty kedjan, som i början afvecklades
från den smalaste änden af snäckan, kringvrider
henne slutligen vid den tjockaste änden, och på detta
sätt åstadkommes samma verkan som om ständigt samma
kraft utöfvade sin dragning på en häfstångsarm af
oföränderlig längd. Från det på snäckans bom sittande
snäckhjulet öfverföres rörelsen till det öfriga
urverket. Snäckkedje-anordningen är invecklad och
ganska bräcklig samt duger ej för flatbyggda ur,
hvarför man sökt ersätta den bl. a. genom att göra
fjädern mycket lång, så att endast dess mellersta
vindlingar, hvilkas spänning är likformig, behöfva
vecklas ut. Detta tillämpas i den enkla anordning,
som kallas »tandadt fjäderhus» och är vanlig i
fickur. Fjäderhuset är der på ena kanten försedt
med tänder och utgör det första kugghjulet i
löpverket. – När uret uppdrages, skulle hela verket
jämte visarna drifvas tillbaka, ifall snäckhjulet
(eller det tandade fjäderhuset) vore fast på sin bom,
kring hvilkens förlängning urnyckeln anbringas. Men
nu är snäckhjulet (liksom fjäderhuset) vridbart,
och endast det deröfver sittande, mindre sparrhjulet
är fast på bommen. Då uret är i gång, trycker sig
en på snäckhjulet befintlig sparrhake medelst en
fjäder in mot en af sparrhjulets sneda tänder, och
snäckhjulet deltager sålunda i omloppet, som om det
sutte fast på bommen. När deremot vid uppdragningen
bommen vrides åt motsatt håll, glider sparrhaken
på tändernas sluttande utsidor (hvarigenom den
välkända knarrningen uppkommer), och snäckhjulet
förblir stilla. (I ur med tandadt fjäderhus sitter
sparrhaken med sparrfjädern på fjäderhusbryggan.) På
samma sätt är i lod-ur vid uppdragningen hela verket
till följd af en sparrinrättnings verkan stadt i
hvila med undantag af upplindningsvalsen. –
I urverk finnes alltid ett hjul, som vrider
sig rundt 1 gång på 1 timme. Detta »centrumhjuls»
bom har en förlängning, som går igenom urtaflan
och uppbär minutvisaren. Genom förmedling af två
par hjul och drifvar meddelas från samma bom en
tolf gånger långsammare rörelse åt ett kring bommen
fritt sittande rör, på hvars förlängning timvisaren
har fäste. Sekundvisare anbringas helt enkelt på
den förlängda bommen till ett hjul, hvilket går
rundt en gång på hvarje minut. – Det är genom sin
konstanta svängningstid som pendeln erbjuder ett
verkligt tidmått (se Pendel). Pendel-uren gå endast
när pendeln kan svänga i ett lodrätt plan, hvaremot
det andra slaget af regulator, oron l. balansen,
svänger obehindradt, hvilket läge dess axel än
innehar. Fickur, kronometrar, res-ur, marin-ur,
etc. måste derför alltid inrättas med oro. Det af
orons axel l. bom uppburna svänghjulet ger en viss
framhärdighet åt den fram- och tillbakavridande
rörelse, hvilken bommen medelst en särskild
gånginrättning (se nedan) mottager från löpverkets
sista hjul. Men på samma gång få orohjulets
svängningar en viss sjelfständighet genom den
fina spiralfjäder af stål, hvilken är fäst med
sin inre ände å svänghjulets bom. Vid hjulets
sidosvängning undergår nämligen denna spänstiga
fjäder en formförändring och sträfvar att återtaga
sin förra form, hvilket sker under svängningar,
som erbjuda motsvarighet till pendelns, Urets
gång kan göras långsammare eller hastigare (uret
»ruckas») derigenom att man förlänger eller förkortar
spiralfjäderns svängande del, i det att fjädern nära
sin yttre fästpunkt hvilar i en klyka, som flyttar
sig åt ena eller andra sidan, alltefter som ruckarmen
röres. På pendel-ur regleras gången endast derigenom
att pendelkulan skrufvas högre eller lägre. – För
gånginrättningen hafva olika system kommit till
användning. Äldst är den s. k. spindelgången. I
de med sådan gång inrättade uren är sista hjulet
i löpverket, det s. k. steghjulet, kronformigt
och orospindeln (bommen) försedd med två utstående
lappar, som under orons korta svängningar vexelvis
gripa in i steghjulets tänder och, fastän de stötas
tillbaka, hvarje gång åstadkomma ett ögonblicks
uppehåll i hjulverkets kringvridning. Denna
s. k. tillbakafallande gång verkar alltför stötvis,
och uppfinningen af de »hvilande» gångarna utgjorde
derför en förbättring, karakteriserad deraf att
gånghjulet (sista hjulet i löpverket) kommer
i fullständig hvila under en del af regulatorns
svängning. Till detta slag hör den hos fickur mycket
vanliga cylindergången. Orons bom bildar der en
cylinder, i sin mellersta del öppnande sig till en
halfrund ihålighet, i hvilken det af stål arbetade
gånghjulets tänder kunna inträda. Dessa tänder,
som äro kilformiga och uppbäras af små pelare, ömsom
qvarhållas och frigöras vid balansens svängningar,
hvarjämte denna, genom de passerande kuggarnas
gnidning mot cylinder-urhålkningens kanter, får
små påstötningar till fortsättande af sin svängning. Å
ur med hakgång (förr äfven kallad ankargång) ingriper
steghjulet i armarna på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
