Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur, mekanisk inrättning till tidens mätande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
centrumdrifven, och konstant dragkraft åstadkommes derigenom
att endast en del af fjäderns mellersta hvarf hinner
utveckla sig. Kronometrarna hafva kompensations-oro
och fri gånginrättning, hvarjämte orons fjäder
ej är vindad i ett enda plan, utan cylindriskt
såsom en resårfjäder. »Halfkronometrar» kallas,
oegentligt, ett slags finare ankargångsur. För
elektricitetsingeniörer och andra, som komma i
beröring med starka elektriska batterier, göras
fickur utan något stål i gången. Balansen göres af
silfver eller platinalegering, dess fjäder af guld
eller palladium.
Elektriska (elektromagnetiska) ur, äfven kallade
»telegraf-ur», äro ur, som samtidigt med andra på
skilda platser befintliga få sina visareverk drifna
medelst elektrisk ström från ett normal-ur. Detta
senare är vanligen så inrättadt, att en i urverket
anbragt kontaktinrättning en gång i hvarje
minut sluter den eljest afbrutna strömmen från ett
galvaniskt batteri. Af en från normal-uret utgående
telegraftråd ledes strömmen till de olika elektriska
visareverken, genomlöper i ett ögonblick dem alla
och rycker samtidigt fram deras visare. Tråden gör
nämligen ett särskildt jernstycke i uren magnetiskt,
hvarigenom denna elektromagnet (se d. o.) attraherar
ett ankare, och denna rörelse öfverföres genom en
spärrhake med sparrhjul till minutvisaren, så att
denna hoppar fram för hvarje minut ett delstreck på
taflan och dervid genom vanlig utvexling medtager
timvisaren. I stora städer, der en mängd ur kan
stå i elektrisk förbindelse med normal-uret, utgå
radialt från detta flere trådar, enhvar ledd till ett
större antal ur. De elektromagnetiska uren uppfunnos
1839–40 af Steinheil i München och Wheatstone i
England. Elektriska ur i mer egentlig bemärkelse
äro de af Bairi i Edinburgh 1840 uppfunna, hvilka
hafva elektricitet till drifkraft i st. f. lod
eller fjäder. De behöfva ej uppdragas; deremot
erfordrar batteriet underhåll, och dessa ur hafva,
såsom dyra och komplicerade, föga kommit till praktisk
användning. – Pnevmatiska ur drifvas med komprimerad
luft, som ledes genom rör från ett normal-ur till
de olika urtaflorna. På bestämda tider inpressas
luftströmmar i rörsystemet, och till följd deraf
sättes vid hvarje ur en lucka i rörelse, hvarigenom
visarna framflyttas. Sådana ur äro inrättade i Paris,
hvarest det välordnade kloak-systemet användes till
framdragande af rörledningarna.
Ur med hjulverk uppfunnos under medeltiden,
ovisst vid hvilken tidpunkt, men sannolikt ej före
början af 1100-talet (ur funnos då i åtskilliga
rika kloster). På grund deraf att en sultan på
1200-talet skänkte ett lod-ur till kejsar Fredrik
II har man antagit, att uppfinningen gjorts af
sarasenerna och genom korsfararna öfverförts till
Europa. På 1300-talet funnos mångenstädes torn-ur
med oro, spindelgång och slagverk. Till en början
bestod oron af en svängande tvärslå med upphängda
vigter nära ändarna, men tidigt nog inrättades i
stället svänghjulet. Kring midten af 1500-talet
nyttjades allmänt vägg-ur med slagverk och ofta
väckareapparat. Den märkliga uppfinningen af fickuren
gjordes inemot 1511 i Nürnberg af
klensmeden Peter Henlein (ej Hele; f. 1480, d. 1542);
de voro i början halfklotformiga, men fingo
snart en oval form (»nürnberg-ägg»). Alla dessa
äldre ur, som hade spindelgång, voro bristfälliga
tidmätare och utgjorde en för rikt folk förbehållen
lyx. Man hade en vurm att förse uren med avtomatiska
tillsatser och lekverk. Mest berömdt är det stora
astronomiska uret i Strassburgs-katedral. (Af urverk
drifna avtomater och leksaker blefvo en specialitet
för staden Nürnberg, som deremot ej vidare utmärkt
sig i urtillverkning.) Af stor betydelse vardt den
snillrike Huygens’ åtgärd att förena Galileis pendel
med hjuluret (1656), så ock den af både Hooke och
Huygens (omkr. 1670) gjorda uppfinningen att reglera
orohjulets svängning medelst en spiralfjäder. På
grund af urens förbättrade gång kunde man då anbringa
minutvisare på fickuren, hvilka förut endast haft
timvisare. I England uppfann Barlow repeter-uren
(1676), Hooke den tillbakafallande hakgången
(1666; f. f. g. utförd 1680 af W. Clement, som
fått äran deraf) och Tompion 1695 cylindergången,
förbättrad af Graham, hvilken derjämte uppfann
den hvilande hakgången, samt J. Harrison 1726
kompensationspendeln och 1735 kronometern. Schweizaren
N. Facio införde 1700 tapphålen af rubin, Berthoud
och Th. Mudge i slutet af 1700-talet ankargången för
fickur, och Earnshaw 1805 kompensationsoron. Bland
öfriga urtillverkare, som inlagt förtjenst om
tidmätningens noggranhet, märkas Arnold, Bréguet,
Kessels, dansken Jürgensen samt svensken V. Kullberg.
Urmakeriet betjenar sig af finare och mångfaldigare
verktyg än något annat mekaniskt yrke. Medan
äldre tiders urmakare voro konsthandtverkare,
som förfärdigade sina ur per styck, utmärkes
yrket nu af massfabrikation och prisbilliga
produkter. Man använder förnämligast maskinarbete
och drifver arbetsfördelningen långt; de flesta
urmakare äro numera endast urhandlare och
reparatörer eller sammansättare af de ofta från
vidt skilda håll inköpta urdelarna. – Fickurs-
(och speldose-)tillverkningeu företer en ojämförlig
blomstring i vestligaste delen af Schweiz, hvarest
hela yrkesgrenens grundläggning direkt ledes
tillbaka till en yngling, D. J. Richard, som 1679
eftergjorde ett engelskt fickur. Tillverkningen idkas
mest i kantonerna Genève (fina ur) och Neufchâtel
(ordinär vara); dess hufvudorter äro Genève, Locle
och La Chaux-de-Fonds. Der lefver ett slägte af
födda urmakare; arbetet idkas såsom hemslöjd och är
fördeladt i en mängd (ända till 54) grenar. Urdelarna
(»råverken») tagas merendels från fabriker, och
af de omkr. 3,000 operationer ett färdigt bättre
ur kräft falla de allra flesta på bearbetningen
eller tillpassningen af råverken. I Genève finnes
en högt ansedd urmakareskola. Den schweiziska
urtillverkningen, som ger underhåll åt omkr. 100,000
menniskor, belöper sig på 4–5 mill. fickur årligen,
och årsexporten uppgår till inemot 60 mill kr. De
schweiziska fickuren äro nästan alltid cylinder-ur. I
England och Frankrike tillverkas de bästa kronometrar
äfvensom för öfrigt utmärkta fickur, hvilka dock ej
i prisbillighet kunna täfla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
