- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1511-1512

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ural. 1. Flod i östra Ryssland - Ural. 2. Uralbergen (se d. o.) - Ural-altaiska språk - Uralbergen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

II gaf den dess nuv. namn. – 2. Uralbergen (se d. o.).

Ural-altaiska språk, den nu allmänt använda
benämningen på de språk, som Castrén kallade altaiska språk (se d. o.).

Uralbergen (R. Uralskij krebet, sannolikt af
Kirgis. ur, gördel, äfven Kamennyj pojas, stengördel,
Zemnoj pojas, jordens gördel, m. m.) kallas den stora
bergskedja, som på gränsen mellan Europa och Asien går
från Karahafvet i n. till trakten af Kaspiska hafvet
och Aralsjön i s. öfver 23 breddgrader l. 2,560
km. Oaktadt en mängd vetenskapliga undersökningar
alltifrån början af 19:de årh. har den verkliga
byggnaden af bergskedjan både i orografiskt och
i geologiskt hänseende förblifvit ofullständigt
känd. Nyare forskningar hafva ådagalagt, att U. bestå
af en serie af flere särskilda upplyftningar, några
med nordvestlig, andra med nordöstlig riktning,
hvilka hafva sin största höjd längs en nästan rakt
i n. och s. gående linie. – Man indelar vanligen
U. i tre delar: norra, mellersta och södra U. Norra
U
. (Obdorsk-Ural), som börja några km. från Karaviken
(Konstantinov kamen, 455 m.) och sträcka sig
i sydlig riktning till 64:de breddgraden, bilda en
tydligt markerad kedja, klippig och svårtillgänglig,
stupande brant mot s. ö., mera långsamt mot Rysslands
kärrtrakter. Dess största höjder ligga mellan 66:te
och 67:de breddgraden (1,100–1,330 m.). Delvis
har hufvudkedjan i v. en eller flere sekundära
kedjor, bildade genom upplyftning af sedimentära
bergarter, och det är i den södra änden af en af
dessa, som de högsta topparna förekomma: Sablja
(1,648 l. 1,568 m.) och Tölposs-iss (1,690 l. 1,656
m.). Täta barrskogar kläda bergssidorna och de smala
dalarna; men i den mån man nalkas högre breddgrader
försvinna skogsträden med undantag af lärkträdet,
och skogsvegetationen upphör alldeles omkr. 65:te
breddgraden (67:de på Rysslands och Sibiriens
slätter). Dessa ogästvänliga trakter, som höja
sig öfver de vidsträckta tundrorna på ömse sidor,
äro fullständigt obebodda. Ehuru vanligen räknad
till norra U., har afdelningen mellan 64:de och
61:sta breddgraden en helt annan karakter. Nyare
undersökningar af Fedorov och Ivanov hafva visat,
att hvad som på de vanliga kartorna framställes som
en hufvudkedja är en följd af platåer, sträckande
sig i sydöstlig riktning med breda, jämna, sumpiga
dalar och uppstigande här och der i isolerade,
koniska, plana toppar (Jang-tump, 1,271 m.). Hela
trakten, utom bergstopparna, har täta barrskogar,
men är obebodd. – Mellersta U., mellan 61° och 55°
30’ n. br., omkr. 130 km. breda, äro de bäst kända,
enär de innehålla de rikaste jern-, koppar- och
guldgrufvorna. Denesjkin kamen i n. (1,292 l. 1,533
m.) och Tara Tasj i s. (855 m.) kunna betraktas
såsom gränser för denna afdelning. Norra delen
(61:sta–60:de breddgraden) är en följd af kedjor
med tydlig sydvestlig riktning, och det är ännu en
oafgjord fråga huruvida icke två breddgrader längre
söderut hela Bogoslavsk-Ural (Kantsjakov kamen,
1,565 l. 1,597 m.) består af kedjor med äfven denna
riktning. En bred ås, som genomgår norra Ryssland från halfön Kanin
i n. till Petsjoras källor i s. ö., förenar sig med
U. och fortsättes i Asien af Tura-platån. Söder om
Katsjkanar (881 l. 869 m.), d. v. s. från 58:de till
56:te breddgraden, antaga U. karakteren af breda
åsar af 300–600 m. höjd, med djupa raviner, men
med svag stigning. Dessa åsar hafva i århundraden
begagnats som öfvergångsväg till Sibirien. De hafva
ingalunda utseendet af bergland, och den resande
känner sig besviken, då hans hästar utan att behöfva
sakta sitt lopp nå den marmorpelare, som med sin
inskrift »Europa» på ena sidan och »Asien» på den
andra utmärker vattenskilnaden (360 m.) mellan de
ryska och de sibiriska floderna. Mellersta U. äro
ännu rikt skogbevuxna trots den mängd trävaror,
som derifrån hemtas. Vegetationen är mycket rikare
än norrut; dalarna och de lägre bergssidorna äro
täckta af en rik mylla och hafva stora, välmående
byar. Äfven grufvorna hafva gifvit upphof till en
ökad folkmängd. Södra delen af mellersta U. anses
hafva en folkmängd af nära 1,5 mill. – Södra U.,
från 55 1/2° till 51° n. br., äro nu väl kända, och det
ser ut, som om de, i st. f. att enligt ett gammalt
antagande bestå af tre kedjor utstrålande från Jurma
såsom från en medelpunkt, utgöras af tre parallella
kedjor, som gå n. ö.-s. v. En af dem, egentliga
Ural-tau, är en låg, krokig kedja, som sträcker sig
mot s. v. och knappast öfverstiger 670–850 m. i
höjd. En från Ural-tau genom en längddal skild kedja
följer Ural-tau i hela dess längd; ehuru genomskuren
af floder, som hafva sitt upphof i nämnda längddal,
når den en betydligt större höjd än Ural-tau. Dess
vilda, klippfyllda kam har en höjd af 1,030 m. i
Jurma och 1,200 m. i Taganai, medan Urenga- och
Iremelbergen öfverstiga 1,050 m. samt topparna Urenga
och Iremel nå resp. 1,223 och 1,536 m. I v. gå
flere parallelkedjor, så att hela bergssystemet
har utseendet af en ås af omkr. 100 km. bredd,
öfver hvilken framstryka parallella bergskedjor,
motsvarande vecken af de sedimentära bergarter,
som undergått en omfattande denudation. Några af
kedjorna äro ytterst klippiga, och de flesta af dem
äro betäckta af kantiga stenblock, stundom dolda
under ett tjockt lager af mossor. Ural-tau fortgår
ända till 51:sta breddgraden, vänder sig der mot
s. v. och närmar sig under namnet Obstjej Syrt Volga,
men antager, utom der den är djupt fårad af floddalar,
ett platåliknande utseende. En smal längddal, vattnad
af Sakmara (biflod fr. h. till Ural), skiljer Ural-tau
från den östligare Irendyk-kedjan, hvilken skäres
af Uralfloden vid Orsk och fortgår på andra sidan
till trakten af Ileks källor. I regeln låta kartorna
U. ej gå s. om Uralflodens stora krökning, utan
förlägga dit fullt sjelfständiga kedjor af kullar
eller låga upphöjningar (Jaman-tau, Mugodjarhöjderna),
men af nyare undersökningar framgår, att
Mugodjarhöjderna med säkerhet kunna betraktas som
en fortsättning af U. En höjdsträckning förenar
Mugodjar med Ust-urt-platån. Alla dessa platåer och
höjdsträckningar hafva de cis- och transkaspiska
steppernas utseende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfap/0762.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free