Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urès ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast »blåsan», vesica, Grek. kystis) är belägen
i bäckenet bakom blygdbenet. Då den är tom,
ligger den tillplattad; utspännes den, blir
den äggformig och når med sin »topp» mer eller
mindre högt öfver blygdbenet, liggande omedelbart
intill främre bukväggen. Den nedre delen, som
har den största vidden, kallas basen (fundus) och
gränsar mot ändtarmen hos mannen och mot vagina
hos qvinnan. En del af den öfre ytan täckes af
peritoneum. Urinrörets utträde ligger framom basen
och bildar vid stående kroppsställning den lägsta
punkten af blåsan. Väggen utgöres innerst af en
slemhinna och derutanför af flere lager glatta
muskeltrådar, som i trakten af urinrörets utträde
bilda en tjockare samling. Urinblåsan utgör en
reservoar, som upptager urinen från uretererna. Den
kan rymma 1,5–1,8 liter. Mekanismen, som reglerar
blåsans tömmande, är ej fullt känd. Genom en ständig
kontraktion af de muskler, som omgifva början af
urinröret, hindras urinen att afgå från blåsan. Denna
kontraktion regleras från ett nervcentrum, beläget i
ryggmärgen. Å andra sidan betingar blåsans utspännande
en retning af sensibla nerver i blåsväggen,
hvilken retning på reflexväg utlöser en kontraktion
af blåsväggens muskulatur och sålunda en tömning
af blåsan. Det nervcentrum, som förmedlar denna
reflex, ligger i ländregionen af ryggmärgen. Båda
dessa innervationsprocesser regleras vidare genom
inflytande från stora hjernan. En förstöring
af ryggmärgens ländregion medför förlamning såväl
af blåsans slutnings- som tömnings-apparat. –
Urinröret (urethra) leder urinen från blåsan. Hos
mannen passerar urinröret först genom prostata, ett
kastanjeformadt organ, liggande framför ändtarmen,
omedelbart under urinblåsan, till största delen
bestående af glatta muskler samt en ringa del
körtlar. I denna del af urinröret mynna, förutom
nämnda körtlar, de två ductus ejaculatorii, som bilda
hvardera sädesblåsans och motsvarande sädesledares
gemensamma utförsgång. Emellan dessa mynningar
ligger en annan öppning, som leder in i en hålighet,
kallad uterus masculinus, hvilken embryologiskt
motsvarar lifmodern hos qvinnan. Den närmast följande
afdelningen af urinröret kallas den membranösa. Den
är belägen under blygdbågen och bildar urinrörets
smalaste del. Fortsättningen kallas den kavernösa
afdelningen. Hos qvinnan är urinröret betydligt
kortare än hos mannen och ligger i främre väggen till
vagina. – Urin- och könsorganen sammanfattas vanligen
under den gemensamma benämningen urogenitalorganen
(se d. o.).
Urinorganens sjukdomar. Urethritis är en
katarr i urinröret. Den vanligaste formen är den till
de s. k. veneriska sjukdomarna hörande virulenta
(smittsamma) uretriten, äfven kallad gonorré
(gonorrhaea, af Grek. gonos, säd, och rhein, flyta)
eller dröppel (af »drypa», »droppa»; T. tripper). Den
förorsakas af ett visst slags mikro-organismer,
de s. k. gonokockerna. Symtomen äro smärtor och
sveda i urinröret, i synnerhet vid urinkastningen,
samt afsöndring af ett gulaktigt, varigt sekret,
i hvilket man genom
vissa färgningsmetoder kan påvisa de nämnda
gonokockerna. I svåra fall tillstöta sjukdomar i andra
organ, såsom blåskatarr, epididymitis (inflammation i
bitestikeln, »sanklo»), inflammation af lymfkörtlarna
i ljumsken (bubon) samt ledgångsreumatism. Sjukdomen
når på några dagar sitt höjdstadium, hvarefter
symtomen börja småningom gå tillbaka. Fara föreligger
alltid, i synnerhet vid vårdslöshet i afseende å
behandlingen, att sjukdomen blir kronisk. Katarren
inskränker sig i dessa fall till ett mindre område
af urinröret, vanligen i dess bakre del. Flytningen
kan vara ganska ringa, men sekretet innehåller
alltid de sjukdomsalstrande gonokockerna och
kan således fortfarande öfverföra smitta. Vidare
förändras urinrörets vägg på det sjuka stället,
i det att der småningom bildar sig ett slags ärr
väfnad, som i större eller mindre grad förtränger
urinröret (striktur). Behandlingen utgöres af
spolning af urinröret med desinficierande eller
adstringerande medel samt iakttagande af noggrann
diet, särskildt afhållsamhet från alkoholhaltiga
drycker. Vidare är den största försiktighet att
iakttaga, så att ej det smittsamma varet öfverföres
till andra slemhinnor, t. ex. ögats bindehinna. –
Striktur är en förträngning af urinröret. Till de
egentliga strikturerna räknas endast sådana fall,
der förträngningen förorsakar af en ärrbildning i
urinrörets vägg. En sådan ärrbildning uppkommer dels
efter urinrörets sönderslitande genom yttre våld, dels
vid kronisk uretrit. En tillfällig förträngning af
urinröret kan förorsakas af kontraktion af musklerna i
dess vägg eller en ansvällning af dess slemhinna, men
dessa fall hafva ej samma betydelse som de egentliga
strikturerna. Dessa medföra ett ihållande hinder
för urinens afgång. De bakom strikturen belägna
delarna af urinvägarna förändras derunder. Urinröret
vidgas; i blåsan utvecklar sig en katarr, som
längs uretererna kan fortskrida till njurbäckenet,
och slutligen angripas äfven njurarna. Omkring den
utvidgade delen af urinröret bakom strikturen bilda
sig abscesser. Urinrörets vägg genombrytes,
och urinen intränger i den omgifvande väfnaden,
ett tillstånd, som kallas urin-infiltration. De
nämnda abscesserna öppna sig förr eller senare
utåt genom huden, och urinen afgår genom de på
detta sätt uppkomna urinfistlarna. De egentliga
strikturerna utveckla sig långsamt. För att upptäcka
dem samt bestämma läget och graden af förträngningen
använder man urinrörssonder, cylindriska, mot
ena änden mer eller mindre krökta metallstafvar
af olika groflck. Föreligger en striktur, kunna
sonder, som öfverstiga en viss, mot förträngningen
svarande groflek, ej införas genom urinröret i
blåsan. Kan ingen sond införas och är urinens afgång
tillika fullständigt hindrad, kallas strikturen
impermeabel. Behandlingens uppgift är att aflägsna
förträngningen och förebygga dess återkomst. Man har
derför tvänne metoder: dilatation och uretrotomi. Den
förra metoden består deri att man successivt inför
allt gröfre sonder genom strikturen och sålunda
småningom uttänjer densamma. Man har äfven försökt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
