Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urkundssamling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Urometer (af Grek. uron, urin, och metron, mått),
en apparat för bestämmande af urinens specifika
vigt. Den grundar sig på principen för volumetern.
J. E. J-n.
Uroskopi (af Grek. uron, urin, och skopein, se),
urinundersökning.
Uroxen (Bos primigenms Boj., B. urus Flem.), en numera
utdöd art af nötkreatursslägtet, utmärkt genom stor,
långsträckt, platt panna och stora horn, som utgå
från pannans öfre hörn. Uroxen är betydligt större
än den vanliga tamoxen, såsom hvars stamfader han
i allmänhet betraktas, liksom ock den halfvilda
boskapen i Hamilton och Chillingham i Storbritannien
anses härstamma från honom. De äldsta lemningarna
af Bos primigenius äro funna i de yngsta pliocena
(eller de s. k. pleistocena) lagren; hans företrädare
i mio- och pliocen är B. planifrons. Uroxen anses
hafva lefvat in i den historiska tiden, så att
t. ex. Nibelungenlieds »ur» skulle vara just denna
art. Äfven skall Karl den store hafva jagat uroxe
vid Aachen, ja enligt Herbersteins beskrifning har
den sannolikt funnits lefvande i Masovien ännu på
1500-talet. I Sverige, der den möjligen lefde ännu
på Adams af Bremen tid, äro skelett af densamma
just ej sällsynta i de sydliga torfmossarna,
och en gång har den funnits äfven vid Råkneby,
nära Kalmar. I Danmarks torfmossar har uroxen
anträffats i furulaget, och hans samtidighet med
stenåldersmenniskan i södra Skandinavien bevisas
deraf att flintskärfvor funnits inväxta i ben af
uroxen samt att han förekommer i stenåldersfolkets
afskrädeshögar, de s. k. kjökkenmöddingarna,
derstädes. Han ingår äfven i pålbyggnadernas fauna
och är en af de allmännaste arterna i Nord-Tysklands
interglaciala fauna. Han synes derstädes ej förekomma
i de preglaciala bildningarna, hvaremot han sannolikt
är funnen i »forest bed» (sål. omedelbart under
moränen) i sydöstra England. Bland de däggdjur, som
äro funna i norra Tysklands qvartära bildningar samt
representera flere olika klimatiska och geografiska
grupper, tillhör uroxen den tempererade gruppen.
B- L-n.
Urquhart [ö’rkert], David, engelsk politiker, f. 1805
i grefskapet Cromarty inom en skotsk gammaladlig
jakobitslägt, vistades 1827–29 i Grekland och de
följ. tvänne åren i Konstantinopel. I skriften
Observations on european Turkey (1831) sökte
han visa, att Turkiet vore en lifskraftig stat,
men att Ryssland sträfvade efter en upplösning af
osmanska väldet och dymedelst äfven hotade Englands
intressen. Derefter företog U. vidsträckta resor
i Orienten för att taga kännedom om Rysslands
kommersiella och politiska inflytande samt skref
Turkey and its resources (1834) jämte flere
hetsiga broschyrer för att öfvertyga vestmakterna
om nödvändigheten af att stödja Turkiet gent emot
Ryssland. I den uppseendeväckande publikationen
»Portfolio» (bl. a. hemliga ryska statshandlingar,
utg. 1835–37) afslöjade han Petersburg-kabinettets
eröfringsplaner. 1836 var U. britisk
ambassadsekreterare i Konstantinopel. Återkommen,
öppnade han och fortsatte ända till 1855 en envis
agitation mot lord Palmerstons politik, som han
påstod vara förtäckt ryssvänlig och förrädisk mot
de britiska intressena. Genom dylika öfverdrifter
förverkade U. alltmera sina landsmäns sympatier. Hans
mandat i Underhuset 1847–52, för valkretsen Stafford,
förnyades icke. Han dog 1877. Bland U:s öfriga arbeten
märkas: Exposition of the affairs of Central Asia
(1840), The progress of Russia in the west, north
and south (1843), Travels in Spain and Morocco (1849)
och The Lebanon (1860, förf. med anledning af fejderna
mellan druser och maroniter).
Urquiza [u’rkidsa], Don José de, argentinsk general
och statsman, föddes 1800 i staten Entré-Rios,
der han från gauchosanförare svingade sig upp
till guvernör. Genom Brasiliens, Paraguays och
Uruguays understöd blef han ledare af presidenten
Rosas motparti, besegrade denne vid Monte-Cacéros
d. 3 Febr. 1852 och trädde i spetsen för Argentinas
styrelse. Buenos Aires’ försök att skilja sig från
det argentinska statsförbundet tillintetgjordes af
U. genom segern vid Cepada d. 23 Okt. 1859. Efter
sin ämbetstids utlöpande (1860) var han en tid högste
befälhafvare öfver förbundshären. Han dödades under
ett upplopp i San-José 1870.
Urraca, drottning af Kastilien, var äldre dotter
af konung Alfons VI samt förmäldes först med
grefve Raimond af Burgund (d. 1107) och sedermera,
1109, med Alfons I (»el batallador») af Aragonien
och Navarra. Då hennes fader s. å. afled, ryckte
U. till sig regeringen i Kastilien och lemnade ej
sin make andel i densamma, hvarför denne vädjade
till vapnen. U. blef tillfångatagen och innesluten i
Castellas (Aragonien), men lyckades fly. Äktenskapet
upplöstes (1111). Hon lät 1112 utropa sonen af
sitt första gifte, Alfons VII, till konung och
förde genom sin älskare grefven af Lara styrelsen
under hans minderårighet. Landets store fängslade
1122 gunstlingen och lemnade regeringens tyglar åt
Alfons, men U. sökte med vapenmakt hålla sig qvar vid
styrelsen. Hon blef likväl öfvervunnen och inspärrades
i Saldanhas kloster samt dog der 1126.
Ursa. Se Björn, astron.
Urschakla. Se Urklamma.
Urseolo (Orseolo), urgammal, förnämlig veneziansk
adlig ätt, hvars märkligaste medlemmar voro:
1. Pietro U. I, den helige, doge af Venezia 976–978,
efter Pietro Candiano IV, hvilken han störtade. Han
utmärkte sig i såväl krigets som fredens värf. Till
San Marco-kyrkans återuppbyggande donerade han en
stor del af sin förmögenhet. År 978 flydde han från
Venezia och ingick som munk i klostret Cusano, der
han 997 afled. Han blef sedermera dyrkad som helgon. –
2. Pietro U. II, den store, den föregåendes son, doge
af Venezia 991–1008, den egentlige grundläggaren af
venezianska statens storhet, förvärfvade åt Venezia
större handelsförmåner, än det dittills någonsin
egt, och betvang de slavokroatiske korsarerna samt
flere istriska städer och dalmatiska öar. Till
minne af dessa framgångsrika sjötåg instiftades
den verldsberömda festen »sposalizio del mare»
(förmälningen med hafvet), och dogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
