Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urkundssamling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vore denna gissning riktig, skulle antalet reduceras
till 11. Men dels må man ju antaga som säkert, att
konungadotterns följe varit långt talrikare än 10
qvinnor, dels öfverensstämma flere äldre martyrologier
och helgonkrönikor i berättelsen om ett af Attilas
hunner vid Köln begånget massmord på britiska
qvinnor, och en gammal kölnisk kyrkokalender talar
om »tusentals qvinnor, af hvilka 11, och framför
alla Ursula, voro af hög börd». – U:s vanliga
attribut är en pil (någon gång äfven en korsfana,
ett skepp eller en dufva), och stundom afbildas hon
med sin kungliga mantel skyddande utbredd öfver en
skara små jungfrur. Köln räknar henne bland sina
skyddshelgon och har en (romansk) kyrka, som bär
hennes namn. Stadens vapen utgöres af 11 eldslågor
(flamman är en symbol af brinnande kärlek till
Gud). Om det s. k. Ursula-skrinet i Brügge se
Memling. U:s och de elfvatusen jungfrurnas dag är
d. 21 Okt. (i den svenska kalendern skrifves hennes
namn oriktigt »Ursila»). Legenden har kritiskt
behandlats af bl. a. O. Schade: »Die sage von der
heiligen Ursula und den elftausend jungfrauen» (1854),
och A. G. Stein: »Die heil. U. und ihre gesellschaft»
(1879).
Ursulinnorna, en till den hel. Ursulas ära stiftad
nunneorden för undervisning af qvinlig ungdom och
för sjukas vård. Den ursprungliga stiftarinnan
var Angela Merici från Desenzano vid Gardasjön,
f. 1470, d. 1540 (af påfven Pius VII kanoniserad
1807). Enligt hennes plan skulle ursulinnorna icke
bilda någon egentlig nunneorden med gemensam drägt,
gemensamt boningshus och klosterregler, utan utgöra
ett slags fritt systerskap af både gifta och ogifta
qvinnor, som i staden Brescia, der Angela bodde (hon
kallas derför Angela från Brescia), och dess omgifning
skulle verka i ofvan nämnda syften. Detta systerskap
stiftade hon i Brescia 1537. År 1544, fyra år efter
hennes död, stadfästes hennes systerskap af påfven
Paul III, men förvandlades alltmer till ett strängare
regleradt ordenssällskap, som under protektion af den
bekante kardinal Borromeo (d. 1584) hastigt vann en
betydande utveckling och redan i början af 1600-talet
hade utbredt sig äfven utom Italien. Klosterorden
i egentlig mening blef denna orden dock först
i Frankrike, der en begåfvad enka, Madeleine de
Sainte-Beuve, i Paris 1611 upprättade ett moderkloster
för en ursulinnekongregation, som inom kort räknade
80 kloster. Fyra andra stora kongregationer uppstodo
i Frankrike, utom några smärre, och från den stora
Bordeaux-kongregationen kom orden öfver Belgien in i
Tyskland. På höjdpunkten af sin blomstring, i början
af 1700-talet, lär den hafva bestått af omkr. 20
kongregationer med omkr. 350 kloster och omkr. 20,000
nunnor (»klosterfruar»). Innehållet i den genom
Madeleine de Sainte-Beuve tillkomna klosterregeln var
till väsentlig del hemtadt från »Augustinus’ regel»,
med anslutning till Angelas regler och föreskrifter,
samt försedt med jesuitiska tillsatser. Jämte de tre
vanliga klosterlöftena skulle ursulinnenunnan afgifva
äfven ett fjerde, nämligen att undervisa den qvinliga
ungdomen (»catéchisation des
ignorantes»). Klosterdrägten består af en
grå underklädning, svart öfverklädning med ett
läderbälte, svart mantel och svart slöja. Utom dessa
kloster-ursulinnor finnas fortfarande, hufvudsakligen
i Italien och Schweiz, s. k. »kongregerade
ursulinnor» eller ursulinnetertiarinnor, som
icke aflägga klosterlöftena och ej bära slöjan,
utan endast svart drägt. Under blomstringstiden i
början af 1700-talet utgjorde dessa ett lika stort
antal som kloster-ursulinnorna. Bland dessa fria
kongregationer blef den af en fröken Bréchard
i Chavagnes (i Vendée) grundade kongregationen
mycket berömd. Slutligen finnas ännu i Italien
ursulin-nesystrar, hvilka, boende i sina familjer,
lefva och verka efter den äldsta regeln. –
Ursulinnorna hafva utgjort en betydande faktor i den
romerska kontrareformationen. Den s. k. kulturkampen
har i våra dagar gjort denna mäktiga orden stort
afbräck, framförallt i Tyskland och Frankrike.
J. P.
Ursus. Se Björn, zool.
Ur svenska hjertans djup, begynnelseorden
i den svenska folksången, författad af skalden
C. V. A. Strandberg (Talis Qualis) och tonsatt af
Otto Lindblad. Denna »hymn» skrefs till en akademisk
fest i Lund d. 5 Dec. 1844, och dess antagande till
»folksång» kan sägas datera sig från d. 11 Nov. 1866,
då den sjöngs af en mer än 1,000 man stark kör på
den stora konserten i industriutställningsbyggnaden i
Stockholm. Den högstämda sångens skönhet vardt då till
fullo senterad, och det dröjde sedan ej länge, innan
»Ur svenska hjertans djup» alldeles hade undanträngt
den nu s. k. gamla folksången: »Bevare Gud vår kung!»
(se Engelska folksången och God save the king).
Ursviken, Inre och Yttre, byar i Skellefte
landsförsamling, Vesterbottens län, vid Skellefte
elfs utlopp i Ursviksfjärden af Bottniska viken. Der
finnas gästgifvaregård, lotsstation, post-, telegraf-
och ångbåtsstation, och platsen är en uthamn till
staden Skellefte.
Urtica Tourn., bot., ett slägte af örter, hvilket
bildar typen för nat. fam. Urticaceae Dum., hvars
blommor äro skildkönade, stundom polygama, och sitta
i små samlingar (»nystan»), hvilka icke sällan sitta
tillsammans på ett utdraget fäste och sålunda bilda
hängeliknande blomställningar. Hyllet är enkelt, och
kalken utgöres af fria eller hos honblommorna oftast
sammanvuxna, grönaktiga, mycket små blad. Ståndarna
äro 4 eller stundom 5. Pistillen har blott 1 stift
med antingen endast 1 penselformigt märke eller
2 trådlika. Frukten sitter fri inom kalken och
är en 1-rummig, 1-fröig nöt. Familjen delas i 2
underfamiljer: Cannabineae (se d. o.) och Urticeae,
som har 4 kalkblad och 4 dem motsatta ståndare,
hvilka i knoppen äro dubbelvikna inåt. Märket är
penselformigt. Fröhvita finnes. Af slägtet Urtica
finnas i den svenska floran 2 arter: den med mångårig
rotstock försedda U. dioica L., brännässlan, och
den 1-åriga U. urens L., etternässlan. Den förra har
bladen, vanligen med hjertlik bas, äggrunda,
långspetsade samt groft och hvasst sågade. Blomsamlingarna
äro längre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
