Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urticaceæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bladskaften, blommorna nästan alltid 2-byggare. Om
solen efter en regnskur varmt belyser en blommande
brännässla, får man se ståndarna elastiskt sträcka
ut sig, hvarvid frömjölet med en liten explosion
utkastas och bildar liksom ett litet rökmoln
omkring eller öfver blomman. Det föres sedan med
vinden till andra blommors märken. De tidigt om
våren uppspirande skotten användas som grönsaker
(»nässelkål»). Etternässlan har bladen ovala och
kortspetsiga samt blomsamlingarna vanligen kortare
än bladskaften. Alla nässelarter äro mer eller
mindre rikt försedda med s. k. »brännhår» (se Hår,
växternas), hvilkas kiselhaltiga spetsar vid beröring
afbrytas i sned riktning, så att en ytterst fin,
snedskuren spets, alldeles lik kanylspetsen till
en injektionsspruta (»morfinspruta» i dagligt
tal), bildas, hvilken ytterst lätt intränger i
huden och deri inför den brännande vätskan. Det
gifves nässelarter, t. ex. U. urentissima Blume,
»djefvulsbladet», på ön Timor, och U. crenulata Roxb.,
i Bengalen, hvilkas allra obetydligaste vidröring
framkallar de våldsammaste, rent af lifsfarliga
smärtor, som först efter 8–9 dygn försvinna och kunna
framkalla munläsa (trismus eller tetanisk kramp i
underkäkens muskler). Man har begagnat piskande med
brännässlor (»urtikation») till retning af förlamade
kroppsdelar. Många urtikacéers bast är mycket segt
och starkt, så att detsamma begagnas till spanad och
väfnader (jfr Beklädnadsväxter och Nättelduk). – Om
den s. k. »blindnässlan» och »stinknässlan», som icke
äro några nässelarter, se Lamium och Stachys. O. T. S.
Urticaceae och Urticeae. Se Urtica.
Urtlcaria. Se Nässelfeber.
Urtikation. Se under Urtica.
Urtima. Se Lagtima, Riksdag, sp. 1136, och Ting.
Urubamba. Se Ucayali.
Uruguay (officielt República Oriental del U.,
länge äfven kalladt Banda Oriental), den minsta
republiken i Syd-Amerika, utgör ett slags halfö,
som i n. sammanhänger med Brasilien, i ö. och
s. sköljes af Atlanten och La Plata samt i v. af
floden U. skiljes från Argentina. Areal 186,920
(l. 178,700) qvkm. Landet är utmed hafvet till större
delen slätt, längre in kuperadt. Det genomdrages af
tvänne lägre bergskedjor, Cuchilla grande i s. och
ö. samt Cuchilla de Haedo i n. och v. Med undantag af
några sandslätter vid kusten och några steppliknande
trakter i det inre är jorden ganska bördig. Utom
gränsfloderna U., La Plata och Jaguarão, hvilken
i n. ö. bildar gräns mot Brasilien, har landet ett
stort antal vattendrag, de flesta tillflöden till
U. Störst är Rio Negro. Vid kusten af Atlanten ligga
några sjöar, bl. a. Lagoa Mirim, med tillflödena
Jaguarão och Cebollati. Klimatet är sundt. Endemiska
sjukdomar äro okända och epidemier sällsynta. I
det inre landet, fjärran från hafvet och de stora
floderna, stiger temperaturen om sommaren ofta till
30° C. och faller om vintern ett par grader under
fryspunkten. Regnmängden uppgifves till omkr. 1,000
mm. – Vid början af 19:de årh. uppskattades
folkmängden i Montevideo
och omgifvande distrikt till 30,000 pers. (deraf
hälften i staden Montevideo), men i denna summa
var sannolikt ej inberäknadt hvad som återstod
af indianbefolkningen i n. och v., ehuru denna,
innan jesuitmissionerna 1767 förstördes, var
ganska talrik. Nu har den alldeles försvunnit och
ersatts af halfblod, af hvilken klass »gauchos»
(se d. o.) mest rekryteras. Dessa undanträngas
nu alltmer af europeiska invandrare och deras
afkomma. 1829, oafhängighetsåret, anses folkmängden
hafva uppgått till 74,000 pers. och 1852, efter det
stora kriget, till 132,000. 1873 hade antalet innev.
stigit till 450,000, och 1889 anses det hafva
nått öfver 700,000. Någon verklig folkräkning
har aldrig företagits. Omkr. 70 proc. äro
födda i landet; resten består hufvudsakligen af
spaniorer, italienare, fransmän, brasilianer och
argentiner jämte ett fåtal engelsmän och tyskar. En
betydlig invandring har egt rum i flere årtionden,
uppgående för åren 1886–90 till 42,300 pers. utöfver
utflyttade. Uppfödandet af nötkreatur och får utgör
befolkningens hufvudnäring. Enligt officiel uppgift
af 1884 hade betesmarkerna då en utsträckning
af 156,800 qvkm. och den odlade jorden af 6,100
qvkm. Antalet nötkreatur uppgafs officielt 1887
till 6,119,500, hästar till 408,450 och får till
15,9 mill. Omkr. 97 proc. af landets export utgöras
af lefvande kreatur samt kött och köttextrakt,
hudar, horn, ull, ben o. s. v. Kreaturens värde
uppskattas till 76,3 mill. pesos, deraf mer än
hälften tillhör utländingar. Vid Fray Bentos,
i depart. Rio Negro, ligga Liebigs slagterier
och fabriker för tillverkning af köttextrakt,
vid Colonia en filial af »River Plate frozen meat
Comp.». Med undantag af dessa och några bryggerier,
qvarnar, garfverier och några andra industrigrenar,
onaturligt fostrade genom höga importtullar,
finnes ingen egentlig industri. Jordbrukskolonier
hafva anlagts med stor framgång i olika trakter,
men hufvudsakligen i Colonia, der kolonisterna äro
mest italienare och schweizare. Hvete och majs äro
hufvudprodukter; derjämte erhållas något tobak, oliver
och vin. Vid Cuñapiru i Tacuarembo upptäcktes guld
1842, och fyndigheterna hafva efter 1867 bearbetats
med vexlande framgång. Äfven ett par koppargrufvor
bearbetas vid foten af Pan de Azucar på södra kusten
af depart. Maldonado. – Sedan början af 19:de årh. har
värdet af importen och exporten tjugodubblats och
under de sista 20 åren mer än fördubblats. 1890 hade
importen ett värde af 32,36 mill. pesos och exporten
29 mill. pesos. I den senare kommo 545,300 pesos på
lefvande djur, 26 mill. på animala produkter, 1,2
mill. på jordbruksprodukter och 1,3 mill. på andra
exportvaror. Under de sista 10 åren har antalet i
hamnarna inlöpande fartyg ökats med endast 10 proc.,
men deras tontal fördubblats. Montevideo besöktes 1890
af 1,431 oceanfartyg om 1,8 mill. tons. De förnämsta
hamnarna utom Montevideo äro Salto, Paysandú,
Fray Bentos, Mercedes, Colonia och Maldonado. 1891
voro 1,127 km. jernvägar öppnade för trafik och 664
km. under byggnad. Telegraflinierna hade 1890 en
längd af 3,764 km. Underhafskablar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
