Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utgård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnade publicera) samt »Hemliga areopagen» (sällskapets
i sista hand beslutande myndighet). Sammankomster
höllos en gång i veckan och voro dels »allmänna»,
dels »musikaliska»; de räckte i fem timmar,
hvarefter friare samqväm med supé och punschbålar
vidtog. U. D. inneslöt hufvudstadens bästa
musikkrafter; det egde en talrik och fullständig
orkester, väl besatt i synnerhet i fiolstämmorna,
jämte en blandad sångkör. Stundom anordnade orden
offentliga konserter. U. D. utgjorde en förberedelse
till Musikaliska akademien och led genom dennas
stiftande (1771) ett väsentligt afbräck. Vid
mera framstående ordensbröders frånfälle
hölls sorgfest med parentation och musik. Andra
tillfällen till vältalighetsprof och festligheter
gåfvos af kungliga födelse- och högtidsdagar. –
De literära pristäflingarna spelade en vigtig
rol inom orden. Granskningsnämndens pedantiska
ifver att »hyfsa» tankar och uttryck gjorde
ofta våld på skaldeindividualiteten (deröfver
beklagar J. G. Oxenstierna sig i sin dagbok,
och Kellgren parodierar nämnden i »Foglarnes
vitterhetsakademi»). Författarna voro anonyma, och
sällskapet ansåg sig bära ansvaret för de i dess
publikationer begångna felen mot den goda smaken,
tills Kellgren såsom U. D:s sekreterare (han blef
det 1777) föranledde, att författarenamnen utsattes
(1781), hvarjämte de enskilde fingo större spelrum
för sin egendomlighet. U. D:s alster utgåfvos under
titeln Vitterhets-nöjen. Del I utkom 1769 och innehöll
moraliska oden, naturbeskrifvande dikter och satirer,
allt i Gyllenborgs anda, del II 1770, med färgrikare
dikter, hufvudsakligen af Oxenstierna, del III 1772,
hvari Adlerbeth uppträdde med framgång, och del
IV 1781, med de förnämsta bidragen af Kellgrens
hand. »Vitterhets-nöjen» blefvo ingalunda af samma
betydelse för svenska poesiens utveckling som
Tankebyggarnas tidigare utkomna »Vitterhetsarbeten»
hade varit. Fastän U. D. ej derefter utgaf något,
upplefde det under förra hälften af 1780-talet sin
glansperiod, då det anlitades såsom högs. domstol
öfver smak och vitter begåfning (detta intygas
t. ex. af den bekanta episoden med Thorilds
»Passionerna»). Vid sidan af Vitterhetsakademien var
U. D. föregångare till Svenska akademien, som vid sitt
stiftande upptog dess främste ledamöter (Kellgren,
Gyllenborg, Oxenstierna, Adlerboth, Rosenstein,
Leopold, Schröderheim, N. L. Sjöberg). Derefter
aftynade U. D. och upphörde med Schröderheims död,
1795. Utgreningar af U. D. voro Apollini sacra i
Upsala och Aurora-förbundet i Åbo. – Jfr G. Göthe:
»Hist. öfvers. af de vittra samfunden i Sverige före
Sv. akad:s stiftelse» (1875).
Utilister, medlemmar af en i Stockholm och på andra
orter i Sverige i slutet af 1880-talet bildad förening
(Utilistiska samfundet), som på basis af sin
åsigt »att detta lifvet är det enda, om hvilket vi
veta någonting, samt att menniskans mål är att söka
minska lidandet och bereda tillfälle för så många
som möjligt att blifva lyckliga» afgjordt uppträder
mot hela den kristna verldsåskådningen, bekämpar all
tro på något öfvernaturligt samt agiterar för
fullständig religions- och yttrandefrihet och för
statskyrkans afskaffande. Sällskapet har under den
tid det egt bestånd utöfvat en liflig verksamhet
och räknar ett ej obetydligt antal medlemmar. Ehuru
dess stiftare, Viktor Emanuel Lennstrand (född 1861),
drabbats af laga ansvar för sitt uppträdande mot det
kristna gudsbegreppet, har samfundet sjelf hittills
undgått all kollision med den svenska strafflagen. –
Dess egendomliga namn härrör från frändskapen
mellan dess syfte och den etiska utilitarismen
(se d. o.). Närmast motsvarar samfundet den engelska
sekularismen, som det väsentligen imiterat. Egentligen
vill det vara en fritänkareförening.
L. H. Å.
Utilitarism (af Lat. utilitas, nytta), egentligen
»nyttighetslära», »nyttighetsmoral», kallas den
riktning inom etik och samhällslära, hvilken som
högsta princip uppställer nyttan. I allmänhet kan,
hvad särskildt etiken angår, all eudemonism betecknas
såsom en nyttighetslära, alldenstund den väsentliga
betydelse denna ståndpunkt tillägger den sedliga
viljeriktningen ytterst blir den att vara medel
(och sålunda nyttig) för ett ändamål, som ligger
utom henne sjelf (jfr Eudemonisin). Emellertid
brukar man med uttrycket utilitarism företrädesvis
beteckna en nyare etisk riktning, som, framgången ur
den engelska moralfilosofien i 18:de århundradet,
i J. S. Mill (1806–73) fått en af sina första och
tillika främsta representanter, hvilken jämväl är den,
som gifvit henne hennes namn. I England representeras
denna riktning af bl. a. Bentham, Mill, Spencer (se
denne), Stephen och Sidgwick. På sista tiden har den
äfven i Frankrike och Tyskland funnit representanter;
i sistnämnda land, der den i många afseenden aflöst
det bristande intresse för etiska frågor, som der
efter de större skolornas förfall varit rådande, har
den vunnit talangfulla målsmän i Pfleiderer, Wundt,
Paulsen, Gizigi m. fl. Naturligen afvika alla dessa
i många hänseenden från hvarandra, men i det stora
hela finnes dock hos dem alla en så pass gemensam
anda, att de kunna anses tillhöra samma allmänna
kulturströmning. Utmärkande för dem är, att de söka
kriteriet på en handlings sedliga värde i denna
handlings tendens att befordra allmänt väl. De vända
sig dervid polemiskt emot både den teologiska etiken,
hvilken grundar all moral på den gudomliga viljan,
och de med kantianismen mer eller mindre befryndade
etiska riktningar, som söka att oberoende af det
med en handling åsyftade målet i någon abstrakt
bestämning hos denna finna grunden till det gillande
eller ogillande ur etisk synpunkt, för hvilket den
blir föremål. Härutinnan går den stundom så långt,
att den ej vill tillerkänna sjelfva motivet eller
afsigten någon egentlig eller afgörande betydelse ur
sedlig synpunkt och lätt ledes att sammanblanda det,
som eger etisk betydelse, med det, som faller nedom
det etiskt bestämbara området. En stor svårighet
röjer sig äfven deri att man omöjligen kan på ett
tillfredsställande sätt bestämma hvad allmänt väl
är. Försöken att göra detta utfalla hos olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
