Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utgård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
principielt en akt af statens suveränitet och
beroende af dess fria vilja. Staten kan emellertid
hafva förbundit sig till förbrytares utlemnande till
vissa andra stater under bestämda förutsättningar mot
betingad rätt att å sin sida få reklamerade förbrytare
till sig utlemnade. Hela denna internationella
angelägenhet har också ordnats genom en mängd
särskilda fördrag, utlemningstraktater, hvilka väl
kunna vara olika med afseende å detaljer, men som
dock äro byggda på hufvudsakligen samma principer. På
detta sätt hafva äfven Sveriges förhållanden till
främmande stater i denna fråga efter hand reglerats,
så att numera utlemningsfördrag finnas mellan
Sverige och de förnämsta andra stater, nämligen med
Nord-Amerikas Förenta stater d. 21 Mars 1860, Portugal
d. 17 Dec. 1863, Italien d. 20 Sept. 1866 (jfr
Deklar. af d. 28 Maj 1878), Österrike d. 2 Juni 1868,
Frankrike d. 4 Juni 1869, Belgien d. 26 April 1870
(jfr Deklar. af d. 6 Nov. 1877), England d. 26 Juni
1873, Tyska riket d. 19 Jan. 1878, Nederländerna d. 18
Mars 1879, Luxemburg d. 21 Juli 1883 och Spanien d. 15
Maj 1885. Dessa konventioner bestämma i allmänhet, att
utlemnandet skall ega rum, då det främmande landets
regering på diplomatisk väg derom gjort framställning
med stöd af fällande utslag, anklagelse eller stämning
för brott af vissa i de särskilda konventionerna
angifna svårare slag, begångna utom den stats område,
hos hvilken utlemnandet begäres. Med afseende å
de personer, hvilkas Utlemnande kan ifrågakomma,
gäller såsom regel, att en stat icke utlemnar sina
egna undersåtar, och med hänsyn till en tredje stats
undersåtar föreskrifva de flesta konventionerna,
att den utlemnande staten må ega rätt att först
meddela sig med förbrytarens hemstats regering och
att derefter afgöra om utlemnande må ega rum eller
icke, om det må ske till den reklamerande staten
eller till hemstaten. Äskas samma förbrytares
Utlemnande af flere stater samtidigt, skall han
enligt regeln utlemnas till den stat, på hvars
område den svåraste förbrytelsen blifvit begången,
och, om förbrytelserna äro lika svåra, till den, hvars
begäran först framställdes. Rörande de förbrytelser,
på grund af hvilka utlemnande kan äskas, gäller, att
från dem först och främst äro undantagna politiska
förbrytelser; dock förklara några konventioner, att
såsom politiska förbrytelser ej må anses förgripelse
mot främmande regents person eller mot medlemmar af
hans familj, då sådan förgripelse består i dråp, mord
eller förgiftning. Vidare äro undantagna förbrytelser,
med anledning af hvilka den återfordrade redan är
under åtal, blifvit frikänd eller ådömts straff i
det lånd, dit han tagit sin tillflykt, samt brott,
för hvilka preskription med afseende å åtal eller
straff redan inträdt enligt lagarna i den stat,
der den återfordrade uppehåller sig vid den tid,
då begäran om utlemnandet framställes. Om en person
utlemnats för ett i konvention angifvet brott, får
han i allmänhet icke tilltalas eller straffas för
politisk förbrytelse, begången före utlemnandet,
ej häller för derförinnan begången lagöfverträdelse,
som ej i konventionen nämnes, med mindre han efter
undergånget straff för eller efter frikännande från
det brott, som föranledt utlemnandet, underlåtit
att inom viss tid (1 till 3 månader) begifva sig
från landet eller ock dit återvänder. För att en
förbrytelse må kunna föranleda utlemnande, är regeln
för öfrigt, att den skall vara begången utom den
stats område, hos hvilken utlemnandet begäres. Enligt
några konventioner är skyldigheten att utlemna
begränsad till brott begångna inom den reklamerande
statens område, under det att utlemnandet förklaras
kunna beviljas äfven för brott, som begåtts utom
det lands område, som begär utlemnandet, så framt
lagstiftningen i båda landen eller åtminstone i det
land, till hvilket framställningen göres, medgifver
anställande af åtal för enahanda förbrytelse, begången
utom dess område. Andra konventioner nöja sig med att
bestämma, att utlemnandet skall ega rum, så snart
den återfordrade personen vid vederbörlig domstol
i det reklamerande landet anklagats eller dömts för
brott, som angifvits i konventionen. Med afseende
å förhållandet mellan Sverige och dess närmaste
grannland, Norge, Danmark och Ryssland-Finland, gälla
rörande utlemnande af förbrytare särskilda regler,
vid hvilkas bestämmande väsentligen andra grundsatser
tillämpats än i de förut nämnda konventionerna. Med
Ryssland hade väl i gränsregleringstraktaten d.
20 Nov. 1810 öfverenskommits, att förbrytare, som
begått gröfre brott i sitt hemland och flytt till
den andra staten, skulle på anfordran utlemnas,
men häri skedde genom senare öfverenskommelser
(jfr konventionen d. 17 Jan. 1821) väsentliga
modifikationer. I den nu gällande konventionen om
ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare
och förbrytare af d. 27 Dec. 1860 finnes ej
någon utlemningsskyldighet föreskrifven. Deremot
tillerkännes hvardera staten rätt att oberoende af
reklamation återsända det andra landets undersåtar,
som i någotdera landet blifvit genom laga dom
sakfällda för brott eller öfverträdelse af lag;
intet undantag göres för politiska förbrytare. Med
Danmark hade redan genom kartel d. 16 April 1738
öfverenskommits om ömsesidigt utlemnande af gröfre
missgerningsmän, bland dem inbegripna politiska
förbrytare, som rymt till det andra landet. Och
de ännu gällande bestämmelserna i fredsfördraget
d. 10 Dec. 1809 (jfr deklaration af d. 7 Mars 1823)
innehålla ett återupprepande af hufvudsakligen samma
grundsatser. Utlemningsskyldigheten gäller sålunda
jämväl med afseende å personer misstänkta för brott
mot majestätet eller för förräderi mot staten;
deremot gäller den icke med afseende å undersåtar
i den stat, hos hvilken utlemnandet begäres. Hvad
angår förhållandet mellan Sverige och Norge, skall
icke blott det ena landet på anfordran utlemna
öfriga förbrytare, som i det andra landet begått
förbrytelser, utan jämväl till det andra landet
utlemna eller till dess vederbörliga domstol låta
instämma sina egna undersåtar, om dessa i det andra
landet begått förbrytelser af det ena eller andra
slaget och sedan afvikit till hemlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
