Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utskott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antal inom hvart och ett af landtdagens fyra stånd
genom elektorer. Landtdagen eger rätt att, om så
behöfves, tillsätta särskilda utskott och hvarje
stånd att tillsätta eget utskott för förberedande
behandling af dess enskilda besvär. Lagutskottet
har att meddela utlåtanden öfver förslag till
grundlag samt allmän civil-, kriminal-, kyrko- och
sjölag. Stats-, bevillnings- och bankoutskotten
hafva samma åligganden som motsvarande svenska
utskott. Angående ekonomi-utskottet se d. o. – Jfr
O. Wingqvist: »Utskottsinrättningen vid Sveriges
riksdagar» (i »Tidskrift för litteratur», 1852),
och L. Stavenow: »Om formerna för utskottsval under
frihetstiden» (1890), samt H. L. Rydin: »Svenska
riksdagen» (1873–79). H. L. R.
Såsom handelsterm betecknar ordet utskott
(T. ausschuss, Fr. rebut, Eng. brake) fabrikat eller
varor, som äro behäftade med något väsentligt fel
och derför afskiljas från de goda af samma slag samt
säljas billigare.
Utskottsmöten kallas en under 1590-talet och en
del af 1600-talet förekommande sidoform till den
svenska riksdagen. De utgjordes af ombud från de tre
högre stånden (adeln, preste- och borgarestånden),
vanligen endast till ett fåtal församlade. Orsaken
till uppkomsten af sådana riksmöten, der böndernas
representanter ej voro närvarande, är att söka i
folkets ovilja mot de ofta återkommande och i dess
ögon besvärliga och kostsamma riksdagarna. För att ej
alltför ofta betunga allmogen med »herredagsresor»
sammankallades stundom några representanter af
endast de högre stånden, hvarjämte regeringen
hoppades lättare komma till rätta med det fåtaliga
utskottsmötet än med den talrikare riksdagen.
Lika litet som för riksdagen funnos för
utskottsmötet i början af dess tillvaro några lagliga
bestämmelser. Konungen kunde efter behag afgöra
hvilka eller huru många, som för hvarje gång skulle
infinna sig. Först sedan utskottsmötet redan sett
sina bästa dagar, Gustaf II Adolfs regering, gafs
i 1634 års regeringsform bestämd föreskrift om dess
sammansättning. Der stadgades, att, när man behöfde
ständernas betänkande eller hade något märkligt att
meddela dem, men detta »för hastighets skull eller
af andra orsaker» ej kunde ske på allmän riksdag,
skulle utom vissa ämbetsmän (hvilka årligen skulle
infinna sig i hufvudstaden för att redovisa för sin
förvaltning) kallas 2 af adeln af hvarje lagsaga,
biskopar och superintendenter i Sverige och Finland
samt 1 fullmäktig af Stockholm, Upsala, Göteborg,
Norrköping, Åbo och Viborg. Emellertid var man
ej så noggrann att följa lagens bud i afseende på
mötenas sammansättning. Många afvikelser förekommo,
bland hvilka den vigtigaste torde vara, att den
föreskrifna sammankomsten af redovisande ämbetsmän
aldrig kom till stånd. Derjämte bör anmärkas,
att regeringen vid flere tillfällen företog sig
att sjelf utse de personer, som skulle infinna sig
vid mötena. Verksamhetsformerna voro i allmänhet
öfverensstämmande med riksdagens. Stånden afhörde
gemensamt den kungliga propositionen, öfverlade sedan
hvart och ett för sig om densamma och
fattade sitt beslut. Omröstningen skedde hos adeln
före utfärdandet af 1626 års riddarhusordning efter
landskap, sedermera efter klasser, hos presterna
efter all sannolikhet stiftsvis, hos borgarna stadsvis
o. s. v.
De ärenden, som förelades utskottsmötena,
voro hufvudsakligen desamma, som sysselsatte
riksdagarna. Under de våldsamma inre slitningar,
som känneteckna slutet af 16:de och början af
17:de årh. i vår historia, sammankallade hertig
Karl folkets ombud för att hos dem söka stöd
i kampen för Sveriges religiösa och politiska
oberoende. Under Gustaf II Adolfs regering spelade
bevillningsfrågorna hufvudrollen på grund af de många
krigsföretag, i hvlka han var invecklad. Tvänne
betydande skatter, den s. k. Elfsborgs lösen och
boskapspenningarna, beviljades på utskottsmöten,
den förra 1613, de senare 1620. Emellertid finnas
flere bevis på att nämnda mötens beslut ej ansetts
tillräckliga, utan att sedermera underhandlingar
förts i landsorterna med bönderna för att inhemta
deras samtycke till de af mötena antagna skatterna. Om
också dylika underhandlingar hade föga reel betydelse,
då det väl alltid var svårt, för att ej säga omöjligt,
för bönderna att, splittrade i smärre grupper, säga
nej till en af konungen begärd och af de förnämsta
ständerna antagen bevillning, var det dock af allra
största vigt, att formaliteten att inhemta allmogens
samtycke verkligen iakttogs, ty i annat fall hade
den faran legat nära att bönderna med tiden förlorat
den vigtigaste af sina politiska rättigheter och
upphört att ega plats inom folkrepresentationen. För
de styrande var den tanken ej alldeles främmande att
låta det fåtaliga utskottsmötet såsom skattebeviljande
myndighet ersätta riksdagen. Så t. ex. yttrade rådet
1632, att till det dåvarande mötet kallats endast
privilegierade personer, »ty hvad de beviljandes
varda, det är kronans allmoge sedan skyldig att
undergå». 1634 års regeringsform, som lemnar gränsen
mellan utskottsmötenas och riksdagarnas kompetens
obestämd, tyckes gifva vid handen, att man ämnat
göra utskottsmötena till regel och riksdagarna till
undantag, ty den anser sammankomst af alla stånden
nödvändig endast vid konungs kröning eller för andra
märkliga orsakers skull. I andra fall, särskildt om
man ansåg sig ej kunna »tryggeligen» förhandla med
riksdagen, borde utskottsmöte sammankallas. Emellertid
hade utskottsmötena sjelfva redan visat och
visade allt framgent en sådan obenägenhet att göra
intrång i riksdagens rättigheter, framförallt i
dess skattebevillningsrätt, att man väl kan säga,
att de sjelfva afvändt den fara, som i deras
sammankallande och användande låg för den allmänna
riksdagens och bondeståndets politiska existens. Den
gamla uppfattningen af allmänna riksmöten såsom ett
tungt besvär hade börjat gifva vika. Åtminstone de
två främsta stånden, adel och prester, hade blifvit
så politiskt mogna, att de insågo vådan af att göra
utskottsmötet till ett surrogat för riksdagen. Vid
behandlingen af 1634 års regeringsform fordrade de,
att samtliga ständerna skulle sammankallas ej blott
vid kröningar, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
