Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utställningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fiskutterarter förekomma i alla djurgeografiska provinser
utom i Australien. Artskilnaderna äro ännu ej till
fullo fastställda. Arternas antal är emellertid ej
så stort, som man tidigare antagit; endast omkr. tio
kunna med säkerhet åtskiljas. Bland dessa är den
till Skandinaviens fauna hörande vanliga fiskuttern,
L. vulgaris (se fig.), utbredd öfver större delen
af Europa och Asien. Den utmärkes genom naken nos,
jämförelsevis litet, bredt och nedtryckt hufvud
samt väl utbildade klor. Svansen är något större än
halfva kroppslängden, hvilken senare utgör omkr. 75
cm. Hårfällen är tät och kort; den består af en
fin, tät och glänsande bottenull samt af längre,
styfvare hår, som dölja bottenfällen. Färgen å
den öfre kroppssidan är mörkbrun, å den undre
gråbrun. Fiskuttern anträffas i sjöar och floder,
stundom äfven vid hafsstränderna, mera sällan på
större afstånd från vatten. Han simmar med ofantlig
skicklighet och uthållighet. Sitt byte, som nästan
uteslutande utgöres af fisk, griper han simmande,
men bär det upp i land för att förtära det. Han
håller fisken mellan framtassarna och förtär först
hufvudet, derefter den öfriga delen af kroppen, men
lär alltid försmå stjerten. Fiskuttern är i rörelse
företrädesvis om natten; dagen tillbringar han i
en håla i vattnets närhet. Enär han anställer ganska
stor förödelse i våra fiskvatten, är han utsatt för
en hänsynslös förföljelse, hvarför han ock numera
blifvit ganska sällsynt i folkrikare trakter, der han
förut talrikt förekommit. I Skandinavien anträffas han
från de sydligaste till de nordligaste delarna, ehuru
fåtaligt. Hans skinn är ett värderadt pelsverk. Ehuru
af naturen vild och skygg, blir han, fångad som ung,
mycket tam. Sålunda kan han dresseras att åt sin
egare regelbundet fånga fisk; i Kina och i Bengalen
är detta sätt att fånga fisk allmänt användt. Honan
föder 3–4 ungar i Mars eller April och förvarar dem i
ett med gräs utfodradt, underjordiskt bo. – En nära
beslägtad, men större art, L. canadensis, förekommer
i norra Amerika och är der, på grund af det utmärkta
pelsverk den lemnar, föremål för ifrig jagt. Både i
Afrika och i södra Asien förekomma utterarter, som
hafva förkrympta klor eller helt och hållet sakna
sådana. Den största af alla lefvande utterarter är
den brasilianska, L. brasiliensis, hvilken utmärker
sig genom närvaron af en bred hudsöm å svansens sidor.
L-e.
Uttini. 1. Francesco Antonio U., italiensk-svensk
musiker, f. i Bologna 1723, lärjunge af padre Martini,
vistades någon tid i London, innan han 1754 kom
till Stockholm såsom anförare för det af Adolf
Fredrik inkallade italienska operasällskapet, för
hvilket han komponerade de 1754–64 å Drottningholm
uppförda operorna La Galatea, L’isola disabitata, Il
re pastore, L’eroe cinese, L’Adriano och Il sogno
di Scipione. Tillika skref han för den härvarande
franska truppen operorna Psyché, Cythère assiégée,
L’aveugle de Palmyre, Le gui de chêne och Soliman
II. Efter den italienska truppens afskedande blef
han 1767 tillförordnad
hofkapellmästare och kallades 1772 att medverka vid
den »Kongl. operatheaterns» inrättande. En ny
orkester sammansattes af kungliga kapellister och
kammarmusiker, regementsmusikanter och enskilda;
kören uppbragtes till 40–50 personer, och d. 18
Jan. 1773 öppnades den nya teatern i Bollhuset med
U:s opera Thetis och Pelée till text af Gustaf III
och Wellander. För samma scen skref U. ytterligare
musik till operan Aline, tragedierna Athalie och
Iphigenie m. m. Han fick 1788 afsked med bibehållen
lön och dog i Stockholm d. 25 Okt. 1795. U:s skrifsätt
»är i allmänhet det samma, som utmärker mängden af
italienska operor före Glucks tid: samma huldsaliga,
sinligt smekande monotoni, samma ljus utan skugga,
blanc manger utan starkare harmonisk eller rytmisk
krydda, samma ändlösa arier och stereotypa seqvenser
af vokaliser. Men bedömda efter den tidens måttstock,
äro hans operor skrifna med oneklig talang och
röja både studier och rik melodisk begåfning». Se
A. Lindgren: »Svenske hofkapellmästare» (1882). –
2. Carlo Gasparo Simone U., skådespelare, den
föregåendes son, f, 1753 uti Italien, började
1773 sin tjenstgöring vid k. teatern i Stockholm
och var skådespelare vid Operan derst. 1776–79,
vid Dramatiska teatern från 1788 till sin d. 1
Maj 1808 timade död. Han var ock åtskilliga år
ordningsman vid teatern. U. skildras såsom en god
aktör och ypperlig mimiker. Bland hans roller må
nämnas Bazil (i Beaumarchais’ »Figaros bröllop»)
och Diedrich Menschenschräck. 1. A. L.
Uttis (Uttismalm), ö. om Kymmene elf, Valkeala
socken, Finland, är bekant från kriget 1788–90. Den
28 Juni 1789 egde der en fäktning rum, i hvilken
Gustaf III kommenderade en kår och ryssarna måste
vika. 1790 uppförde ryske generalen Suvorov derstädes
en liten skans, som är för länge sedan förfallen och
öfvergifven. A. G. F.
Uttman, Barbara, född von Elterlein, tysk
främjarinna af hemslöjd, föddes 1514 på Erzgebirge
och blef gift med en rik bergsbruksidkare
derstädes. Spetsknypplingskonsten, som hon säges hafva
lärt af en brabantska, införde hon 1561 i Sachsiska
Erzgebirge, hvarest densamma an i dag utgör en källa
till välstånd för befolkningen. Hon dog 1575.
Uttolkarna, de sjuttio (stundom betecknade endast med
det rom. siffertalet LXX, »sjuttio»). Se Alexandrinska
bibelöfversättningen.
Uttänjbarhet. Se Tänjbarhet.
Utvandring (emigration) består deri att en person
öfvergifver sitt fädernesland och afstår från sina
medborgerliga rättigheter derstädes för att bosätta
sig för längre tid i ett annat land och blifva laglig
medborgare i ett nytt samhälle. Bevekelsegrunderna
till utvandring äro af ekonomisk och social
art. Främst bland dem kommer begäret att skapa sig en
bättre och mera betryggad ekonomisk ställning (och
dermed högre socialt anseende), än förhållandena i
födelsebygden medgifva, och särskildt svårigheten för
den giftasvuxna ungdomen att derstädes i någorlunda
tidig ålder stifta familj. Af ringare betydelse såsom
verkande orsaker till utvandring äro politiskt eller
kyrkligt förtryck, missnöje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
