Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V är den tjuguandra bokstafven i det vanliga, europeisk-latinska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V är den tjuguandra bokstafven i det vanliga,
europeisk-latinska alfabetet. Om tecknets
historia se under U. Här skall blott anmärkas,
att »dubbelt» W, w härstammar från medeltiden
(redan 9:de årh.), och att det i (fraktur-)tryck
finnes redan i den gutenbergska bibeln.
Bokstafvens namn är ve. – V utmärker i de
flesta språk med latinsk skrift samma ljud som
i svenskan, men är i tyska tecken för f-ljud, i
Holl. i ords början för f-ljud eller halftonande
v, i Sp. för ett särskildt (bilabialt) v-ljud.
Dubbelt w är i (nord-)tyska tecken för v-ljud.
I Sv. förekommer det i »latinskt» tryck
vanligen endast i namn, men är i fraktur tecken
för v-ljud. I Holl. betecknar w bilabialt (spanskt)
v och i Eng. (der bokstafven benämnes »double-ju»)
ett mellanljud mellan u och v (se nedan),
medan wh i Eng. antingen är liktydigt med w
eller är ett i början tonlöst w.
I. Vanligt svenskt v-ljud, i t. ex. val, är en
tonande-svag, median-oral, dentilabial frikativa.
Vid dess frambringande är röstspringan sluten,
så att talströmmen vid sin passage genom
struphufvudet blir tonande. Gomseglet (mjuka
gommen) är upplyft och sluter sig med sin
undre del till bakre svalgväggen, så att luften går
blott genom munnen. Luften passerar genom
en trång öppning mellan underläppen och öfre
framtänderna (och genom de mellanrum, som
möjligen skilja tänderna). V kan bildas mellan
öfverläppen och undre framtänderna hos personer,
hvilkas undre tandgård ligger utom den
öfre. Efter tonlös konsonant, t. ex. i Sv. två,
qväll, svar, saknar förra delen ton; framför tonlös
konsonant, t. ex. i skevt (skeft), styvt (styft),
saknar v-ljudets senare del ton. Förkortas
vokalen, öfvergår v-ljudet fullständigt till f, och
uttalet blir t. ex. styft, I Holl. förlorar
börjande v gerna delvis tonen, så att t. ex. Holl.
vinden till uttalet ligger mellan T. winden och
finden. Muljeradt v är vanligt i slaviska språk.
Dentilabialt v-ljud tecknas i de flesta språk,
såvidt latinsk skrift brukas, med v, i tyska med
w. I Sv. tecknas v-ljud med hv i några ord,
som fordom äfven i uttalet haft ett h- (eller ch-)
ljud före v (hvem, hvass o. s. v.), med f
i slutet af ord (ref, half, skärf samt i sfinx,
sfer), med fv mellan vokaler samt mellan r eller
l och vokal (refvo, halfva, hvirfvel), dock så,
att i uppenbara lånord tecknas v (recitativ,
passiva o. dyl.) och att numera många i stället för
f och fv börja skrifva v. Tidigare tecknades
äfven i Fr. v-ljud med fv (t. ex. neufve, vifve;
jfr Sv. skef–skefva). I nygrekisk och slavisk
skrift har det gamla b-tecknet (Β, β nu värdet
v. – II. Spanskt v är en tonande-svag, median-oral,
bilabial frikativa. Det skiljer sig alltså
från vårt vanliga v derigenom att förträngningen
(passet) bildas af båda läpparna mot
hvarandra (icke genom underläpp mot öfvertänder)
och från Eng. w derigenom att mungiporna icke
närma sig hvarandra. Ljudet tecknas i Sp. med
b mellan vokaler (saber, hablar), annars med v.
Samma ljudvärde har Holl. w samt w i medel- och
sydtyskt språk. – III. Eng. w, »double-ju»,
är en bilabial frikativa (liksom spanskt v), men
munöppningen är rundad, och bakre delen af
tungan höjer sig som vid europeiskt u-ljud.
Det är således en konsonant med dubbelt läge.
Ljudet tecknas i Eng. med w och utmärktes i
angelsachsiska med en särskild runtyp (»wen»).
Detta är för öfrigt det gamla värdet för Lat.
V (och U) och för Sv. v i ordens början. I
svenska dial. förekommer w- i synnerhet för
äldre hv- och (i sydsvenska mål) för g efter
bakre vokal (mawe = mage o. s. v.). Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
