- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
23-24

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Wachtmeister, sedan 1808 Trolle-Wachtmeister, Karl Axel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarjämte han var en af de tre, som fingo behålla
titeln riksråd, tills densamma 1791 äfven för
dem upphörde. Bland andra bevis på Gustaf III:s
förtroende till W. må nämnas, att han 1788 insatte
honom, i utredningskommissionen och 1789–91 till
ordförande i den tillförordnade regeringen under de
tider konungen var i fält eller vistades utrikes och
1791 utnämnde honom till en af kommissarierna vid
afslutandet af förbundstraktaten med Ryssland. 1789
blef W. kansler för Lunds universitet. Ehuru han
sålunda i hög grad åtnjöt Gustaf III:s förtroende,
hörde han icke till dennes närmare vänner. Dertill
bidrog både att W:s yttre var mindre behagligt och
att hans begåfning var mera af solid och nyttig än
af spirituel och underhållande art. Emedan han ej
under 1789 års riksdag nedlade sitt ämbete, ådrog
han sig mycket klander af oppositionen. Huruvida
det var förtjent må lemnas derhän, ty fråga kan
blifva om icke af två onda ting det minst onda var
att hålla sig till Gustaf III. W. var dock ingen
vän och ännu mindre en beundrare af den vid nämnda
riksdag antagna förenings- och säkerhetsakten, som i
så hög grad ökade konungamakten. Vid 1792 års riksdag
vägrade han att bland sitt stånd verka för denna
akts erkännande. Gustaf IV Adolfs förmyndareregering
utnämnde W. 1792 till president i lagkommissionen
samt till kunglig fullmäktig vid jubelfesten i Upsala
1793. S. å. nedlade han justitiekanslersämbetet,
men återtog detsamma 1796, några dagar, innan
konungen blef myndig. Sin vanliga sjelfständighet
och rättrådighet visade han vid flere tillfällen
under förmyndareregeringen genom att motsätta sig den
godtycklighet, som denna regering lade i dagen gång
efter annan, såväl då det gällde personer som då det
var fråga om lagarnas iakttagande. Att riksdagen ej
sammankallades ansåg W. för ett olyckligt tecken, och
det var hans förtjenst, att Gustaf IV Adolfs kröning
icke försiggick utan i närvaro af riksdagen. W. var
på grund af sitt ämbete sjelfskrifven ordförande i
den komité, som 1806 tillsattes för bearbetning
och öfversättning af den svenska lagen före dess
införande i Pommern. Äfven E. M. Arndt var ledamot
af denna komité, men de omdömen denne uttalat om
riksdrotset äro i högsta grad orättvisa. Man kan
säga, att riksdrotset under Gustaf IV Adolfs regering
spelade en långt mera betydelsefull och inflytelserik
rol än under Gustaf III:s, och detta alltmera i den
mån det led mot slutet af Gustaf IV Adolfs olyckliga
regering. För W., liksom for så många andra, blef
det åtminstone år 1807 fullkomligt klart, att om
Gustaf IV Adolf finge styra såsom han ville, skulle
detta ända med landets ruin och rikets undergång. I
Okt. nämnda år reste han derför ner till Skåne enkom
för att uppmana Gustaf IV Adolf att sluta fred;
men som »konungen lofvat Gud att ej göra fred med
Bonaparte», kunde W. ej genomdrifva sin mening. Ehuru
W. insåg nödvändigheten af att en förändring af
regeringssystemet egde rum, ville han likväl icke,
att det skulle ske på ett våldsamt sätt. Han hoppades
nämligen nå sitt mål genom att bringa konungen till
insigt om nödvändigheten af riksdagens sammankallande, såsom
den enda utvägen för landets räddning. Det medel, som
W. ville använda för att förmå konungen dertill,
var den rådande penningeförlägenheten, hvilken
han i grund kände, emedan han var ordförande i
Finanskomitén. En trognare tjenare än W. hade ej
Gustaf IV Adolf, då han hade rätt, men icke häller
en orubbligare motståndare, då han hade orätt. Så
allvarsamma och ovederläggliga sanningar har ingen
på ett lugnt och värdigt sätt sagt Gustaf IV Adolf
som just W. Han imponerade också på den olycklige
monarken så, att denne alltid behandlade honom
höfligt, äfven då W. genom sina föreställningar
ådrog sig hans missnöje. Den 5 Nov. 1808 hade han
åter ett långt samtal med konungen, i hvilket han
visade Gustaf IV Adolf hvad grundlagarna stadgade om
krigsgärderna och att utan ständernas garanti intet
lån kunde upptagas. Till riksdag kunde W. dock
ej förmå konungen, men han gjorde på rättens
grund och i lagens namn ett ihärdigt motstånd,
såvidt han kunde, mot konungens egenmäktiga
och landsförderfliga åtgärder. Det var han, som
förmådde den kungliga beredningen att i Jan. 1809
afstyrka projektet till förordningen om en ny
gärd på 5 mill. rdr. Och i ett kort derpå följande
samtal med konungen visade han denne, att endast
genom, riksdag en förmögenhetsbeskattning kunde
erhållas. När konungen det oaktadt längre fram lät
honom veta, att en gärdsförordning efter grund af
förmögenhetsbeskattning skulle utfärdas, tänkte
riksdrotset framtvinga riksdag genom att förmå de
öfrige höge ämbetsmännen att samfäldt tillika med
honom nedlägga sina ämbeten, om ej konungen gick
in på ständernas sammankallande. Denna plan gick
om intet derigenom att Rosenblad kontrasignerade
gärdsförordningen och derigenom att endast
några få, men icke alla, ville nedlägga sina
ämbeten. Emedan några fås tillbakaträdande icke
skulle hafva haft någon verkan, beslöt riksdrotset
att stanna qvar för att gagna fäderneslandet hvad
han kunde. Ehuru W. misslyckats att på laglig väg
eller genom ständernas sammankallande åstadkomma
en förändring af regeringssystemet afstyrkte han
likväl de planer till revolution, som Adlercreutz,
Skjöldebrand m. fl. militärer ville sätta i verket i
början af 1809. I Febr. s. å. insjuknade riksdrotset
farligt. I början på Mars tänkte han dock begagna
sig af första friska dag för att af konungen begära
sitt entledigande, om denne ej ville sammankalla
riksdag. Men innan W. hann göra detta, inträffade
statshvälfningen af d. 13 Mars. Hertig Karl, som samma
dag mottog styrelsen, bad riksdrotset komma upp till
slottet. Ehuru ännu sjuk, lät W. bära sig dit upp och
förklarade der för hertigen, att han icke kunde inlåta
sig om allmänna ärenden, förrän han bestämdt fått
veta om hertigen skulle sammankalla ständerna. Sedan
hertigen sagt, att detta skulle ske, ställde W. sin
person till hertigens förfogande. W. inträdde ock i
den nya regeringskonselj, som hertigen bildade, sedan
han upphäft den kungliga beredningen. Efter riksdagens
sammankallande öfverlade konstitutionskomitén flere

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:34 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free