Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wahlberg, Johan August - Wahlberg, Herman Alfred Leonard - Wahlberg, Karl Ferdinand Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslöt W. att tränga längre in i kontinenten. Från
Natal, hvars fauna och flora han studerade sommaren
1841, gjorde han tvänne färder inåt landet (de
nuv. Basutoland, Oranjefristaten och Transvaal) till
öfre Limpopo, bestridande sina utgifter genom
jagt på elefanter och försäljning af elfenben. Från
Kapstaden, dit han återkom i slutet af 1844,
hemsände han sina stora samlingar till Sverige och
ankom sjelf dit sommaren 1845. Han inträdde åter i
sina befattningar vid General-landtmäterikontoret och
Skogsinstitutet, men under arbetet på reseskildringen,
som aldrig blef fullbordad, mognade hos honom tanken
att företaga ännu en resa till Afrika för att gå
tvärs öfver landet från vestkusten till gränsen för
hans förra resa. Han lemnade Stockholm hösten 1853,
anlände till Kap vid jultiden, försåg sig der med
den nödiga utrustningen och ankom till Walfisch bay i
April 1854. Derifrån framträngde han till den genom
Anderssons resa bekanta sjön Ngami, från hvilken
han gjorde en flere hundra engelska mil lång färd
norrut. Efter återkomsten beredde han sig till sin
sista stora resa åt n. ö., på hvilken han under en
elefantjagt tillsatte lifvet d. 6 Mars 1856. Innan
ännu hans död var känd i hemlandet, invaldes han till
ledamot af Vet.-akademien, hvars museum fick äfven de
under hans sista resa samlade naturalstren. Det mål
W. hade i sigte, åstadkommandet af ett sydafrikanskt
museum, som skulle öfverträffa alla andra i rikedom
och skönhet, har väl ej förverkligats, men han lemnade
vackra bidrag dertill, ty en kompetent domare har om
hans samlingar yttrat, att så stora, så fullständiga,
så väl bevarade och med sådant omdöme gjorda samlingar
dittills ej af någon man blifvit hemsända till
något museum. Se G. v. Düben: »Joh. Aug. Wahlberg»
(1857), och J. W. Lindblad: »Johan Wahlberg» (i
Sv. Jägarf. tidskr. 1876, sep. 1877).
Wahlberg, Herman Alfred Leonard, landskapsmålare,
föddes d. 13 Febr. 1834 i Stockholm, der fadern
var handtverkare. Tidigt vaknade hans håg för
musiken. Som gosse var han regementstrumslagare,
derefter hautboist. Han blef jämväl elev vid
Musikaliska akademien och lefde uteslutande för
musiken, till dess tanken på målarens verksamhet
vaknade. Medellös, som han var, kunde han icke bekosta
sig akademisk undervisning, utan erhöll sin första
handledning i målarekonsten af en konstutöfvande
köpman, som med välvilja omfattade den begåfvade
ynglingen. Med sin ihärdiga flit gjorde han raska
framsteg, målade snart sjelfständiga arbeten, sålde
ett och annat till konstföreningen och kom 1857 i
tillfälle att resa till Düsseldorf. Der blef han
elev af Gude och vann snart erkännande, bl. a. af
Andreas Achenbach. I den svenska konstakademiens
utställning deltog han första gången 1858. Bland
hans arbeten från vistelsen i Düsseldorf märkes
ett svenskt Vinterlandskap (skogsinteriör),
i hvilket J. V. Wallander målade en liflig
scen från en björnjagt (1861; inköpt 1863 till
Nationalmuseum). Till Stockholm återvände han 1862
som en ansedd landskapsmålare och stannade sedan
några år i Sverige under utöfvande af sin konst. Från denna tid
förskrifva sig Landskap med en borgruin (motiv från
Niedeck; 1863), som förvärfvades af Karl XV, och ett
svenskt Skogslandskap med vattenfall (1863), båda nu i
Nationalmuseum, samt Hörningsholm i månsken (som eges
af enkegrefvinnan Julie Bonde). I den skandinaviska
utställningen 1866 deltog han med 4 taflor. En af
dessa var det stora och praktfulla Landskap från
Kolmården, som inköptes af staten och som betecknar
höjdpunkten af hans tidigare verksamhet. Han flyttade
s. å. till Paris och utställde på salongen 1867
sin Kolmårdstafla, som likväl der ej rönte någon
större uppmärksamhet. – W. fann snart, att den
franska landskapskonsten sträfvade till helt andra
mål än Düsseldorf-måleriet, och det dröjde ej
länge, innan han ställde sig i de franske nydanarnas
led. Från det »heroiska», komponerade landskapet, som
tillhörde romantikens tid, hade den nya riktningen
visat vägen till de »små», realistiska motivens
fördjupade konst, hvars ändamål är att gifva
uttryck åt konstnärens personliga stämningslif
inför naturen. Huvudrepresentanterna för denna
genombrottsrörelse voro Dupré, Corot, Rousseau,
Daubigny och Millet (Barbizonskolan). I anslutning
till denna riktning har W. sedan dess utvecklat
en verksamhet, som ställt honom i främsta ledet
af samtida svenska konstnärer. Hans Fiskeläge vid
bohuslänska kusten (1868) förvärfvades af Karl XV och
tillföll efter hans död Nationalmuseum. Af staten
inköptes 1871 hans Månskenslandskap med en å, som
året förut belönats med 3:dje medaljen å salongen
i Paris. År 1872 tillerkändes honom derst. 2:dra
medaljen och vid verldsutställningen 1878 1:sta
klassens medalj. Konstakademien i Stockholm, af
hvilken han blifvit ledamot 1866, kallade honom
1880 till vice professor i landskapsteckning utan
tjenstgöringsskyldighet. Vid akademiens utställning
1885 erhöll W. en af de fyra medaljer, som dervid
utdelades. Bland hans arbeten från senare år må
nämnas Fjällbacka och Maj månad i Nizza (båda i
Fürstenbergs galleri i Göteborg) samt Månsken på
Hallands Väderö (utst. vid verldsutställningen i Paris
1889 och s. å. inköpt af danska staten). I Göteborgs
museum är han rikt representerad, liksom i flere
svenska privatsamlingar. – W. är en konstnär af rik
alstringskraft. Efter sin bosättning i Paris har han
nästan årligen företagit studieresor till Sverige,
hvarifrån ämnena till en stor del af hans målningar
äro hemtade. Med sitt lyrisk-musikaliska temperament
uppsöker han gerna stämningsmotiv af strängt enhetlig
karakter (månsken, dimmor, sommarnätter o. s. v.). Han
är en elegant, nästan raffinerad virtuos, som bländar
genom sin utsökta tekniska färdighet. Bakom det raska
manéret i hans taflor ligger ett skärpt och noggrant
naturstudium. En vek naturmystik är det utmärkande
lynnesdraget i hans arbeten. K. W-n.
Wahlberg, Karl Ferdinand Immanuel, finsk författare,
född d. 30 Sept. 1847 i Jekaterinenstadt i Ryssland,
der hans fader var prest vid den tyska kolonien, blef
student i Helsingfors 1866, filos. magister 1869 och
med. licentiat 1873 efter att hafva disputerat med
afhandlingen Bidrag till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
