- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
77-78

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wahlbom, Johan Vilhelm Karl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uteslutande till de tillgångar han sjelf kunde bereda sig,
sökte och erhöll W., som var en god gymnast och
idrottsman, en anställning som biträde vid Gymnastiska
centralinstitutet och förvärfvade sig snart dess
berömde grundläggares stora bevågenhet. Ling fann
i honom en konstnär, som på en gång egde ett vaket
literärt intresse för de gammalnordiska ämnena, en
ovanlig säkerhet i behandlingen af menniskokroppens
anatomi och rörelser samt en dramatisk
kompositionstalang. Med en sällspord produktivitet
och uppfinningsrikedom och sannolikt värmd af Lings
glödande intresse för det fornnordiska, utförde han
efter hvartannat vidlyftiga teckningsserier till
Frithios saga (enligt Tegnér), sagan om Torborg,
Hjalmars och Ingeborgs saga, Ivar Vidfamnes saga samt
Herröds och Boses saga – allt under loppet af ett
par år –, och från samma tid (1833–34) förskrifver
sig hans stora etsningsserie till Lings hjeltedikt
»Asarne». Serien fullbordades i handteckningar, men
endast 18 af de 30 kompositionerna blefvo utförda
i etsning. Under de närmast följande åren tecknade
och etsade han (under sign. von Schlurf) en mängd
illustrationer till G. H. Mellins och N. H. Thomsons
»Museum för naturvetenskap, konst och historia»
(1835–37). Derefter sökte han sig ett existensmedel
i litografien, som han lärde af bröderna Cardon,
och 1837–38 utgaf han sina Fosterländska bilder
1520–1632,
till hvilka K. A. Nicander skref texten. –
W. ansåg sig först sakna tillräckligt färgsinne för
att kunna blifva målare (en uppfattning, som delades
af Westin), och hans studium vid akademien riktades
derför någon tid på skulpturen. Hans lärare i detta
ämne var Byström, som väl fann sin lärjunge ega
anlag för denna konstart, men ansåg, att han såsom
tecknare och illustratör skulle kunna draga större
fördel af sitt sinne för liffull och dramatisk effekt
samt rik och lycklig komposition. Hans verksamhet
på skulpturens område, af hvilken Nationalmuseum
förvarar ett prof, Faun, lekande med ett barn (1837,
grupp i lera), afstannade också utan att hafva ledt
till några större resultat. – Då ett af akademiens
resestipendier 1838 blef ledigt, söktes det af W. och
Wickenberg. Den senare, som var den yngre af dem,
fick sig detsamma enhälligt tillerkändt. Denna motgång
för Wahlbom hade dock till följd att några af hans
vänner togo sig af honom och lyckades åstadkomma ett
sammanskott af några hundra kronor, med hvilka han
kunde anträda sin länge åtrådda resa till Paris. Der
sammanträffade han med åtskilliga af sina forna
kamrater, Berger, Plagemann, Billmark, Leffler,
Wickenberg, Ekman m. fl., och Egron Lundgren, som,
oaktadt skiljaktigheter i åskådning, satte stort
värde på W., var före sin resa till Italien kanske
hans närmaste umgängesvän. Den första anblicken af
konstverksamheten i verldsstaden öfverväldigade
honom. Men snart greps han af verksamhetslust och
började på egen hand måla aqvarell. Han försökte
erhålla arbete som illustratör, men hans teckningar
voro icke nog parisiska för att vinna förläggarnas
bifall. Och detta insåg han sjelf. »Artisten
måste se och vara med. känna väl för att kunna göra
väl», heter det i ett af hans bref. För utkomstens
skull lärde W. sig äfven träsnidarekonsten. Något
prof på hvad han inom denna förmådde är dock
ej kändt. Men den lilla reskassan smälte alltför
hastigt samman, och W. var redan beredd att återvända
till Stockholm för att återtaga sin anställning
vid gymnastiken, då han hos den svenske ministern
Löwenhjelm gjorde bekantskap med grefve Adolf Eugène
von Rosen, som, förtjust öfver talangen i W:s arbeten,
öfvertalade honom att uppskjuta sin afresa. Rosen
lyckades också inom kort skaffa honom en beställning
från London, der aftal uppgjordes med förläggaren Orr
om utgifvande af en öfversättning af Fryxells Gustaf
II Adolfs historia, till hvilken W. skulle teckna
illustrationer. W. begaf sig genast på en studieresa
till Tyskland, besökte Nürnberg, Augsburg, München,
Salzburg m. fl. orter och återvände med rikhaltiga
studier till Paris, der han flitigt arbetade på
verkets fullbordan, då underrättelse ingick att firman
Orr råkat på obestånd. W:s förhoppningar voro äfven
denna gång krossade, och teckningarna, som kostat så
mycken tid och möda samt torde varit det förnämsta,
som han utfört i illustrationsväg, försåldes
till en okänd enskild samlare. Öfverstelöjtnanten
O. J. Södermark, den bekante porträttmålaren, som
uppsökt W. i Paris och fattat intresse för honom,
förde honom en dag (1840) till porträttmålaren
Franz Winterhalter, som spelade en stor rol i
konstverlden på denna tid. Denne hörde med förvåning,
att W. misstrodde sitt färgsinne, och erbjöd honom sin
ledning i oljemålning. Understödd af Winterhalters
och Löwenhjelms rekommendationer, förnyade han sin
stipendieansökan hos akademien, och 1842 tillerkändes
honom ett stipendium, som han fick behålla i fem
år. S. å. blef han agré vid akademien. W. vann på
kort tid herravälde öfver oljemålningens teknik
och målade fr. o. m. 1843 endast i olja. Detta år
anträdde han den länge åstundade färden till Rom,
oundgänglig för en dåtida konstnär. Hans derifrån
hemsända historiemålning, Gustaf II Adolf i slaget
vid Stuhm
(den eges nu af grosshandl. O. Wijk i
Göteborg), vann ej akademiens bifall; man fann,
att den »saknade ädelhet och sanning», och ansåg,
att W. borde »egna sina studier mer på antiken och
de gamle mästarnes sätt att se naturen från den vackra
sidan samt vakta sig för öfverdrift i komposition och
rörelse». Han ålades att hemsända ett antal målningar
efter modell – en förolämpning mot en konstnär, som
längesedan lemnat skolstudierna. Deremot erkändes
snart huru »W:s utmärkt väl organiserade färgsinne
för hvarje nytt prof utvecklade sig». Uppbragt öfver
akademiens sätt att bedöma hans arbeten, förlorade
han för en lång tid lusten för historiemålning,
hvaremot det pittoreska romerska folklifvet mer
och mer fängslade honom. På denna väg leddes han
småningom till djurmålningen, som blef det område,
på hvilket han vann sitt största rykte. Hans omslag
kostade honom emellertid förlusten af stipendiet,
enär akademien »till djur- och genremålningen ansåg
fem års utrikes studier i allmänhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free