Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valakiet (Rum. Valahica), den sydligaste delen af konungariket Rumanien, förr furstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bundsförvanter och sultanens lydiga redskap. Vojevoden Vlad
(»bödeln»), äfven kallad Draculu (»djefvulen») och
Kasikli-voda (»pålvojevoden»; med anledning af det
dödsstraff, spetsning å påle, han brukade använda),
afslöt med sultan Muhammed II ett fördrag (1460), som
i århundraden utgjorde grundvalen för furstendömets
ställning till Turkiet. Sultanen blef genom detta V:s
suverän och skyddsherre, mottog en årlig tribut och
bekräftade valet af den vojevod, som adeln (bojarerna)
och biskoparna utsago, men egde ej att blanda sig
uti furstendömets inre styrelse. Turkar skulle ej
få bosätta sig inom V. Fördraget hölls dock föga i
helgd. V. tjenade som genomgångsland för de turkiska
expeditionerna till Ungern och Siebenbürgen samt
trycktes af oupphörliga rekvisitioner. En ljuspunkt i
landets dystra historia bildar Michaiu
Vitezuls (Mikael den tappres) regering (1593–1601). Denne
V:s mest firade nationalhjelte förband sig med Moldaus
vojevod och lät på en och samma dag (Nov. 1594)
nedgöra alla turkar i de båda furstendömena,
intog fästningarna på högra Donaustranden, slog de
turkiska härar, som sändes emot honom, och härjade
landet ända till Balkan. Sedermera lät han utropa
sig till furste äfven af Siebenbürgen och Moldau,
hvilkas furstar han förjagat, och förenade sålunda
under sin spira hela Trajanus’ Dacien. Han föll
för en lönnmördares hand. Mattias Basarab (1653–54)
försvarade sitt land med kraft, ordnade förvaltningen,
lät utarbeta en civil- och strafflag och trycka
kyrkoböcker på rumanska samt upprättade skolor, kyrkor
och kloster. Sedan 1659 styrdes V. af vojevoder
tillhörande grekiska familjer i Konstantinopel
(s. k. fanarioter; se Fanar). Bland dem må nämnas
Sjerban Kantakuzenos (1679–88), som arbetade mycket
för odlingens framsteg och bl. a. lät öfversätta
bibeln till rumanska. Efter hans död skyndade
bojarerna sig att välja hans systerson Konstantin II
Brinkovenul (Brankovan, 1688–1714) för att utestänga
grekerna, och Porten bekräftade, för en betydande
summa, hans val. Anklagad för hemliga stämplingar
med tsar Peter, då denne efter Poltava-slaget ryckte
an mot Turkiet (1711), samt med andra makter, fördes
han till Konstantinopel och halshöggs. V. förlorade
derefter sista skymten af oberoende, ty sultanen
utnämnde efter den tiden sjelf furstarna, som dåmera
buro titeln hospodar och togos bland de mestbjudande
fanarioterna (vanligen Portens tolkar eller andra
hoftjenstemän), hvilka utsögo landet för att kunna
betala sin värdighet. De utgallrade på 100 år
nästan hela den inhemska adeln och ersatte den med
bestickliga uppkomlingar från Stambul. Hospodarerna,
som ömsevis tillhörde familjerna Mavrokordato,
Rakovitsa, Ghika, Ypsilanti, Karadja, Sutzu och
Moruzi, innehade makten vanligen endast ett par
år, då de afsattes och fingo lemna plats åt en
lyckligare medtäflare. Flere återkommo dock till
väldet, naturligtvis mot ny betalning till Porten,
några flere gånger, såsom Konstantin Mavrokordato,
hvilken 1730–63 sex gånger var hospodar. Vid många
tillfällen låg
hospodarernas makt nere till följd af rysk ockupation,
nämligen 1768–74, 1789–92, 1806–12, 1828–34,
1848–50, 1853–54. I Kutsjuk-Kainardje-freden (1774)
förmådde Ryssland Porten bl. a. att nedsätta
tributen och erkänna det valakiska sändebudets i
Konstantinopel folkrättsliga ställning samt gifva
Ryssland rätt att intervenera till furstendömets
bästa. I sjelfva verket utöfvade Ryssland efter den
tiden genom sin minister i Konstantinopel protektorat
öfver V. (och Moldau). Emellertid, då fanarioten
Alexander Ypsilanti i spetsen för hetärian 1821
sökte draga in V. i grekernas resning emot Porten,
träffade han på motstånd hos ett rumansk-nationelt
parti, under ledning af Tudor Vladimirescu, som ville
»rensa V. från grekerna», men mördades genom deras
anslag. Likväl hade Vladimirescus försök till följd,
att Porten, förbittrad öfver det understöd hetärian
fått af den moldaviske hospodaren Sutzu och de i
V. bosatte grekerna, beslöt gifva hospodarvärdigheten
endast åt inhemska. Gregor Ghika utnämndes (1822);
han ville reformer, men sträfvandena derefter afbrötos
genom den ryska invasionen 1828. 1774 års fördrag
hade lagt grunden till det ryska protektoratet,
och hvarje senare rysk-turkisk öfverenskommelse
(1779 i Konstantinopel, 1792 i Jassy, 1812 i
Bukarest, 1826 i Akjerman, 1829 i Adrianopel, 1834
i Petersburg) utsträckte Rysslands maktbefogenhet på
Portens och den valakiska frihetens bekostnad. 1832
oktrojerades en författning, en »organisk lag», af
Ryssland, som äfven utnämnde hospodarer: Alexander
Ghika (1834–42) och Georg Bibescu (1842–48),
hvilka mottogo order från Petersburg. Det oaktadt
utvecklade sig nationalkänslan. Under inflytande af
de åter upprättade rumanska skolorna uppstod i V. och
Moldau en literär och politisk rörelse af nationel
art och riktad mot de greciserade och förryskade
bojarerna. Med anledning deraf läto ryssarna stänga
de nationella skolorna i Jassy och Bukarest. Men
den franska Februarirevolutionen af 1848 lemnade ej
häller Donau-furstendömena oberörda. Valakerna tvungo
Bibescu att d. 23 Juni s. å. underskrifva en ny
författning, men kort derpå flydde han ur landet. En
provisorisk regering tillsattes och offentliggjorde
den mycket frisinnade författningen. Men ryssar och
turkar inryckte; den »organiska lagen» återställdes,
och enligt fördraget i Balta-Liman d. 1 Maj 1849
ställdes hospodarerna, som utnämndes för 7 år, under
uppsigt af en rysk och en turkisk kommissarie. Då
ryssarna 1853 öppnade fientligheterna mot Turkiet
genom inbrott i Donaufurstendömena, flydde hospodaren
i V., Barbu Stirbeiu Bibescu (1849–56), till Wien,
lemnande styrelsen åt ministrarna. Sedan ryssarna
1854 förmåtts att utrymma V., besattes det af
österrikiska trupper, och hospodaren återvände. Genom
Parisfreden 1856 ställdes furstendömena under de
kontraherande makternas gemensamma garanti; Rysslands
protektorat upphäfdes; Porten skulle fortfarande
hafva öfverhögheten öfver furstendömena, men förband
sig att respektera deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
