Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Waldeck, Georg Fredrik - Waldeck, Benedikt Franz Leo - Waldeck-Rousseau, Pierre Marie - Valdegamas. Se Donoso-Cortes - Valdelvira. 1. Pedro de V. - Valdelvira. 2. Andres de V. - Valdemar, svensk konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»hans lifs största triumf», som förskaffade honom
furstetitel. I spetsen för alliansens trupper
bidrog han till Wiens befrielse från turkarna (1683)
och kämpade sedermera i Ungern. Såsom generalkapten
kommenderade han 1688–90 holländarna mot fransmännen,
segrade 1689 vid Walcourt (i Namur), men blef
1690 slagen vid Fleurus. 1691–92 var han Vilhelm
III:s generalstabschef. Död, sonlös, i Arolsen
d. 19 Nov. 1692. Enligt P. L. Müllers omdöme (i
»Allg. deutsche biographie») var W. »näst store
kurfursten måhända den bäste man, som Tyskland då
egde». – En kusin till W., grefve Josias af W.,
och en annan frände, grefve Johan af W., tjenade
samtidigt med honom i svenska hären, den förre som
öfverste, den senare som generalmajor.
Waldeck, Benedikt Franz Leo, preussisk politiker,
f. i Münster 1802, d. 1870, studerade vid
universitetet i Göttingen, der han 1822 promoverades
till juris doktor, och egnade sig sedermera åt
juridisk ämbetsverksamhet. 1846 utnämndes han
till obertribunalsrath i Berlin, hvilken post han
beklädde till några månader före sin död. Sedan
W. erhållit plats i den nationalförsamling, som efter
Marsoroligheterna i Berlin 1848 kallades att gifva
Preussen en författning, räknades han snart såsom
ledare för venstern inom denna, blef församlingens
vicepresident och ordförande i det utskott, som
tillsattes för författningens utarbetande. Han
var sedermera en bland dem, som protesterade mot
församlingens flyttning till Brandenburg, och infann
sig icke till förhandlingarna derstädes. I Maj 1849
blef W. häktad på en anklagelse för högförräderi,
men frigafs efter en långvarig undersökning, sedan
anklagelsen visat sig alldeles ogrundad. År 1860
vardt W. medlem af Preussens deputeradekammare och
verkade der, liksom senare i nordtyska riksdagen,
i frisinnad riktning. 1869 nedlade han sina
mandat till båda dessa församlingar. W. utgaf
flere juridiska arbeten. Bland flere öfver
honom utgifna lefnadsteckningar må nämnas
Oppenheims (1874; folkuppl. 1880).
J. N.
Waldeck-Rousseau [-så], Pierre Marie, f. 1846,
fransk statsman, var advokat, då han 1879 af staden
Rennes invaldes i deputeradekammaren, der han slöt
sig till det opportunistiska partiet. Då Gambetta
d. 14 Nov. 1881 bildade sin »stora ministèr», blef
W.-R. inrikesminister, men måste afgå redan d. 26
Jan. 1882, då kabinettet Gambetta föll. Han var för
andra gången inrikesminister d. 21 Febr. 1883–d. 31
Mars 1885, i Jules Ferrys kabinett, och visade såsom
sådan mycken energi samt framlade och genomdref flere
vigtiga lagförslag. E. W.
Valdegamas. Se Donoso-Cortes.
Valdelvira. 1. Pedro de V., spansk bildhuggare
och arkitekt, f. i Alcaraz i slutet af 1400-talet,
studerade i Italien Michelangelos verk och byggde
derefter Vår frälsares kyrka i Ubeda, prydd med goda
statyer. Vidare tillskrifvas honom portalen till
en dominikan-kyrka, stadsfängelset och tre portar i
staden Baeza, hvarjämte han utförde teckningarna till
katedralen i Jaen – en storartad treskeppig
renaissancebyggnad med kapellrader, tvärskepp med kupol,
rakt kor och två torn på fasaden –, och han började
sjelf utförandet af sakristian, men dog 1565. –
2. Andres de V., den föregåendes son, bildhuggare och
arkitekt, f. i Alcaraz 1509, d. 1575, fick sin första
undervisning af sin fader och fulländade sedan flere
af dennes verk, såsom högaltaret i Ubeda, hvilket
han prydde med många stöder och basreliefer. Dessutom
utförde han stadskyrkan i Villacarillo och arbetade
på sakristian till katedralen i Jaen, hvilken icke
häller han lyckades få färdig före sin död.
Valdemar, svensk konung, son af Birger jarl och
prinsessan Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter,
föddes i slutet af 1230-talet. Såsom närmaste
frände till den 1250 aflidne konung Erik Eriksson,
hans morbroder, och derjämte son till den mäktige
folkungajarlen valdes V. d. 10 Febr. 1250 till
konung. Året derpå kröntes han, i Linköping. Birger
jarl förde regeringen såväl under V:s omyndiga
år som långt derefter, till sin död (1266), och
förberedde derunder den delning af riket emellan sina
söner, hvilken vid hans död till V:s ofärd trädde i
verkställighet. V., en svag och lättfärdig furste,
hade icke länge sjelf handhaft styrelsen, då han
kom på spänd fot med sina bröder, den kraftige
och maktlystne hertig Magnus samt Erik. Efter
hemkomsten från en pilgrimsresa till Rom (1274),
hvilken han tvungen företagit för att utverka sig
påfvens förlåtelse för sitt brottsliga förhållande
till sin svägerska Jutta, slog tvedrägten ut i full
låga. Det hjelpte honom ej, att han förklarat sitt
rike skattskyldigt under romerska stolen. Med
hjelptrupper, som konung Erik Glipping i Danmark
lemnat, besegrade V:s bröder hans förtrupper
vid Hofva (midsommaren 1275), medan han sjelf
med sitt bästa folk lag overksam vid Ramundeboda
på Tiveden. V. flydde derefter till Norge, medan
Magnus lät hylla sig till konung i Sverige. Sedan
han förgäfves sökt bistånd i Holstein och hos
konung Magnus Lagaböte i Norge, lyckades han få
hjelp af Erik Glipping, som råkat i ovänskap med
Magnus. Under de första månaderna af 1277 härjade
V. i Vestergötland och Småland, sökte senare på
året mot löfte om Gotlands afträdande hjelp äfven
hos markgrefven af Brandenburg och kom slutligen
genom fördrag med Magnus i de sista månaderna af
1277 i besittning af Vester- och Östergötland, men
måste afstå konungavärdigheten. Redan. 1279 beröfvade
Magnus honom hans område, måhända emedan han varit
invecklad i 1278 års folkungauppror eller kanske
på den grund att han, såsom det heter i krönikan,
begifvit sig till Danmark »för en viss Kristinas
skull». Hans vanhederliga vandel väckte allmän
anstöt, och 1285 begärde rikets främste män, att
konungen måtte sätta honom inom lås och bom. 1288–91
hölls han också fången på Nyköpings hus, sedermera i
Stockholm. Död d. 26 Dec. 1302 (1301?). V. förmäldes
1262 med sin syssling prinsessan Sofia (d. 1286),
danske konungen Erik Plogpennings dotter, och hade
med henne 7 eller 8 barn, af hvilka må nämnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
