Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar, danska konungar. 1. V. I den store - Valdemar. 2. V. II Seier - Valdemar. 3. V. Atterdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingemann har behandlat V:s historia i en episk dikt:
»Valdemar den store og hans maend».
2. V. II Seier, den föregåendes och drottning Sofias
son, föddes d. 28 Juni 1170 eller, kanske riktigare,
1169. Han slogs till riddare 1187 och sattes ett par
år senare af sin broder Knut VI till hertig öfver
Sönder-jylland samt ledde derifrån eröfringen af
Holstein och Ditmarsken 1201, hvarpå äfven Lybeck
och Hamburg bragtes under danskt välde. År 1202
efterträdde V. sin broder på tronen, kröntes d. 25
Dec. s. å. i Lunds domkyrka och hyllades i Lybeck
1203 af länsfurstarna i norra Tyskland. Under de
första tjugo åren af sin regering sträfvade V. att
utvidga Danmarks välde. Han sökte i sådant syfte
att erhålla länshöghet öfver Norge, som redan hans
fader eftersträfvat. Han inblandade sig äfven i
Sveriges förhållanden under striden mellan konungarna
Sverker Karlsson och Erik Knutsson, men den danska
hären led ett afgiordt nederlag vid Lena (1208),
och V. slöt 1210 fred med konung Erik samt gaf honom
sin syster Rikissa till äkta. Mera lycka hade han
under tronfejderna i Tyskland. Han understödde först
sin svåger Otto IV emot Filip af Hohenstaufen, men
slöt sig senare till Fredrik II och erhöll af denne i
Metz 1214 stadfästelse på herradömet öfver alla tyska
land n. om Elbe och Elde samt öfver landvinningarna
i Wenden. Största betydelsen fingo emellertid hans
företag mot de hedniska folken vid Östersjön. Ösel
och Dagö intogos 1205, Preussen och Samland 1210,
och mot Estland företogs 1219 ett stort korståg med
en flotta af 1,200 fartyg. Efter ett blodigt slag
vid Reval (»Volmerslaget») d. 15 Juni, i hvilket
dannebrogen för första gången användes, måste esterna
underkasta sig samt låta sig döpa. Staden Reval
anlades 1222. Redan följande år grusades dock den
stolta byggnaden. V. blef tillika med sin äldste
son (V. den unge) natten mellan d. 6 och d. 7 Maj
1223 tagen till fånga under en jagt på Lyö och
bortförd af grefve Henrik af Schwerin, som han 1219
djupt förorättat genom att fråntaga honom ett stort
stycke land såsom arf åt grefvens brorsdotter Ida,
hvilken var gift med V:s oäkta son Nils. Så snart
ryktet om V:s fångenskap blef bekant, lösryckte
sig Holstein och de andra nordtyska besittningarna,
och tyske kejsaren sökte begagna sig af tillfället
att göra sig Danmark länsskyldigt, hvilket likväl
riksföreståndaren grefve Albert af Orlamünde, V:s
systerson, motsatte sig. Då denne med vapenmakt sökte
befria V., blef han slagen vid Mölln i Jan. 1225 och
sjelf tagen till fånga. V. tvangs d. 17 Nov. s. å. att
ingå en förlikning, hvari han afsade sig anspråken
på sina tyska och vendiska besittningar samt förband
sig till en lösepenning af 45,000 mark silfver och
att icke söka hämd för sin förödmjukelse. Påfven
löste emellertid straxt V. från hans ed, derför att
denna blifvit honom aftvungen genom förräderi, och
V. intog en stor del af Holstein, men i den afgörande
drabbningen, vid Bornhöved d. 22 Juli 1227, blef han
slagen af de förenade nordtyske furstarna. I striden
förlorade han sitt ena öga. Han måste
nu sluta fred, och af Danmarks landvinningar
återstodo blott Rügen, Estland och en liten del af
Preussen. Af mera bestående art var V:s arbete såsom
lagstiftare. I Skåne afskaffades jernbörden 1216,
och på ett danahof i Vordingborg stadfästes i Mars
1241 V:s jutska lag, hvilken biskop Gunner i Viborg
sammanskrifvit efter en dei äldre lagar. Äfven de båda
själländska lagarna blefvo antagligen affattade
under hans regering. V. fick också tillnamnet
»Lovförer» (lagstiftare), hvaremot »Seier» (segrare)
tillades honom under en senare tid och ursprungligen
begagnades om hans fader. Liksom dannebrogen under V:s
tid blef rikets banér, så upptog han också det danska
riksvapnet med lejon och hjertan (sjöblad). V. dog
d. 28 Mars 1241 i Vordingborg och jordades i Ringsted
mellan sina båda gemåler, nämligen Dagmar af Böhmen
(gift 1205, d. 1212), moder åt V. den unge, och
Bengerd af Portugal (gift 1214, d. 1221), moder
åt Erik Plogpenning, Abel och Kristofer, samt en
dotter, Sofia (d. 1248), gift med markgrefve Johan
af Brandenburg. V. hade tvänne oäkta söner, Nils,
grefve af Halland, och (med Esbern Snares enka,
Helena) Knut, som blef hertig först af Reval och
Bleking, sedermera af Laaland. V:s skiftesrika lefnad
har behandlats af Ingemann i den historiska romanen
»Valdemar Sejr» och af Hauch i romans-cykeln »Valdemar
Sejr, et romantisk eventyr».
3. V. Atterdag, yngste sonen till konung Kristofer
II, föddes omkr. 1317 och uppfostrades efter
1328 vid tyske kejsaren Ludvigs af Bajern hof,
hvars son Ludvig af Brandenburg äktat V:s syster
Margareta. Då grefve Gerhard af Holstein blifvit
dräpt (1340), blef V. vid en förlikning med hans
söner i Spandau erkänd såsom Danmarks konung och,
till följd af en ny förlikning, i Lybeck s. å.,
äktade han hertig Valdemars af Sönderjylland syster
Helvig, hvarvid hennes hemgift, 24,000 mark silfver,
afdrogs från de 100,000 mark, för hvilka Nörrejylland
var pantsatt. Förmälningen egde rum på Sönderborgs
slott, och V. hyllades d. 24 Juni 1340 såsom konung
på Viborgs ting samt emottog styrelsen öfver norra
fjerdedelen af Nörrejylland. Detta obetydliga
välde blef nu utgångspunkten för V:s sträfvan att
under sin spira samla hela riket, och efter tjugo
års ihärdigt arbete hade han vunnit sitt mål, dels
genom köp, dels genom list eller våld, ty han var föga
nogräknad i valet af sina medel. Med stor slughet
förstod han att begagna hvarje tvist, som yppade
sig eller kunde uppväckas mellan hans motståndare,
och ändrade hållning alltefter som det bäst främjade
hans syften. År 1346 sålde han Estland till de tyske
riddarna för 19,000 mark och fick derigenom medel
att inlösa vigtiga landsdelar. Äfven digerdöden,
som rasade i landet 1349–50 och bortryckte mycket
folk, blef honom nyttig. V. slog nämligen under sig
en mängd panter, hvilkas innehafvare dött. 1343–50
satte han sig efter hand i besittning af Själland
och Möen; 1348 lade han dertill östra delen af Fyen
samt Falster, 1353 södra delen af Nörrejylland och
slutligen genom segern öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
