- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
161-162

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Wallander, Josef Vilhelm - 2. Wallander, Alf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

större tafla var Marknad i Vingåker (1852). »Den
egnar sig väl att känneteckna W:s stil: en rikedom
af färger och personer, af grupper och handling, men
brist på enhet och lugn. Den raske berättaren vill
taga med i berättelsen så mycket som möjligt». Då
W. 1853 kom i tillfälle att göra en utländsk
studieresa, var det helt naturligt, att han styrde
kosan till Düsseldorf, som då ännu var i besittning
af sina utmärktaste lärarekrafter, och der flertalet
af de svenska konstnärer, hvilkas namn tillhöra Karl
XV:s period, afslutade sina studier och mottogo sina
bestämmande intryck. – Düsseldorf blef W:s andra hem,
och han sjelf blef en typisk Düsseldorfs-konstnär
utan att derför släppa de fosterländska ämnena ur
sigte. Hans samtid hade ej en senare tids stränga
fordringar på trohet i lokalfärgen; hvad som då
gjorde en konstnär populär var framför allt förmågan
att kunna på ett gladt och näpet sätt berätta små
scener ur hvardagslifvet, och detta var just W:s
styrka. Vare sig han förlade sina bilder till
Westfalen eller Södermanland, framställde han,
efter ämnets beskaffenhet antingen idylliskt eller
satiriskt, sina skildringar af de unga flickornas
framtidshopp, bonddrängarnas eldiga, men blyga dyrkan
af sina utkorade, gubbarnas narraktighet att vilja
spela unga, folkfester, der glädjen står högt i tak,
och der fylleriet framställes med mildt öfverseende,
eller hvardagslifvets små vedervärdigheter, sedda
med en godmodigt skalkaktig blick, som liksom plirar
åt åskådaren för att framlocka hans munterhet. Hans
konst är alldeles främmande för artskilnaden mellan
den bildades och den obildades eller den rikes
och den fattiges lif. Den vet icke af arbetsdagens
tunga och hetta eller hvardagslifvets tystnad och
enformighet. Den vittnar om ett mera friskt än djupt
sinnes behof att glädjas med dem, som äro glada,
och att slippa tänka på allt, som icke är sådant
det borde vara. – De mest bekanta af W:s målningar
från Düsseldorfsperioden äro Blomsterplockerskorna
(1858, exponerad i Paris 1867, då den med beröm
omtalades; tillh. grefve Alb. Ehrensvärd å Tosterup)
samt Jesuiterna och Kristusbilden (1862; i enskild
ego i Helsingfors). En serie af 24 taflor ur
svenska folklifvet målades 1858 och utgåfvos sedan
i färgtryck. Utom folklifsbilderna målade W. under
Düsseldorfs-tiden sina sex Bellmanstaflor, af hvilka
två, Konserten på Tre Byttor och Ulla Winblad dansar
menuett
(1861), befinna sig i Nationalmuseum. –
W. vistades i nio år i utlandet, och med undantag
af en studieresa till Paris och södern 1855–56 samt
utflykter i Westfalen var han hela tiden bosatt i
Düsseldorf. Han stod dock under sin utrikesvistelse
i oafbruten förbindelse med Sverige, dit de flesta
af hans taflor togo vägen. 1857 kallades han till
agré och 1859 till ledamot af Akademien för de fria
konsterna. Sedan W. återvändt tilt Stockholm, 1862,
kallades han 1866 till vice professor och året derpå
till ordinarie professor vid akademien. Han verkade
äfven som enskild lärare (bland hans elever märkes
fru Mimmi Zetterström). Efter hemkomsten blefvo de
sörmländska motiven mera
sällsynta, i samma mån som konstnären lät inspirera
sig till talrika arbeten af folklifvet i Delsbo-,
Orsa- och Rättvikstrakterna. Från denna tid
förskrifva sig äfven upprepade interiörer från
smedjor och bruk. Det intresserade W. att
studera eldskenseffekterna på de kraftiga
arbetaregestalterna, och han lyckades kanske i
dessa taflor att komma naturen närmare än i sina
folklifsskildringar. Slutligen målade han äfven en
och annan tafla ur de högre klassernas lif, i hvilka
figurerna till en del äro porträtt af mera allmänt
kända personer. En sådan är den figurrika Auktionen,
med interiör från ett svenskt herresäte (1866). En
senare tafla af samma art är Vaktparaden (1878), som
på grund af sitt ämne väckte ett visst uppseende,
men tydligt nog röjde, att konstnärens kraft var
bruten. Hans följande arbeten voro till stor del
reminiscenser af hans föregående verksamhet. Ett
originellt, men i utförandet förfeladt grepp var
Judeförföljelsen (1885). S. å. målade W. sitt sista
arbete, en varierad och förstorad reproduktion af
hans första större tafla, »Vingåkersmarknaden». –
Hans målningar äro af honom sjelf förtecknade och
uppgå till 150; antagligen är dock denna förteckning
ej fullständig. – W. var under sin bästa tid en
synnerligen god och säker tecknare. Nationalmuseum
förvarar vackra prof på hans skicklighet i den
riktningen, och hans atelier var prydd med en fris i
kolteckningar med ämnen ur det svenska folklifvet. –
På sin födelsedag d. 15 Maj 1886 erhöll han afsked
med pension. Redan då var hans helsa bruten, och
efter en långsam aftyning afled han (ogift) den 6
Febr. 1888 i Stockholm. S. å. föranstaltade Sveriges
allm. konstförening en utställning af hans och tre
andra då nyligen aflidna svenska målares arbeten.
K. W-n.

2. Wallander, Alf, genremålare, den föregåendes
brorson, son af byggmästaren Adolf W., föddes i
Stockholm d. 11 Okt. 1862. Efter en studiekurs vid
Slöjdskolan (nuv. Tekniska skolan) 1877–78 blef han
1879 elev vid konstakademien och qvarstod som sådan
till 1885, då han erhöll resestipendium och begaf
sig till Paris, der han idkade studier bl. a. å
Aimé Morots atelier. Hvarje sommar företog han
resor till Sverige. W:s första större arbete
var oljemålningen Julottan, såld till museet i
Minneapolis vid konstutställningen derst. 1886. Å
salongen 1889 erhöll han »mention honorable» för
oljemålningen En rolig visa (som äfven å utställningen
i Berlin 1891 belönades med samma utmärkelse)
samt å verldsutställningen i Paris s. å. 1:sta
medaljen för pastellmålning. Den belönade pastellen,
Tiggaregubbe, inköptes af hr Pontus Fürstenberg i
Göteborg för hans galleri; en annan förvärfvades
för verldsutställningens tombola. 1889 köpte
Nationalmuseum pastellen Positivspelare och
Göteborgs museum, pastellen På heden. W. var
ledamot af Konstnärsförbundet och deltog i dess
utställningar t. o. m. 1888. Tillsamman med prins
Eugen, O. Björck och B. Liljefors anordnade han 1890
en separatutställning, å hvilken han till konungen
försålde pastellen Motiv från Nybroviken, och 1891
hade han ensam utställning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free