Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein l. Waldstein, Albrecht Wenzel Eusebius von, hertig af Friedland, hertig af Mecklenburg - Wallenstråle, Martin Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eröfra Regensburg och kunde nu hota de
kejserliga arflanden. Det var en fullkomlig
öfverraskning. W. måste återvända, men då han
undvek ett fältslag och i stället lät sin här intaga
vinterqvarter i Böhmen, fingo hans vedersakare åter
vind i seglen. Till dem hade slutit sig kejsarens
son Ferdinand, som sjelf sträfvade efter högsta
befälet, och vid början af 1634 var det afgjordt,
att W. skulle skiljas från sitt kommando. W. kunde
ej vara okunnig om stämningen vid hofvet; det var då
han i Pilsen, der högqvarteret var, d. 12 Jan. 1634
lät anställa det ryktbara dryckeslaget för sina
officerare, hvarunder ett antal af hans öfverstar
förmåddes att underteckna en trohetsförbindelse
till honom. Underrättelsen om denna s. k. revers i
Pilsen gjorde det värsta intryck i Wien, och d. 24
Jan. utfärdades det första afsättningsdekretet mot W.,
ehuru det ej genast offentliggjordes. W. hade
emellertid redan före nyåret öppnat nya
underhandlingar med kurfurstehofven, som delvis voro
kejsaren bekanta, men som också hade sin hemliga sida,
en udd emot honom, liksom ännu mera mot Spanien och
Bajern. Till och med till Oxenstierna, till hertig
Bernhard, till franske gesanten Feuquières afgingo
bud. Öfverallt möttes de med misstroende. Under
tiden fullbordades den kejserlige härförarens
öde. Hans förnämsta generaler och officerare,
Gallas, Piccolomini, Aldringen, voro redan vunna
af kejsaren. I början af Febr. 1634 fick Aldringen
kejsarens befallning att bemäktiga sig W. »död
eller lefvande», och d. 18 Febr. utfärdades det
andra afsättningsdekretet, hvari han utan omsvep
stämplades som en förrädare. Man anordnade redan
konfiskeringen af hans förmögenhet. Det visade
sig nu, att W. ej kunde räkna på sina officerares
trohet, och alltför sent sökte han att frivilligt få
nedlägga sitt befäl. Med några få trogna måste han
d. 22 Febr. fly ur Pilsen till Eger för att närma
sig svenskarna i Öfre Pfalz. Tre dagar senare,
d. 25 Febr. n, st., mördades han jämte sina
närmaste vänner, Trzka, Ilow och Kinsky, af några
skotska och irländska officerare, som följt honom
dit. Gerningsmännen belönades rikligt af kejsaren. –
Jfr Ranke: »Geschichte Wallensteins»; Hallwich:
»Wallensteins ende» (1879); E. Hildebrand: »Wallenstein
und seine verbindungen mit den schweden» (1884;
jfr »Hist. tidskr.» 1883); Gaedeke: »Wallensteins
verhandlungen mit den schweden und Sachsen 1631–34»
(1884), samt Irmer: »Die verhandlungen Schwedens und
seiner verbündeten mit Wallenstein und dem kaiser»
(I–III; 1888–91). Ehd.
Wallenstråle, Martin Georg,
publicist, stiftare af Göteborgs K. Vetenskaps-
och vitterhetssamhälle, biskop, född i Upsala d. 3
Okt. 1733, var son af dåv. teol. professoren och
bibliotekarien, sedermera biskopen i Göteborg Georg
Wallin d. y. och blef i egenskap af biskopsson adlad
(1756). 1758 promoverades han i Upsala till filos.
magister samt erhöll redan s. å. ett slags lönlöst
förordnande såsom vice bibliotekarie och vice lektor i
sin faders stiftsstad och blef 1760 – samma år fadern
dog – af domkapitlet utnämnd till gymnasiiadjunkt
och bibliotekarie
i survivans, något som domkapitlet i en
svarsskrifvelse på grund af klagan ansåg »bidraga
till gymnasii heder, då det blifvit försedt med sin
egen ephori son till docens och denne dessutan
är af adligt stånd». Sedan han tagit prestexamen
i Lund, kallades han 1761 till hofpredikant och
gjorde derefter en sexårig utländsk resa, under
hvilken han besökte Holland (särskildt Amsterdam),
Paris, England (Oxford och Cambridge), Leipzig,
Wittenberg samt slutligen Berlin. År 1766 återkom han
till Göteborg, der han 1763 hade blifvit utnämnd till
lektor i historia. 1772 blef han teol. doktor i Upsala
och erhöll 1777 Fjärås pastorat med bibehållande
af lektorslönen. Från lekturen erhöll han 1779
tjenstledighet. Under sin lektorstid utöfvade
W. rätt mycken literär verksamhet. (Det var för
öfrigt en orolig tid vid Göteborgs lärosäte. Det
var nämligen i början af 1770-talet, som processen
emot swedenborgarna inom dess domkapitel utagerades,
och i förstone stod W. icke alldeles främmande för
swedenborgianismen, om han än snart aflägsnade sig
från de båda »irrlärige» Rosén och Beijer). Han
blef ock medarbetare i de göteborgska tidningarna
(»Spionen», från 1766, och »Hvad nytt?»), och
1774–1775 utgaf han sjelf en tidning, »Göteborgs
Allehanda». Dessutom intresserade han sig lifligt för
det vittra föreningslifvet, som då började blomstra
i Göteborg. Redan 1759 var han medlem af den rosénska
vitterhetsklubben och sökte, såsom han sjelf skrifver,
»samfäldt med min gamle lärare dr Rosén att bringa
Göteborg i något ljusare anseende än blott det af
vackra hus, sköna bryggor och rika ekipager». Efter
Roséns död (1773) trodde W. sig om »att kunna
bygga på en mera stabel grund än den fosforiska
vitterhetsklubben af 1760 (rätteligen 1759) och gaf
Vetenskaps- och vitterhetssamfundet ifrån att hafva
varit en societet inom lyckta dörrar all möjlig
publicitet till favör för allmänna hushållningen,
naturalhistorien och vitterheten». Han organiserade
sålunda det nuv. Vetenskaps- och vitterhetssamhället
i Göteborg och lyckades, efter en hel del motigheter,
1778 göra det till kungligt. Han var jämväl dess
förste sekreterare (1778–1780). – W. utnämndes 1781
till kyrkoherde i Kumla pastorat af Strengnäs stift,
hvilket han tillträdde 1783, och i Dec. 1789 till
biskop i Kalmar stift med följande förord af sin
frände Schröderheim: »W. har den nåden att vara känd;
han är glad, vällustig, alltid behöfvande, äregirig,
med ett ord en skicklig biskop i mitt sinne. Han
är visserligen äfven välsinnad i sin politik och
kanske mest ortodox der». W. svek icke konungamaktens
förtroende under den vanskliga Gefle riksdag, der
han var en af de trogne. Såsom biskop och eforus
var han verksam särskildt på undervisningens område
och ifrade mycket för Kalmar gymnasiibibliotek och
dess samlingars förkofran samt deras ersättande
efter branden 1800. Han afled i Kalmar d. 3 Juni
1807. W. var en flitig talare och äfven något
poet, dock utan synnerliga anlag. Lärda uppsatser,
resebref o. dyl. af honom offentliggjordes bl. a. i
de göteborgska tidningarna och i Gjörwells
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
