Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstråle, Martin Georg - Wallenstädtersee. Se Walensee - Vallentuna. 1. Härad i Stockholms län - Vallentuna. 2. Socken i Stockholms län - Waller, Edmund - Waller, Erik - Walleriit, miner., en sällsynt förening af svafvelkoppar, svafveljern, talkjord, jernoxid och vatten - Wallerius, en gammal öländsk slägt - 1. Wallerius, Daniel Larsson (stundom kallad Wallerman; se ofvan) - 2. Wallerius, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sv. Mercurius». Han sysslade äfven med biografier.
K. W-g.
Wallenstädtersee. Se Walensee.
Vallentuna. 1. Härad i Stockholms län, ingår i
länets vestra domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Fresta, Hammarby, Vada, Angarn, Össeby-Garn
och en del af Vallentuna. Areal 26,719 har. 4,733
innev. (1891). – 2. Socken i Stockholms län, delad
å Vallentuna härad, med 6,418 har och 1,313 innev.,
samt å Danderyds skeppslag, med 423 har och 55 innev.,
tillsammans 6,841 har, 1,368 innev. (1891). V. utgör
ett konsistorielt pastorat, Upsala stift, Roslags
Vestra kontrakt.
Waller [oå’llar], Edmund, engelsk skald, f. 1605,
inom en förmögen adlig godsegarefamilj, fick redan
i sitt sjuttonde år säte i parlamentet, gjorde
ett rikt gifte och bosatte sig på landet. Ehuru i
slägtskap med Hampden och Cromwell, drogs han dock
af sina sympatier öfver på de konungskes sida och
befanns 1643 invecklad i en plan att med vapenmakt
stödja Karl I mot parlamentet. Häktad på grund deraf,
namngaf han fegt sina medsammansvurna för att rädda
sitt eget lif, ålades att bota 10,000 pund st. och
landsförvistes, hvarefter han förde ett gladt och
gästfritt lif i Paris, tills Cromwell 1654 tillät
honom att återvända till England. Till tack skref
W. det framstående odet A panegyric to my lord
Protector och sedermera en klagosång öfver Cromwells
död, Upon the death of the lord Protector. Detta
hindrade ej W. att vid den snart derefter inträffade
restaurationen utverka sig Karl II:s gunst medelst
poemet Upon His Majesty’s happy return. Han fick å
nyo plats i parlamentet, hvarest han beundrades
för sina fyndiga qvickheter. Död 1687. Hos sin
samtid åtnjöt W. högt anseende såsom skald. Hans
verser äro smakfulla och väl proportionerade,
men kyliga. Bäst lyckas han i smått skämtsamma
kärleksdikter. För öfrigt var han föga annat än
en panegyrisk tillfällighetspoet. W. utgaf 1645
en samling af sina dikter (flere utvidgade uppl.,
senast 1871).
Waller, Erik, biskop, född i Vesterås d. 27
Okt. 1732, filos. doktor i Upsala 1755,
prestvigdes 1760 och blef s. å. vice pastor vid
domkyrkoförsamlingen i Vesterås. 1762 flyttade han
till Stockholm, der han tjenstgjorde som prest. Han
blef 1763 hofpredikant, 1775 kyrkoherde i Örebro,
1778 teol. doktor, 1798 domprost i Vesterås och
1809 biskop derstädes. 1778, 1800 och 1809 var han
ledamot af riksdagen och gjorde sig äfven bemärkt som
sådan. Han afled i Vesterås d. 30 Maj 1811. W. egde
ett skarpt och redigt hufvud samt stod i stor gunst
hos Gustaf III. Han blef mera känd först genom sin
skrift om antagandet af en nationel klädedrägt (1774),
som utgjorde svar på en af Patriotiska sällskapet
framställd prisfråga, och för hvilken han vann priset
bland 56 täflande. Utom en mängd predikningar och
tal utgaf W. anonymt flere skrifter, bland hvilka
må nämnas Tankar om vart penningväsende och förslag
till ett naturligt finance-system (1769), Den stora
högmålsfrågan Mitt och Ditt (2 d., s. å.) och Svenska
folkets allmänt utöfvade rättighet och
godkände förbindelse att aflägga och hälla den nya
tro- och huldhetseden (1773). J. H. B.
Walleriit, miner., en sällsynt förening af
svafvelkoppar, svafveljern, talkjord, jernoxid
och vatten, hvilken förekommit i små derba,
körtelformiga partier af mörkt grönaktig färg
i Auroragrufvan vid Kafveltorp. Mineralet är
uppkalladt efter den svenske mineralogen Wallerius.
Ant. Sj.
Wallerius, en gammal öländsk slägt, härstammande från
Erik Larsson W., som latiniserade sitt namn efter
byn Dalby på Öland. Han var kyrkoherde i Högby och
en af dem, som undertecknade Upsala mötes beslut
(1593). Af dennes sonsöner Daniel W. (se W. 1)
och Nils Larsson W. (kyrkoherde i Högby, Småland;
d. 1697), båda stundom kallade Wallerman, blef
den förre stamfader för Göteborgsgrenen, den senare
för Smålands-Upsalagrenen. Daniels sonsons sonson
Johan David W. ändrade sitt slägtnamn till Valerius
(se denne).
1. Wallerius, Daniel Larsson (stundom
kallad Wallerman; se ofvan), biskop, f. 1630 i
Högby socken på Öland, stud. i Upsala 1651, filos.
magister 1657, prestvigd 1658, blef s. å. lektor
i grekiska vid Kalmar gymnasium, hofpredikant
1668, domprost i Göteborg 1671 och biskop derstädes
1678. År 1680 blef han teol. doktor, och vid
samma års riksdag blef han ledamot af Stora
kommissionen. Död d. 20 Febr. 1689. W.
var en nitisk och kraftfull stiftschef, om
än måhända till öfverdrift mån om sin biskopliga
värdighet, såsom man kan skönja af Göteborgs
konsistorii protokoll på hans tid, hvilka ej
sällan meddela, att han låtit inkalla än den ene,
än den andre af stiftets prester att stå till
rätta för förment vanvördnad mot hans person.
J. H. B.
2. Wallerius, Nils, universitetslärare,
filosof, teolog och naturforskare, sonson af den i
slägtöfversigten nämnde Nils Larsson W.,
föddes nyårsdagen 1706 i Stora Mellösa i Nerike, der
hans fader, Erik W. (f. 1672, d. 1739),
var kyrkoherde, blef 1725 student i Upsala
och studerade ifrigt den då derstädes nyligen
införda leibniz-wolfska filosofien. Han blef 1729
filos. magister samt 1735 docent och 1737 adjunkt
i filosofi. Såsom akademisk lärare var han
så eftersökt, att det berättas, att han stundom
måste börja sina lektioner kl. 2 på morgnarna,
hvarefter den ena lärjungeskaran aflöste den andra
till aftonen. Vanligen höll han under de år han
verkade såsom docent och adjunkt 8 till 10 timmars
daglig föreläsning och behandlade derunder ej
blott filosofiens olika delar, utan ock de flesta
discipliner inom matematiken och naturforskningen.
År 1748 befordrades han till professor i logik och
metafysik, prestvigdes 1751, utnämndes året derefter
till teol. doktor och kallades 1756 till förste
innehafvare af den nya professur inom teologiska
fakulteten, som biskop Kalsenius stiftat. Under en
tillfällig vistelse i sitt prebendepastorat, Fundbo,
anfölls han af en häftig feber och dog d. 16 Aug.
1764. – Förutom ett stort antal akademiska
disputationer och en del naturvetenskapliga
iakttagelser, som han publicerade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
