Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandaler, ett germanfolk, tillhörande den gotiska gruppen - Vandaliska språket talades af vandalerna - Vandalism, rå och hejdlös förstörelselusta, ödeläggelseraseri - Vandamme, Dominique René, grefve af Hüneburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
titeln vandalernas och alanernas konung. Sedan
vestgoterna åter vändt till Gallien, bosatte sig
samtliga vandaler i Boetica, som efter dem fick
namnet Andalusien (Vandalusien). Derifrån gingo de
429 under Geiserik (se d. o.) öfver till Afrika och
grundade der ett mäktigt rike, hvars hufvudstad blef
Kartago. Vandalerna voro de råaste af alla germanfolk,
och deras vilda framfart i Afrika, på Sicilien och
i Rom (455), hvarigenom särskildt en mängd härliga
konstskatter förstördes, har gifvit upphof till
uttrycket vandalism. Någon formlig delning af jorden
mellan vandalerna och de förre egarna företogs ej i
Afrika, men nästan alla romerska jordinnehafvare
i Kartagos omnejd (den s. k. prokonsulariska
provinsen) utrotades, och deras jord utdelades
åt vandalerna, som sålunda blefvo samlade på ett
område såsom en ständig garnison, ty endast de voro
krigstjenstskyldiga. I de öfriga delarna af riket
fick den romerska befolkningen behålla sin jord, men
trycktes med hårda skatter och underkastades grymma
religiösa förföljelser, alldenstund vandalerna voro
fanatiska arianer. Den fick dock lefva efter sin
egen lag, och den romerska förvaltningen bibehölls
för dess räkning, under det vandalerna styrdes
genom vandaliska grefvar. Efter Geiseriks död
(477) sjönk hastigt vandalrikets makt. Ständigt
utsatt för Öst-Roms fiendskap och oroadt af vilda
berberstammar samt lösryckt från den öfriga germanska
verlden, hade det behöft mycken inre fasthet. Men i
stället verkade den oförsonliga motsatsen till den
romanska befolkningen upplösande, i synnerhet då
vandalerna, hvilka till följd af sin råhet saknade
all motståndskraft mot klimatets och den romerska
kulturens frestelser, hastigt förvekligades genom
yppighet och utsväfningar. Dertill kommo slitningar
och grymma blodsdåd inom konungafamiljen, förorsakade
af Geiseriks tronföljdslag, enligt hvilken kronan
skulle ärfvas af den äldste inom konungahuset. Sålunda
lät Geiseriks son och efterträdare Hunerik, som
liknade fadern i grymhet, men ej i begåfning, bringa
en mängd af sina fränder om lifvet för att försäkra
sin son Hilderik om tronföljden. Icke dess mindre
efterträddes han 486 enligt Geiseriks lag af sin
brorson Guntamund, hvilken lindrade förföljelserna
mot katolikerna, men var lika oduglig regent som
Hunerik. Hans broder och efterträdare Trasamund
(496–523) var deremot en begåfvad furste och sökte med
klok politik ett stöd hos den mäktige östgotakonungen
Teoderik, med hvars syster Amalafrida han förmälde
sig. Efter honom följde omsider Huneriks son
Hilderik, som förvandlade förbundet med östgoterna
till bitter osämja genom att låta fängsla och
antagligen mörda Amalafrida, på samma gång som han
retade vandalerna genom katolska och bysantinska
sympatier samt en ytterlig veklighet. Med anledning
deraf störtades han 530 af tronarfvingen, den tappre
och nationelt sinnade Gelimer. Men då uppträdde
kejsar Justinianus I såsom hans hämnare och lät
Belisarius (se d. o.) 533 angripa vandalriket från
Sicilien, som den östgotiska regentinnan Amalasunta,
för att hämnas sin faster, lät honom
begagna till operationsbasis. Den romerska befolkningen
mottog honom såsom befriare, och utanför Kartago kom
det till ett slag, som den tappre, men vekhjertade
konung Gelimer förlorade, då han af sorg öfver sin
i striden fallne broder försummade att begagna sina
fördelar. Kartago intogs, och Gelimer besegrades å
nyo vid Trikameron (s. v. från Kartago). Han flydde
då till en otillgänglig bergstrakt, instängdes
der och gaf sig slutligen fången för att slippa
se sin brorson lida hungersnöd. Han fördes till
Konstantinopel, der han efter att hafva fått pryda
Belisarius’ triumftåg behandlades väl. Bland de af
Belisarius eröfrade skatterna märktes Jerusalems
tempelskatt, som Titus fört till Rom och Geiserik
der bemäktigat sig. Vandalernas område införlifvades
nu med Östromerska riket, och sjelfva försvunne
de efter sitt nederlag spårlöst ur historien. (Von
Löher har dock i guancherna på Kanarieöarna velat
se ättlingar af dem.) – Genom missförstånd har de
slaviske vendernas namn på latin öfversatts med
vandali, hvadan i den latinska titeln för herskare
öfver vendiska folk eller land, som bebotts af vender
(t. ex. de danske och svenske konungarna), ingått
det fullkomligt obefogade uttrycket rex (princeps)
vandalorum, liktydigt med Vendes konung (furste).
S. B.
Vandaliska språket talades af vandalerna (se
d. o.). De ytterst torftiga källorna för vår kunskap
om detsamma utgöras af något mera än ett halft
hundratal enstaka ord – nästan uteslutande personnamn
–, anträffade hos klassiska skriftställare och på de
vandaliske konungarnas mynt, från och med 300-talet
till ett stycke in på 500-talet, då vandaliskan
utslocknade, till följd af att Östromerska riket
underkufvade vandalernas välde i Afrika. Dessa få
ord äro emellertid tillräckliga för att otvetydigt
ådagalägga, hvad man för öfrigt redan på historiska
grunder måste antaga, nämligen att vandaliskan
tillhörde de s. k. gotiska språken (se d. o.). Från
den egentliga gotiskan (öst- och vestgoternas språk)
skiljer den sig högst obetydligt. Så t. ex. uppträder
diftongen ei i stället för gotiskt ai, såsom i
kunganamnet Geisarix; th mellan vokaler har
öfvergått till d, och slutande s bortfallit efter
dentala konsonanter, såsom i namnet Fridubalth (jfr
Got. friþus, fred, och balþs, tapper). Se F. Wrede:
»Über die sprache der wandalen» (1886). Ad. N-n.
Vandalism (af namnet på folkstammen vandaler,
se d. o.), rå och hejdlös förstörelselusta,
ödeläggelseraseri, som riktas mot konstverk,
literaturens skatter, vördnadsvärda minnesmärken
o. dyl.
Vandamme [vangda’m], Dominique René, grefve
af Huneburg, fransk general, föddes i Cassel
(depart. Nord) 1770. Vid revolutionens utbrott
underofficer, bildade V. 1792 en frivillig jägarekår
och avancerade genom tapperhet, militärisk begåfning
och uppdrifven republikanism ganska snart till
divisionsgeneral. Såsom sådan kommenderade han 1799
och 1800 i södra Tyskland och Holland. Efter att hafva
fört division under fälttåget i Österrike 1805 stod
han 1806 och 1807 i Schlesien i spetsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
