Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanini, Lucilio Pompeio - Vanitas vanitatum (... et omnia vanitas), Lat., fåfångligheters fåfänglighet (... allt är fåfänglighet). Pred. 1: 2 - Vankifva, socken i Kristianstads län - Vanlande, en Upsalakonung af Ynglingarnas ätt - Vanliga apan. Se Inuus ecaudatus - Vanliga grodan. Se Rana - Van Loo l. Vanloo, holländsk-fransk målareslägt. 1. Jakob V. L. - Van Loo. 2. Louis V. L. - Van Loo. 3. Jean Baptiste V. L. - Van Loo. 4. Louis Michel V. L. - Van Loo. 5. Amédée Philippe V. L. - Van Loo. 6. Charles André V. L. - Van Loo. 7. Jules César Denis V. L. - Vanmakt. Se Svimning - Vannes, Bret. Gwened, hufvudstad i franska depart. Morbihan, Bretagne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkunnar en panteism, som står nära ateism, och
en sensualistisk, ej så litet osedlig etik. Han
rådbråkades och brändes som kättare i Toulouse 1619.
L. H. Å.
Vanitas vanitatum (.... et omnia vanitas). Lat.,
fåfängligheters fåfänglighet (.... allt är
fåfänglighet). Pred. 1: 2.
Vankifva, socken i Kristianstads län, Vestra Göinge
härad. Areal 6,431 har. 1,624 innev. (1891). V. bildar
med Ignaberga ett alternerande regalt och
konsistorielt pastorat, Lunds stift, Vestra Göinge
kontrakt.
Vanlande, en Upsalakonung af Ynglingarnas ätt,
son af konung Svegder och fader till Visbur. Enligt
Ynglingasagan qväfdes han till döds af en mara,
hvilket dåd tillskrefs hans trollkunniga gemål.
Th. W.
Vanliga apan. Se Inuus ecaudatus.
Vanliga grodan. Se Rana.
Van Loo l. Vanloo [fannlå], holländsk-fransk
målareslägt. 1. Jakob V. L., son af målaren Jan V. L.,
f. i Sluis omkr. 1614, d. i Paris 1670, var bevisligen
verksam i Amsterdam 1642–62, eller under sin bästa
tid, men flyttade sedan till Paris, der han blef
medlem af konstakademien 1663. Af hans arbeten finnas
2 »regentstycken» i Haarlems museum af 1658 och 1659,
hvilka påminna om van der Helst och äfven röja lust
för Rembrandts clair-obscur. I Köpenhamns galleri
finnes af honom En korallfabrik, i Petersburgs
Eremitage flere genrebilder med galanta ämnen. För
öfrigt målade han äfven bilder med fantasiämnen,
såsom Diana med nymfer (1648, i Berlin; en annan
framställning af samma ämne i Braunschweig), Utdelning
af lifsmedel, allegorisk framställning (1657, i
Amsterdams Rijksmuseum) m. fl. – 2. Louis V. L., f. i
Holland 1640 (1641), d. i Frankrike 1712, var en föga
betydande målare, men han hade två söner (se V. L. 3
och 6), hvilka skaffade namnet berömmelse inom den
franska konsten. Den äldre af dessa, 3. Jean Baptiste
V. L., f. i Aix (i Provence) 1684, d. derstädes 1745,
studerade under sin fader, men fullkomnade sig genom
resor i södra Frankrike och Italien, uppträdde 1719
i Paris och intogs der 1731 i konstakademien, men
återvände 1735 till Provence. Han målade alla slags
ämnen, men var särskildt omtyckt såsom porträttmålare
och berömdes för den fina och friska tonen i sin
karnation. Ett porträtt af Ludvig XV såsom ung i
helfigur tillskrifves honom på flere håll, såsom
i Darmstadt och Dresden (i Stockholm åter Louis
Michel V. L.). Af hans taflor finnas i Louvre hans
receptionsstycke i akademien, Diana och Endymion,
samt Instiftandet af Helgeandsorden af Henrik III
år 1578, i Petersburgs Eremitage Galateas triumf. –
4. Louis Michel V. L., den föregåendes äldste son,
f. i Toulon 1707, d. i Paris 1771, blef 1733 ledamot
af akademien i Paris, kallades 1736 till Madrid och
blef 1751 direktör för Academia de San Fernando och
vann särskild berömmelse som hofmålare hos konung
Filip V af Spanien. Han återvände 1752 till Paris. I
Madrid finnas hans flesta taflor, främst bland dem
en porträttgrupp af kungl. familjen, i Louvre Apollo
förföljande Dafne. – 5. Amédée Philippe V. L., den förres
broder, f. i Turin 1719, lärjunge af sin fader och
af sin farbroder, Charles André (se nedan), ledamot
af konstakademien i Paris 1747, blef Fredrik II:s
hofmålare i Berlin 1751, men återvände till Paris 1769
och lefde der ännu 1790. Hans arbeten finnas mest i
Berlin, Potsdam och Sanssouci, t. ex. takmålningen
i Berlins universitets aula. Han utförde åtskilliga
porträtt af Fredrik och hans hoffolk. – 6. Charles
André V. L., vanligen kallad Carle, yngre broder
till V. L. 3, den mest berömde mästaren i slägten,
f. i Nizza 1705, d. i Paris 1765, var lärjunge af sin
broder, hvilken han som gosse åtföljde till Rom, der
han hade till lärare först B. Luti, sedan bildhuggaren
Pierre Le Gros. Efter dennes död, 1719, återvände han
till Paris, der han studerade i akademien och 1724
fick stora romerska priset, hvarpå han återvände
till Rom och lefde der som en firad konstnär till
sitt 30:de år. Då slog han sig ned i Paris, blef
1735 ledamot och 1763 direktör i akademien samt 1762
»premier peintre du roi». Han åtnjöt stort anseende,
var öfverhopad med arbete samt målade i alla arter
och med alla slags framställningssätt. Men hans stil
betecknas som ett glatt skönmåleri utan originalitet
och inre lif, oaktadt man icke kan frånkänna
honom färdighet och lätthet. I Louvre finnes hans
receptionsstycke, Apollo och Marsyas, vidare Marias
och Josefs bröllop, Aeneas bär Anchises ut ur Troja,
Hvila under jagten (1737) och Porträtt af Maria
Leszczinska, drottning af Frankrike (1747). Sveriges
Nationalmuseum eger af honom En flodgud och En
flodgudinna, beställda af öfverintendenten Hårleman som
dekorationsbilder för Stockholms slott, utställda i
Paris på salongen 1741. Arbeten af honom ses äfven
i Petersburgs Eremitage och i Berlins k. slott. –
7. Jules César Denis V. L., den föregåendes son och
lärjunge, f. i Paris 1743, studerade en längre tid
uti Italien, blef 1784 ledamot af akademien i Paris
och lefde der ännu 1817. Han var landskapsmålare,
»skicklig, men kall», och sträfvade att likna Claude
Lorrain. Hans arbeten äro tämligen sällsynta. C. R. N.
Vanmakt. Se Svimning.
Vannes [va’n], Bret. Gwened, hufvudstad i franska
depart. Morbihan, Bretagne, 5 km. från Morbihanviken,
vid den kanaliserade ån Vannes, består af två delar:
den öfre staden, der nyare byggnader nästan dölja
de staden omgifvande gamla murarna (från 14:de–17:de
årh.), och den nedre staden, der ingenting synes vara
förändradt, sedan de bretagniske hertigarnas tid, ty
der träffar man mörka, trånga, krokiga gator, omgifna
af trähus med spetsiga gaflar och öfre våningen
skjutande ut öfver den nedre. Biskopssäte. Staden
har en katedral, S:t Pierre,, bränd af nordmännen
i 10:de årh., ombyggd i 13:de–15:de årh., en mängd
klosterbyggnader, som nu merendels användas för
andra ändamål, prestseminarier, en hydrografisk
skola, en teknisk skola, oftentligt bibliotek (10,000
bd), naturhistoriskt museum samt ett på keltiska och
gallo-romerska fornlemningar mycket rikt arkeologiskt
museum. 18,127 innev. (1886).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
