- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
253-254

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanvitelli. 1. Gasparo V., kallad dagli Occhiali, egentligigen Kaspar van Wittel (Witel) - Vanvitelli. 2. Luigi V. - Vanås, fideikommissegendom i Gryts socken, Kristianstads län - Vanäs fästning. Se Karlsborg - Vapen (Lat. arma, Fr. armes, T. waffen), krigsv. 1. De medel, som trupper i krig använda för att skada fienden eller skydda sig sjelfva - Vapen. 2. Ordet vapen nyttjas äfven i betydelse af truppslag, egentligen vapenslag - Vapen (Lat. insignia, Fr. armes, T. wappen), herald., en figur, som består af vissa bestämda sköldemärken (se Sköld), hvilka framställas efter gifna regler samt föras och brukas såsom egendomliga och ständiga utmärkelsetecken af dertill berättigade personer, slägter eller samfund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

datum. Bäst äro hans arbeten från slutet af
1600-talet, såsom en utsigt af Rom (1685,
i Uffizi, Florens) och en af Venezia (1691, i
Madrids museum). Senare taflor finnas i Florens,
Turin, Lucca, Toulouse och le Havre. – 2. Luigi V.,
italiensk arkitekt, f. i Neapel 1700, d. i Caserta
1773, den föregåendes son, lärde sig först måla af
sin fader och studerade sedan byggnadskonst under
spanioren Juvara. Efter att hafva arbetat i Urbino
och Rom kallades han till Neapel, der han 1752
började utförandet af det väldiga slottet i Caserta,
med en fasad af 250 m. längd och berömdt för sin
mellersta vestibul med den präktiga, perspektiviskt
anlagda trappan. Dertill komma trädgård med park
och storartade vattenkonster samt en aqvedukt på
flere mils längd, sprängd genom en mängd berg och
vid Maddaloni, öster om Caserta, höjande sig i tre
våningar. C. R. N.

Vanås, fideikommissegendom i Gryts socken,
Kristianstads län, med hufvudgården, V. säteri,
belägen i en romantisk skogstrakt, vid V. station å
Hästveda–Karpalunds jernväg. Slottet är delvis af
mycket hög ålder, försedt med gafvelrösten samt på
tre sidor omgifvet af vattengrafvar och på baksidan
af en präktig och vidsträckt park. Fideikommisset
omfattar sammanlagdt 45 17/48 mtl i Gryts, Hjersås,
Knislinge, Qviinge, Gumlösa och Emislöfs socknar, med
ett taxeringsvärde af 1,495,100 kr. (1890). »Watnaas»
l. »Vandos» omtalas såsom sätesgård under
unionstiden. Det tillhörde 1440 väpnaren Eskil Åkesson
och i slutet af årh. Braheslägten. Det egdes sedan af
ätten Bille i tre slägtled omkr. 1525–1640). 1649
köptes det af Anna Ramel, enka efter Malte Juul
till Maltesholm, hvars efterkommande sedan innehade
det till 1756, då det såldes till landshöfdingen
i länet frih. C. A. H. Hamilton (d. 1763). Hans
enka, som blef omgift med landshöfdingen i Malmöhus
län frih. K. Adlerfelt, egde derefter godset och
gjorde 1800 V. med Bifvaröd (i Knislinge s:n) till
fideikommiss för sin dotters i andra giftet son,
grefve K. A. Wachtmeister. Dess nuv. innehafvare är
hans äldste son, öfverstekammarherren grefve Axel
Wachtmeister, hvilken äfven eger Kulla-Gunnarstorp
och Kristinelund i Skåne samt Strömsbergs, Ullfors
och Vesslands bruk i Upland. En tafvelsamling,
den förnämsta privata i Sverige, hufvudsakligen
sammanförd af grefve G. A. Sparre 1780–94 och till
1855 förvarad å Kulla-Gunnarstorp, utgör nu en af V:s
prydnader. Den består af omkr. 80 nummer, bland hvilka
hälften af större värde. Jämte en del goda franska
(Chardin, Greuze m. fl.) och några sen-italienska
(L. Caracci m. fl.) målningar har samlingen många
värdefulla flamländska och holländska verk från
1600-talet. Der finnas sålunda representerade
Jan Bruegel, Jordaens, Teniers d. ä. och d. y.,
Miereveld, Rembrandt, Jan Lievensz, Jan Steen, Metsu,
A. och I. van Ostade, A. v. d. Werff, Ph. Wouverman,
A. v. d. Welde.

Vanäs fästning. Se Karlsborg.

Vapen (Lat. arma, Fr. armes, T. waffen),
krigsv. 1. De medel, som trupper i krig använda för
att skada fienden eller skydda sig
sjelfva, äro antingen anfallsvapen eller
skydds- l. försvarsvapen. Anfallsvapnen delas
uti eldvapen och blanka vapen. De förra äro dels
eldhandvapen (gevär, karbin, revolver, pistol), dels
artilleripjeser (kanon, haubits, mörsare, kulspruta);
de senare antingen huggvapen (sabel, huggare) eller
stötvapen (värja, lans, bajonett). Till stötvapnen
höra äfven dolk, stilett och spjut. Före krutets
användning till krigsbruk delades anfallsvapnen uti
handskjutvapen (båge med pilar, armborst, spjut)
och kastvapen (slunga, ballist, katapult). Skydds-
l. försvarsvapnen utgöras af hjelm, pansar, kyrass
och sköld, hvilka före eldvapnens användning
lemnade godt skydd, men numera nästan endast för
utseendets skull bibehållas inom de civiliserade
folkens arméer (skölden är dock hos dem alldeles
aflagd). Se W. Boeheim: »Handbuch der waffenkunde»
(1890), samt F. A. Spak: »Bidrag till handeldvapnens
historia fr. o. m. slaglåsgevärens införande»
(1889), »Bidrag till handskjutvapnens historia»
(1890) och »Några hist. upplysn. ang. de blanka
vapnen samt skyddsvapnen» (s. å.). – 2. Ordet
vapen nyttjas äfven i betydelse af truppslag,
egentligen vapenslag. I denna bemärkelse talar
man om infanteri-, artilleri-, kavalleri- och
sjövapnet. Infanteriet kallas hufvudvapnet, kavalleriet
och artilleriet specialvapen. Ingeniörtrupper
och träng, såsom icke egentligen stridande,
räknas ej till de olika »vapenslagen».
H. W. W.

Vapen (Lat. insignia, Fr. armes, T. wappen),
herald., en figur, som består af vissa bestämda
sköldemärken (se Sköld), hvilka framställas efter
gifna regler samt föras och brukas såsom egendomliga
och ständiga utmärkelsetecken af dertill berättigade
personer, slägter eller samfund. Ett vapens förnämsta
beståndsdel är skölden. Enligt svenska sigill från
1200-talet utgjorde denna ensam vapnet, men senare,
under heraldikens blomstringstid, brukades tillsammans
med skölden äfven hjelmen med sina prydnader. Redan
romarna hade sina stridssköldar försedda med »vapen»,
hvilka dock ej betecknade olika slägter, utan olika
legioner. Germanerna målade på Tacitus’ tid sina
sköldar med färger och tecken. Under medeltiden
uppkommo de egentliga vapnen, och de utbildades
i synnerhet under korstågen, då ju under strid
skölden med sina figurer och hjelmen med sina
prydnader utgjorde de kännetecken, genom hvilka den
ene kämpen särskildes från den andre. Sedermera
blefvo dessa antagna vapen ärftliga. Från de
offentliga torneringarna (den första hölls 935)
torde vetenskapen om vapen, heraldiken (se d. o.),
haft sin upprinnelse. Vapenhärolderna (se Härold)
skulle föra register öfver adliga slägter samt känna
och med sina rätta färger i de s. k. vapenböckerna
införa de vapen, som riddare och ädlingar förde. Det
äldsta i behåll varande svenska adliga vapnet är
Sigtrygg Bengtssons: en lilja emellan två hjorthorn,
af år 1219. Det äldsta svenska samfundsvapnet är
Skara domkapitels, af år 1259.

Stamvapen kallas det vapen, som en slägt fört ifrån
sitt första framträdande, till skilnad från det
förökade l. »förbättrade» vapnet, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free