Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varleys elektricitetsmaskin, fys., hör till de elektricitetsmaskiner, som benämnas duplikatorer - Varma färger. Se Färg 2 - Varma omslag. Se Omslag - Varmblodiga djur, Hæmatotherma, är en gemensam benämning för foglar och däggdjur - Warmbrunn, köping i preussiska reg.-området Liegnitz (Schlesien) - Warmholtz, Karl Gustaf - Warming, Eugenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starkare negativt elektriskt laddade – ända
tills urladdning genom gnista eger rum. Maskinens
verkningssätt är för öfrigt i grunden detsamma som
influensmaskinens (se d. o.), ehuru i denna användas
oledare, i duplikatorn ledare, och anordningarna
derför blifva olika. E. S.
Varma färger. Se Färg 2.
Varma omslag. Se Omslag.
Varmblodiga djur, Haematotherma, är en gemensam
benämning för foglar och däggdjur, i det hos
dem alstrandet och afgifvandet af värme stå i det
förhållande till hvarandra att alltid ett mer eller
mindre betydligt öfverskott af egen värme resulterar
och vid alla den yttre temperaturens vexlingar
bibehåller sig mer eller mindre konstant. Vid en
sådan värmeregulation är det tydligtvis nödvändigt,
att värmealstringen är så mycket större i samma mån
den yttre temperaturen sjunker; tillika är det ock
ändamålsenligt, att kroppens värmeutgifter nedsättas
så mycket som möjligt. Som värmeutstrålningen eger
rum företrädesvis genom huden, äro däggdjurens och
foglarnas hud utrustad med hår- eller fjäderbeklädnad
eller ett under huden befintligt fettlager. Det har
kunnat påvisas, att samma djurart i olika breddgrader
och under olika årstider företer motsvarande olikhet
med afseende på de värmekonserverande hudorganen
(vinter- och sommardrägt, fettmängd etc.). De
varmblodiga djurens kroppstemperatur erbjuder
emellertid ej oväsentliga vexlingar. I stort sedt,
kan man påstå, att större djur hafva något lägre
kroppsvärme än mindre. Menniskan och flertalet
större däggdjur hafva sålunda en temperatur mellan
36,5° och 37,5° (t. ex. Phocaena communis 35,6°,
Balaena mysticetus 38,8°, Manatus 38,9–40,0°). Hos
somliga mindre däggdjur uppgifves kroppstemperaturen
stiga till 41,5°. Märkliga undantag bilda de
lägsta däggdjuren (Monotremata), enär hos dessa
kroppstemperaturen är 28,0° (Echidna) eller 24,8°
(Ornithorhynchus). Foglarna utmärka sig i allmänhet
genom en högre kroppsvärme, ända till 44,5°. Vissa
däggdjur (flere insektätare, fladdermöss och
gnagare, björnen, gräflingen o. a.) – ofta, men ej
alltid, djur med lågt utvecklad hjerna – falla, då
den yttre temperaturen sjunker till en viss grad,
i en s. k. vintersömn, ett tillstånd, som utmärkes
genom den stora nedsättningen såväl af kroppens
egen värme som ock af organismens funktioner i
sin helhet. – Det förtjenar påpekas, att, huru
betydelsefull ock varmblodigheten är i fysiologiskt
afseende, sammanförandet af foglar och däggdjur till
en grupp under benämningen varmblodiga djur från
genealogisk synpunkt eger ingen betydelse, enär nyare
undersökningar visat, att foglarna stå i omedelbart
och mycket närmare slägtskapsförhållande till de
kallblodiga kräldjuren än till däggdjuren. L-e.
Warmbrunn, köping i preussiska reg.-området Liegnitz
(Schlesien), på norra sluttningen af Riesengebirge,
6 km. från Hirschberg. Omkr. 3,500 innev. Köpingen är
företrädesvis bekant för sina tre alkalisk-saliniska
svafvelkällor (36–37° C.), hvilka årligen besökas
af mer än 2,000 badgäster. Den har sedan 1401 tillhört
grefvarna Schaffgotsch, hvilka der hafva ett
ståtligt slott (med tafvelgalleri) och i det
forna cisterciensklostret ett bibliotek om 40,000
bd.
Warmholtz, Karl Gustaf, lärd, samlare af historisk
literatur, född i Stockholm d. 1 Jan. 1713, son af
en dit inflyttad tysk apotekare, idkade studier vid
Upsala och flere utländska universitet, tjenstgjorde
en tid såsom guvernementssekreterare i Ypern
(Flandern) och knöt förbindelser med framstående
lärde i Holland, Tyskland o. s. v. Vid sin återkomst
till Sverige, 1741, utnämndes han af Fredrik I till
hessiskt hofråd. W. föredrog landthushållarens
lif framför ämbetsmannens och erhöll adliga fri-
och rättigheter för sitt säteri Kristineholm nära
Nyköping. Han upphöjdes 1756 i adligt stånd, men tog
aldrig introduktion å Riddarhuset. Död på Kristineholm
d. 28 Mars 1785. W., som före sin hemkomst hade på
franska öfversatt Nordbergs »Konung Carl den XII:s
historia» (1742), började tidigt och fortsatte till
sin död att med ifver samla, ordna, läsa och granska
alla åtkomliga in- och utländska tryckta skrifter
och handskrifter, som berörde Sveriges politiska,
kyrko-, lärdoms-, rätts- och naturalhistoria, geografi
m. m. Efter mönstret af P. J. Lelongs »Bibliothèque
historique de la France» (1719) sammanskref han
Bibliotheca historica sueo-gothica; eller förtekning
uppå så väl trykte, som handskrifne böcker, tractater
och skrifter, hvilka handla om svenska historien,
eller därutinnan kunna gifva ljus; med critiska
och historiska anmärkningar (15 dlr, 1782–1817), i
hvilket arbete 9,744 nummer äro upptagna. De 7 första
delarna trycktes i Stockholm på W:s förlag 1782–93;
de öfriga utgåfvos från 1801 af bibliotekarien
prof. P. F. Aurivillius, med understöd dels af P. Tham
till Dagsnäs (8:de delen), dels af bibliotekets i
Upsala medel, dels af kronprinsen Karl Johan (dlr
12–15). Ett register till hela arbetet utgafs 1889 af
Aksel Andersson. W:s betydliga bibliotek (5–6 tusen
bd och nästan lika många kartor) skingrades efter
hans död. Af hans handskriftsamling köpte Upsala
universitetsbibliotek åtskilligt.
Warming, Eugenius, dansk botaniker, född
d. 3 Nov. 1841 på Mandö vid vestkusten af
Nörrejylland, blef student 1859 och reste 1863 till
Brasilien, der han vistades tre år hos den danske
zoologen P. V. Lund. Efter sin hemkomst tog han
magisterkonferens 1868 och doktorsgrad 1871 samt
blef docent vid universitetet 1873, hufvudsakligen i
växtanatomi. 1882 mottog han kallelse till professor
vid Stockholms högskola, till hvars rektor han
äfvenledes utsågs. Den 21 Maj 1885 utnämndes W. till
professor vid Köpenhamns universitet och direktör
för den botaniska trädgården, men qvarstannade
höstterminen 1885 såsom professor och rektor i
Stockholm, der han äfven under de första månaderna af
1886 lemnade undervisning vid högskolan. W:s literära
arbeten omfatta alla grenarna af hans vetenskap. Redan
i Brasilien gjorde han betydande samlingar af växter,
hvilka sedan beskrefvos dels af honom sjelf, dels
af många andra europeiska vetenskapsmän under titeln
Symbolae ad floram Brasiliae centralis cognoscendam (38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
