- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
309-310

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Warrington, stad i vestra England - Varro, romerskt familjenamn - Varro. 1. Cajus Terentius V. - Varro. 2. Marcus Terentius V.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men framförallt läder (vid garfverierna i stadens
omedelbara närhet beredas omkr. 10,000 hudar i
veckan).

Varro, romerskt familjenamn. Särskildt kända äro:
1. Cajus Terentius V., konsul 216 f. Kr. Denne
tillhörde oppositionspartiet mot senaten och hade
särskildt medverkat dertill att M. Minucius år 217
erhöll lika myndighet med diktatorn Q. Fabius,
hvilkens försigtiga krigföring misshagade
mängden. Sjelf blifven konsul, visade V. sig ej
vuxen sin uppgift. Det var han, som föranledde
den för romarna olyckliga striden vid Cannae (se
d. o.) 216. V. räddade sig ur denna och blef vid sin
återkomst helsad af senaten med tacksägelse, derför
att kan icke gifvit staten förlorad. I sjelfva verket
synes detta erkännande från senatens sida hafva varit
ett steg till försoning med oppositionen, hvilket
åsyftade återställandet och upprätthållandet af den
under de brydsamma tiderna så nödvändiga enigheten
i samhället. V. förde också befäl i kriget under
de två närmast följande åren och sändes år 200 i en
beskickning till Afrika. – 2. Marcus Terentius V., med
tillnamnet Reatinus, född 116 f. Kr. i staden Reate
i sabinlandet, tillhörde en gammal sabinsk slägt,
hvilkens medlemmar redan längesedan hade vunnit
tillträde till senaten i Rom. V. deltog i
statslifvet, beklädde flere ämbeten, var underfältherre
åt Pompejus i sjöröfvarekriget och erhöll
såsom sådan corona navalis. Han var med äfven i
kriget mot Mithradates och stred – såsom vän af
författningspartiet – på Pompejus’ sida mot Caesar i
Spanien 49, men måste gifva sig fången. Caesar skänkte
honom tillgift och gaf honom i uppdrag att anordna ett
statsbibliotek i Rom. Längre fram, år 43, råkade V. i
fara genom förföljelse från M. Antonius, hvilken, ej
nöjd med att beröfva honom egendom, särskildt literär
sådan, satte hans namn på proskriptionslistan. Räddad
genom en vän, fick han nu fullfölja sitt lifs ideal
och egna sig åt vetenskapliga sysselsättningar. Han
afled år 27 f. Kr. I sin ungdom bildad i filologi
af L. Aelius Stilo och i filosofi af Antiochus från
Askalon, stod V. i närmaste beröring med tidens
literära storheter. Särskildt kunna här nämnas
M. Tullius Cicero och T. Pomponius Atticus. Han
gällde med full rätt såsom Roms lärdaste man och
mest produktive skriftställare, och Asinius Pollio
kunde derför med skäl gifva den ännu i lifvet varande
V:s bild en plats bland de byster af redan aflidna
författare, med hvilka han prydde det af honom
bildade biblioteket. Kyrkofadern Augustinus, som
hemtat och derigenom ock bevarat åtskilligt ur V:s
skrifter, säger om denne, att han läst så mycket,
att man måste förundra sig öfver att han haft tid
att skrifva något, och skrifvit mer, än man kan tro
någon hafva läst. En förteckning öfver V:s skrifter,
hvilken Hieronymus meddelat, ehuru i ofullständigt
skick, har återfunnits i företalet till Rufinus’
öfversättning af Origenes’ Homilier (handskrifter i
Arras och Paris). Med ledning af denna förteckning
har F. Ritschl beräknat V:s skrifter till 74 arbeten
i 620 böcker. V:s skriftställeri var lika mångsidigt
och vidtomfattande som hans kunskaper. I alla möjliga ämnen var
han hemmastadd, och i alla var han författare. På
en gång skald och prosaist, visar han sig högst
olikartad i stil och komposition, än varm och liffull,
än torr och kall, än bred och ordrik, än sammanträngd
och kortfattad, än frisk och naturlig, än sökt och
konstig, än omvexlande, än enformig. Men genom hela
hans skriftställareskap, med alla dess olikheter till
innehåll och form, går dock såsom en röd tråd det
fosterländsk-fornromerska syftet. V. ville nämligen
häfda den fornromerska anden med förfädernas enkla,
kärnfriska lefnadsordning, »då talet luktade lök,
men sinnelaget var godt», och låta den gamla tiden
framträda i all sin styrka gent emot den nya med dess
förslappande och fördejfliga väsende. Han var i viss
mån en efterföljare till Cato d. ä., men skilde sig
från honom genom sin teoretisk-vetenskapliga anläggning
och ännu mer genom sina studiers mångsidighet. Hos
den lärde samlaren, forskaren och bearbetaren gör
sig dock, likasom hos den gamle Cato, framförallt
gällande den romersk-nationella uppfattningen,
hvilken också bildar medelpunkten för det hela och
trycker sin prägel på både mål och medel. Man ser
öfverallt huru den mångkunnige och mångförfarne
mannen vill använda hvad han förvärfvat af andliga
skatter att inför vida kretsar framställa bilden af
Roms verkliga storhetsperiod, låta folket likasom i
en spegel skåda sina anor och bringa det att blygas
för sina vanor. Bland V:s skrifter må här följande
framhållas. Saturae Menippeae (150 böcker) voro en
samling på vers och prosa i den brokigaste omvexling
(äfven af versmått) författade satirer, som utgöra
efterbildningar efter Menippos (se d. o.), ämnade
att under skämt förkunna sanning och sedelära. De
äro, på några obetydliga fragment och titlar när,
förlorade. Af dessa sistnämnda (många af dem
äro grekiska) framgår, att förf. dels behandlat
ordspråk och satirer, dels användt mytologiska
uppslag, dels efter cyniska filosofers vana infört
hundslägtet såsom representativt på skådeplatsen,
dels knutit framställningen till sin egen person,
allt med tillämpning på lifvet, sådant detta var
eller borde vara. Särskildt kunna här omnämnas
»Sexagessis», sextioåringen, som vaknar efter
50 års sömn, »Åsnan vid lyran» (mot estetiskt
tokeri), »Meleagri» (mot öfverdrifven jagtlust)
och »Eumeniderna» (framställande mensklig dårskap i
olika former). Vissa poetiska ställen äro särdeles
anslående, såsom vinets lof (»en plantskola för
glädjen, ett kitt för samqvämen»), om bekymren och
sångens makt samt framförallt skildringen af en
stormby på hafvet. Det filosofiska åskådningssättet
är halft antifilosofiskt, men man ser dock, att
författaren fäster ett visst värde vid hvad han kallar
för filosofi – ett slags lifsuppfattning, riktande
sig på sunda och praktiska mål, i motsats till de
sofistisk-dialektiska skolor eller afarter af sådana,
som tvistade med och förkättrade hvarandra. Bland
annat vill han inskärpa äktenskapets stora betydelse,
hvarvid han sinnrikt yttrar, att den, som rättar sin
hustrus fel, förbättrar henne, den, som fördrager dem,
sig sjelf. Logistorici (76 böcker) voro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free