Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varro. 2. Marcus Terentius V. - Varro. 3. Publius Terentius V. - Warschau. Se Varsjav - Varsel (af Isl. vara, vänta sig, hafva förkänsla af). Se Telepati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afhandlingar af filosofisk-historiskt innehåll. I
dessa låter V. någon – vanligen en historiskt
känd – personlighet populärt behandla ett ämne
af allmänt intresse och praktisk betydelse. Så
»Catus om barnauppfostran», »Messala om helsan»
m. m. Antagligen skedde behandlingen i form af
dialog. Efterlikningar af denna framställningsart,
för hvilken Heraklides Ponticus synes hafva varit
förebilden, finna vi i Ciceros »Cato d. ä. om
ålderdomen» och »Laelius om vänskapen». Imagines
(bilder), utgjorde illustrerade biografier
eller ett porträttgalleri af frejdade män med
åtföljande epigram eller karakteristiker i olika
versmått. Porträtten voro 700, ordnade i 100 grupper
om 7 i hvar, nämligen romare och icke-romare,
efter 7 verksamhetsarter (troligen konungar och
fältherrar, skalder m. fl.). Verket innehöll 1
inledande bok och derefter 14 böcker. I detta
arbete böra särskildt märkas systematiseringen
efter sjutalet och sträfvandet att visa romarnas
likställighet med utlandet (Grekland). Antiquitates
rerum humanarum et divinarum (romersk fornkunskap i
41 böcker) är V:s mest betydande verk, i hvilket han
i 25 böcker behandlade »de menskliga förhållandena»
och i 16 »de himmelska» under rubrikerna »Personer»,
»Ställen», »Tider», »Sakinnehåll» samt, för den
senare afdelningen, »Gudomligheter». Detta arbete,
som, efter allt hvad vi kunna finna, utmärkte sig
genom grundlig källforskning och rik sakkännedom,
likasom genom en jämförelsevis noggran, om också
ej fullt metodisk kritik, blef en verklig skatt för
senare tider. I samband dermed stod en skrift om det
romerska folkets härkomst. I denna skrift gjordes
gällande den efter V. uppkallade tidräkningen, som
antog Rom vara grundlagdt i 6:te olympiadens 3:dje år
eller (d. 21 April) 753 f. Kr. Disciplinae (9 böcker)
bilda en encyklopedi, omfattande utom de sju sedan
så kallade artes liberales (grammatik, dialektik,
retorik, geometri, aritmetik, astronomi och musik)
äfven medicin och arkitektur. Epistolicae quaestiones
(antagl. 8 böcker) bestod af undersökningar i
brefform öfver ämnen inom statsrätt, grammatik och
fornforskning. De ora maritima var ett geografiskt
arbete, som, utgående från kustbeskrifning, troligen
äfven berörde sjöfart och hafsförhållanden. Om hans
De iure civili (15 böcker) är mycket litet kändt. De
lingua latina (om det latinska språket) innehöll 25
böcker, af hvilka 5–10 äro i behåll, ehuru i stympadt
och skadadt skick. Författaren behandlar i detta
verk, efter en inledning, etymologien, flexionen
och syntaxen. De nu befintliga böckerna omfatta dels
etymologiens speciella (5–7), dels flexiorislärans
allmänna del (8–10). I den senare undersöker
författaren förhållandet mellan analogi och anomali,
hvilka båda han sträfvar att, så att säga, förlika med
hvarandra. Arbetet, som från 5:te boken var tillegnadt
Cicero, synes hafva utkommit före dennes död, år 43;
begynnelsen före 45, då Cicero tillegnade V. sin
skrift »Academica» till gengäld för V:s vid den
tiden tillkännagifna dedikationsafsigt. Det är, såsom
den äldsta grammatikaliska skrift från romaretiden,
af stort värde, om ock den jämförelsevis
obetydliga del, som bevarats, företer många ojämnheter
och dunkelheter samt, särskildt hvad etymologierna
vidkommer, bär spår af stor godtycklighet, den hårda
stilen icke att förglömma. Skriften om Res rusticae
eller landthushållningen, i 3 böcker, är fullständigt
bevarad. Den författades af V. vid 80 års ålder i
dialogform. Den 1:sta boken handlar om åkerbruket,
den 2:dra om boskapsskötseln, den 3:dje om fjäderfä,
bin, fisk m. m., en gren, som före V:s tid ej var
särskildt behandlad i landtbruksliteraturen. V:s
bok ger en god inblick i det romerska landtbruket,
hvilket författtaren kände icke blott genom studier,
utan ock genom egen erfarenhet, så att sakkunskapen
gör sig starkt gällande. Framställningen är i vissa
fall tilltalande, men blir delvis tröttande genom
den öfverdrifna schematismen, ett fel, hvartill
V. ofta gör sig skyldig. Utom de här uppräknade verken
författade V. en mängd smärre skrifter, som sluta sig
till och komplettera dessa, särskildt kultur- och
literaturhistoriska uppsatser och undersökningar,
såsom om Plautus’ lustspel (se Plautus) m. fl. Hans
namn är ännu knutet till en samling Sententiae,
hvilka dock synas vara excerpter från en senare
tid. I huru stor omfattning V:s skrifter förmått
hålla sig uppe hos publiken och utöfva inflytande på
följande tidehvarf låter sig nu icke uppvisa. Helt
visst hafva dock hans betydelse och inverkan inom
literaturen blifvit mindre till följd deraf att hans
lifsåskådning och sympatier tillhörde en gången tid,
för hvilken den nya hade föga smak. Äfven synes han
varit svår att förstå, försåvidt vi kunna döma af en
berättelse hos Gellius om ett fåfängt försök att tyda
hans satirer. Att V. inför den antikiserande smaken
under Hadrianus och Antoninerna skulle stå sig väl,
är gifvet, men den riktningen var, såsom bekant,
öfvergående. En detalj inom V:s språkforskning
har den svenske filologen Chr. Cavallin gjort till
föremål för en noggran undersökning i dissertationen
»De positione nominum latinorum loci expositi
et examinati» (1863). – 3. Publius Terentius V.,
med tillnamnet Atacinus, född 82 f. Kr. i nejden
af floden Atax (Aude) i Gallia Narbonensis, död i
Rom trol. 37, var en skald, som stod på öfvergången
från den äldre, ennianska, riktningen och den nya
skolan (Catullus, Cinna, Calvus). Såsom yngre
skref han satirer och ett hexametriskt epos om
Caesars fejder med seqvanerna, Bellum sequanicum,
idkade derefter studier i den grekiska, särskildt
alexandrinska, literaturen och författade sedan
Argonautae, en bearbetning af Apollonios Rhodios’
dikt om argonavternas tåg. Äfven uppträdde han såsom
författare af elegier samt af en geografisk lärodikt,
Chorographia, efter Aratos eller Alexander från
Efesos, och en väderlekskalender, Ephemeris. Att
döma efter bibehållna, högst obetydliga fragment,
synes V. hafva egt en flytande stil samt rört sig med
ledighet och talang inom det poetiska språkets område.
R. Tdh.
Warschau. Se Varsjav.
Varsel (af Isl. vara, vänta sig, hafva förkänsla
af). Se Telepati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
