Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Warwick, Richard Nevil - Varzin, kommun och riddaregods i Hinterpommern (reg.-omr. Köslin) - Varäger, varjager (R. varjagi). Se Ryssland, sp. 1543, och Väringar - Vas, Lat., kärl. Se Vasa - Vas (af Lat. vas, kärl) betecknar i regeln ett prydnadskärl af större höjd än bredd och af vanligen symmetrisk form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens gifte med lady Grey band honom närmare vid
andra familjer än hans gamla anhängares, hvilka
började klaga öfver otack. Konungens systers
förmälning med Karl af Burgund var i lika grad
stridande emot W:s politiska sympatier, hvilka
tillhörde Frankrike. Derför förband W. sig med
konungens missnöjde broder hertigen af Clarence och
gaf honom sin dotter Isabella till äkta. De togo
del i en lyckad resning 1469, men måste året derpå
fly till Normandie undan nya efterräkningar. Vid
franske konungens hof ingick då W. försoning med
drottning Margareta; ett gifte emellan hennes
son prins Edvard och W:s dotter Anna beseglade
förlikningen. Understödda af Ludvig XI, landstego de
på hösten 1470 i England. Folket afföll från Edvard
IV; W. befriade Henrik VI ur Tower och satte honom
åter på tronen, medan han sjelf tog all makten. Men
i Mars 1471 återkom Edvard från sin tillflykt i
Burgund med nya trupper, och det oberäkneliga
folket slöt sig till honom. På slagfältet vid
Barnet d. 14 April 1471 lyktade W. sitt oroliga
lif. Emedan W. störtade och uppsatte konungar, har
han fått namnet »konungamakaren» (the king-maker),
och såsom den siste i raden af de för statens lugn
farlige store vasallerna i England benämnes han af
engelsmännen äfven the last of the barons (den siste
baronen). W. var egare af en ofantlig förmögenhet
och sattes derigenom i stånd att vinna anhängare och
uppställa härar. Kj.
Varzin, kommun och riddaregods i
Hinterpommern (reg.-omr. Köslin), vid
Neu-Stettin-Zollbrück-Schlawe-jernvägen, tillhör
furst Bismarek. Godset, hvars slott och park
restaurerats af honom, har en areal af 3,654 har (på
ömse sidor om Wipperån), men är föga inkomstbringande,
emedan det består hufvudsakligen af skogsmark.
Varäger, varjager (R. varjagi). Se Ryssland, sp. 1543,
och Väringar.
Vas, Lat., kärl. Se Vasa.
Vas (af Lat. vas, kärl) betecknar i regeln ett
prydnadskärl af större höjd än bredd och af vanligen
symmetrisk form. Under benämningen »antika vaser»
sammanfattar man dock alla slags lerkärl af antikt
ursprung, utan att dermed förbinda föreställningen om
någon bestämd form. – Dessa antika vaser, som i stort
antal påträffats i grekiska och italiska grafvar,
hafva sedan länge varit föremål för en liflig
uppmärksamhet från konstforskningens sida, och de
hafva på grund deraf i stor myckenhet funnit väg till
de moderna europeiska museerna. Genom sin formrikedom,
sin dekoration och delvis äfven genom sin ypperliga
teknik ega de ock en stor vetenskaplig, konstnärlig
och industriel betydelse. – Med afseende på tiden
för deras tillkomst och den dermed sammanhängande
utvecklingen af hufvudformer och ornamentik kunna
de indelas i två stora hufvudgrupper: de äldre,
tillhörande den förhistoriska
perioden, och de yngre, från tiden efter 500 Kr.
Af de ålderdomliga vaserna utmärka sig
de äldsta genom godsets blekgula färg, mot hvilken
dekorationen aftecknar sig i svartbrunt.
Denna utgöres af naturalistiskt behandlade
växtornament, företrädesvis vattenväxter,
hvartill senare kommo rosetter och palmetter,
men derjämte äfven djurbilder (hästar, foglar)
eller figurframställningar, ordnade i bälten,
spinkiga och onaturliga, sannolikt efterbildningar
af väfda eller sömmade mönster. En något yngre
grupp inom denna hufvudafdelning visar samma
färg å godset, med tryckta, låga, burk- eller
askliknande former. Dekorationen förråder ett
afgjordt orientaliskt inflytande och utgöres till en
stor del af djurbilder af asiatiskt ursprung (lejon,
tigrar, gaseller, fabeldjur), men deremot kraftigt
och naturalistiskt uppfattade, ordnade i bälten
öfver hvarandra. De tomma ytorna kring figurerna
utfyllas med löst utkastade rosetter. Redan nu
karakteriseras kärlets stigning ifrån foten genom
en krans af upprättstående smala blad. – Efter
dessa föregående utvecklingsstadier framträda,
visserligen ej utan mellanformer, de yngre vaserna,
den senhelleniska stilens representanter. Det är
hos dem vi finna denna öfverraskande rikedom af
former, denna klarhet i uppbyggandet, denna reda
och bestämdhet i ornamentiken, som utgöra den
antika keramikens utmärkande drag. Den tekniska
behandlingen är förträfflig. Mot det djupt
rödgula godset afsätter sig den glänsande svarta
fernissan på ett verksamt sätt. Genom formen och
profilen åskådliggöres kärlets ändamål. De stora
förrådskärlen (stamnos, amfora, kothon) m. fl. och
tillblandningskärlen (krater) skilja sig från
öskärlen (hydria, aryballos) m. fl. och kannorna
l. dryckeskärlen (skyfos, kantharos, kylix
m. fl.). I resningen framhållas hvar för sig fot, buk,
hals och mynning samt karakteriseras genom hvar sin
grupp af ornament. En krans af upprättståeiide blad
omgifver sålunda bukens nedre del och åskådliggör
den uppåtsträfvande rörelsen. Buken omgifves af
en gördel med figurframställningar af mytologiskt,
historiskt eller genremässigt innehåll, stundom
återgifvande populära konstverk. Denna gördel,
det sammanhållande elementet, kantas af band med en
löpande bladranka eller en »à la grecque». Halsen
omgifves af ett band med omvexlande uppåt riktade
och nedåt vända blad. Mynningen prydes med en krans
af ut- eller nedböjda blad. Öfverallt skönjer man en
sträfvan att symboliskt åskådliggöra hufvudrörelsen
hos de särskilda partierna. Under en tidigare period,
»den stränga stilens» tid, framträda figurer och
ornament i svart mot en rödgul botten. Senare
utsparas dessa mot den omgifvande svartglänsande
ytan, hvarvid äfven inre linier inom figurerna kunna
angifvas och teckningen sålunda blir fullständigare,
elegantare. Dessa s. k. rödfiguriga vaser beteckna
höjdpunkten inom den antika vastillverkningen,
»den sköna stilens» tid. Samtidigt förekomma dock
äfven andra arter, t. ex. höga flasklika kannor
(lekythos) med röda konturteckningar mot hvit
botten. Hufvudorter för vastillverkningen voro
Athen och Korint. – Af yngre, italiskt ursprung,
härstammande från tiden efter Alexander, äro vaser,
som utmärka sig genom ofta jättelika dimensioner,
en hopad anordning af figurerna i flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
