Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasa-ätten, svensk dynasti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Seminghundra härad (Roslagen), der han
var häradshöfding. I sitt förra gifte, med
Margareta Molteke, hade han en son, riksrådet Karl
Kristiernsson, och en dotter, Kristina, gift med
riksföreståndaren Bengt Jönsson (se denne) af slägten
Oxenstierna. I hans andra äktenskap, med Margareta
Krummedike, föddes honom en dotter Birgitta, gift med
danske marsken Klaus Rönnov, och 2 söner: riksråden
Nils Kristiernsson (d. sonlös 1464), gift med den
ofvannämnde Bengt Jönssons brorsdotter, Birgitta, och
Johan Kristiernsson (se nedan). Af Karl Kristiernssons
tre söner, hvilka ej efterlemnade manlig afkomma,
var Johan Karlsson riddare och Kettil Karlsson (se
denne), d. 1465, biskop och riksföreståndare samt,
i likhet med den yngste sonen Erik Karlsson, en
afgjord motståndare till den nationelle konungen Karl
Knutsson. Erik Karlsson, väpnare, sedan 1464 riksråd,
bistod sin broder Kettil och sin kusin ärkebiskopen
Jöns Bengtsson samt danskarna troget i kampen emot
Karl Knutsson; men efter dennes tredje tronbestigning
(1467) såg det en tid ut, som om han beslutit sig
för att underordna sig den nationelle konungen,
hvilken bl. a. lät honom behålla Stäkeholms län,
som han fått efter sin broder biskopen. Dock,
i Okt. 1469 ställde han sig i spetsen för en
mängd missnöjda (Jöns Bengtssons forna parti),
emedan konungen förbjudit honom ett af den tidens
sjelfsvåldiga herrar ofta bedrifvet näringsfång,
sjöröfveri. Erik Karlsson gjorde ett plötsligt
öfverfall på Vadstena, dit konungen sammankallat
rådet, ryckte med stor styrka uppåt landet, segrade
i en fäktning vid Arboga, lät utropa sig till
rikshöfvitsman och skingrade derpå vid Knutby kyrka
(Roslagen) en hop uppbådad allmoge. Framgången steg
honom åt hufvudet, och han lät sin hustru veta, att
hon före årets slut skulle bära en krona. Men då han
ryckte in i Dalarna, blef han d. 14 Jan. 1470 två mil
från Kopparberget tillbakaslagen af Sten Sture och
nödgades efter ett honom af Nils Sture vid Ophöga
färja vid Dalelfven tillfogadt grundligt nederlag
fly till Danmark. Redan i Maj s. å. var han med en
dansk flotta i Stockholmsskären. Efter Sten Stures
val till riksföreståndare gjorde han på sommaren med
300 man en diversion till Fjärdhundra för att verka i
unionens intresse, men blef slagen i flere fäktningar
i trakten af Upsala (en strid stod om sjelfva
domtrapphuset i nämnda stad) och måste omsider fly
till det af unionsvännerna besatta Kalmar. Under
dannebrogen slogs han i den minnesvärda striden på
Brunkeberg d. 10 Okt. 1471, alltid i främsta ledet,
men då unions utsigterna efter danske konungens
nederlag syntes vara borta, sökte han redan i
Jan. 1472 förlikning med riksföreståndaren, återfick
sin plats i rådet, men måste lemna Stäkeholm. I midten
af 1470-talet kämpade han mot ryssarna i Finland, och
rimkrönikan prisar högt hans bragder der. Sedermera
var han bosatt på Hofs kungsgård i Östergötland;
han egde äfven stamgodset Vasa. Den 20 Mars 1491
gjorde han försök till våldgästning hos presten i
Öfver-Selö i Södermanland, men blef dervid så illa
sårad, att han ett par dagar derefter afled. Som man
finner af ofvanstående, hörde Vasaätten till unionens
ifrigaste vänner. Men genom drotsets yngste sons,
Johan Kristiernssons, gifte först med Sten Sture
d. ä:s syster Birgitta och sedermera med Tord Bondes
dotter Birgitta kommo han och hans ättlingar att sluta
sig till det nationella partiet. Johan Kristiernsson,
som var riksråd och riddare och 1466–70 häradshöfding,
tog Rydboholm i Upland till sätesgård och afled
påskdagen 1477. Hans äldre son, riksrådet Kristiern
Johansson till Örby, efterlemnade en son Gustaf, som
dog vid föga framskriden ålder. Hans dotter, Anna,
blef gift med den bekante rikshofmästaren Ture
Jönsson (se denne). Hans andre son, riddaren Erik
Johansson till Rydboholm, en »lustig och kortvillig»
(skämtsam), men hetsig herre, kämpade 1497 på Sten
Stures sida emot det upproriska rådet, deltog 1501
i resningen emot konung Hans och blef s. å. riksråd
samt var sedan 1504 ett par år länsherre på Kastelholm
(Åland), men deltog för öfrigt, ehuru bosatt så nära
hufvudstaden, föga i det politiska lifvet. Hans
tjenare anställde 1515, på hans befallning, en så
våldsam framfart i Ekerö kyrka, att biskop Mattias
i Strengnäs bannlyste honom, emedan han ej ville
återlemna det tagna. 1517 var han med bland dem, som
dömde ärkebiskop Gustaf Trolle från ämbetet. Denna
omständighet kostade honom hans hufvud
i Stockholms blodbad d. 8 Nov. 1520, ehuru han
i likhet med så många andra herrar öfvergått till
Kristian II efter dennes framgångar. Det berättas,
att vid blodbadet tillbjudits honom nåd, men
att han genmält: »Mina medbröder äro ärliga
herrar, och jag vill med dem döden dö i Guds namn».
Med Cecilia Månsdotter af Ekaslägten (se Cecilia 2)
hade han 2 söner och 3 döttrar. Af sönerna dog
den yngre, Magnus, 1529. Den äldre,
Gustaf Eriksson, var efter broderns död den ende
qvarlefvande mansättlingen af den frejdade stammen.
Gustaf Eriksson, skaparen af ett nationelt svenskt
konungadöme, blef stamfader för den kungliga
Vasaätten. Den 6 Juni 1523 valdes han till konung,
Gustaf I (1523–60), och genom Vesterås arfförening
af d. 13 Jan. 1544 blef kronan förklarad ärftlig
inom hans ätt. Hans efterträdare på tronen voro hans
söner Erik XIV (1560–68) och Johan III (1568–92),
den senares son Sigismund (1592–99), Gustafs fjerde
son, Karl IX (regerande arffurste 1599–1604, konung
1604–11), dennes son Gustaf II Adolf (1611–32)
och dennes dotter, Kristina (1632–54), med hvilken
Vasaätten utslocknade, i Rom 1689. – Med Sigismund,
hvilken 1587 valdes till Polens konung och 1592–99
således i en personalunion förenade Sverige och Polen,
besteg Vasaätten äfven Polens tron. Sigismund III i
Polen (1587–1632) efterträddes af sina söner Vladislav
(1632–48) och Johan Kasimir (1648–68), hvilken dog i
Nevers 1672 såsom den siste ättlingen på svärdssidan
af Vasahuset.
Angående ättens namn må anmärkas, att under medeltiden
ättmedlemmarna, såsom bruket då var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
