Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatikankonciliet (officielt Concilium Vaticanum primum, »det första Vatikankonciliet»), det, efter romersk-katolsk räkning, tjugonde ekumeniska kyrkomötet - Vatinius Publius, anhängare af Julis Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kardinalerna Rauscher och Schwarzenberg, ärkebiskop
Conolly, biskoparna Strossmayer, Hefele, Ketteler,
Dupanloup m. fl. Man vågade ej ens utan vidare komma
fram med dogmen, utan försökte gifva saken utseende
af att detta skedde på grund af en från sjelfva mötet
uttalad önskan. För detta ändamål hade man uppsatt en
till påfven ställd petition, att han måtte underställa
frågan om ofelbarhetsdogmen mötets afgörande. Men
trots alla ansträngningar hade man dock ej lyckats
få mer än 410 namn på petitionslistan. Kardinal
Rauscher samt några andra prelater hade derefter
författat petitioner i motsatt syfte, hvilka
erhållit 137 underskrifter. Ofelbarhetspetitionen
hade derjämte framkallat häftiga strider i pressen,
och vissa regeringar hade på diplomatisk väg
sökt afstyra det påfliga partiets tilltänkta
steg. Detta partis belägenhet var alltså ytterst
genant, men stödjande sig på de 410 namnen, tog
man mod till sig och framlade, såsom nämndes, i en
hastig vändning ofelbarhetsdogmen »på grund af en
af mötets majoritet uttalad önskan». Sedan detta
skett, sysselsatte sig mötet på de närmast följande
generalkongregationerna dock ej med denna dogm, utan
med granskning af »Schema de fide» för att få frågan
derom klargjord till 3:dje sessionen. Spänningen
mellan partierna visade sig emellertid nu tydligare
än förut. 17 generalkongregationer behöfdes för
att komma till rätta med detta »Schema» och dess
ingress (»Prooemium»). Den senare, som innehöll ett
utfall mot protestanterna, blef orsaken till det
stormigaste uppträdet under hela mötet. Kardinal
Schwarzenberg och biskop Strossmayer, hvilka hörde
till oppositionspartiet, kallades till ordningen
af presidenten, och Strossmayer, som derjämte
af de förbittrade fäderna afbröts med tillropen
»kättare!», »ned från talarestolen!» o. s. v., måste
slutligen gifva vika för oväsendet och åtnöja sig
med att följande dag afgifva en skriftlig protest
mot behandlingen. Sedan »Schema de fide» blifvit för
andra gången jämte sitt »Prooemium» återförvisadt till
förnyad omarbetning af den dogmatiska kommissionen
och af denna delvis blifvit ändradt, blef det vid den
3:dje sessionen äntligen antaget. Då först börjades
den officiella öfverläggningen om »Schema de ecclesia»
och den dertill hörande ofelbarhetsdogmen. Sedan
alla debatter förklarats afslutade, företogs på
generalkongregationen d. 13 Juli en förberedande
omröstning öfver hela »Schema de ecclesia». Af 606
i omröstningen deltagande medlemmar röstade endast
451 ja (»placet»), 88 nej (»non placet») och 62 ja
med vissa förbehåll (»placet juxta modum»). Att
på grund af en sådan omröstning vid den blifvande
offentliga sessionen förklara dogmen antagen var
nära nog omöjligt. Infallibilisterna ansträngde
sig för att uppnå ett bättre slutresultat. Påfven
lade t. o. m. i vågskålen tyngden af sin personliga
vilja, och »biskoparna hade ju svurit påfven och den
påfliga stolen lydnad». I detta kritiska läge afsände
oppositionspartiet på aftonen d. 15 Juli en deputation
af 6 biskopar för att bedja påfven taga tillbaka eller
åtminstone mildra uttrycken i de delar af »Schema
de ecclesia», som handlade om ofelbarhetsdogmen, men
utan resultat. Dagarna före d. 18 Juli förklarade
den påfliga kurian, att de mötesdeltagare, som så
önskade, finge resa hem. På detta sätt sökte man
undvika skandal och ändå få sin vilja fram. Det
påfliga partiet lyckades vinna på sin sida en del
af ofelbarhetsdogmens motståndare, men de öfrige,
med undantag af två biskopar, begagnade sig af
till-låtelsen att resa hem. Antalet närvarande
vid den 4:de sessionen var derför endast 535, och
två af dessa, den korsikanske biskopen Riccio af
Cajazzo och den nord-amerikanske biskopen Fitzgerald
af Littlerock, hade mod att offentligt rösta »non
placet». (Sedan lyckades man dock förmå dem stryka
öfver »non», så att beslutet blef enstämmigt.) Efter
omröstningen gaf påfven sin apostoliska sanktion
åt kyrkomötets beslut (se vidare Ofelbarhet). Det
kyrkliga aktstycke, som innehåller och närmare
utvecklar detta beslut, kallas Constitutio Pastor
aeternus. Konciliet afslutades under förhållanden,
som voro för påfven särdeles ogynsamma. Konung
Viktor Emanuels trupper inryckte d. 20 Sept. i Rom,
som fråntogs påfven, hvilken derefter blef »fången i
Vatikanen». Konciliet kunde under sådana förhållanden
ej blifva synnerligt lifaktigt. Den 20 Okt. 1870
hemförlofvade den djupt förödmjukade påfven, genom
bullan »Postquam Dei munere», de 200 medlemmar, som
till dess hållit ut i Rom, och uppsköt fortsättningen
af mötesförhandlingarna »till bättre tider».
Påfveniaktens och påfvekyrkans höjande genom
ofelbarhetsdogmen var det egentliga ändamålet
med Vatikankonciliet, men detta mål vanns
icke, såsom följderna visade. Följderna voro:
en påfvedömets auktoritet underminerande skism
(se Gammalkatoliker), »kulturkampen» (se d. o.) i
Preussen, regeringarnas misstänksamma hållning i
allmänhet gent emot de påfliga maktsträfvandena och
slutligen det undertryckta missnöjet hos många af
de mest framstående prelaterna. Jfr Quirinus (såsom
det antages psevdonym för den katolske professorn
J. Friedrich och Lord Acton): »Römische briefe vom
Concil» (1870), »Acta et Decreta S. Oec. Concilii
Vaticani» (s. å.), E. Friedberg: »Sammlung
der aktenstücke zum ersten vaticanischen Concil
mit einem grundriss der geschichte desselben»
(1871–72), J. Friedrich: »Documenta ad illustrandum
Concilium Vaticanum» (1871), »Tagebuch während des
V. C. geführt» (1871) och »Geschichte des V. K.»
(1877–84), Lord Acton: »Zur geschichte des V. C.»
(1871), Manning: »The true history of the V. C.»,
(1877), Th. Frommann: »Geschichte und kritik des
V. C.» (1873). J. P.
Vatinius Publius, anhängare af Julius Caesar. Ehuru
illa känd från sin questur och sin förvaltning i
Hispanien, blef han tribun år 59 f. Kr. under Caesars
konsulat och bidrog genom ett lagförslag att skaffa
Caesar det öfverbefäl denne önskade. Genom Caesars
hjelp blef han slutligen pretor år 55. Under det
medborgerliga kriget förde han befäl på Caesars sida
och vann en seger öfver Octavius’ flotta vid ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
