Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Watt, James - Watt, Robert - Watteau, Antoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flodrensningar o. s. v. 1769 uttog han äntligen patent på en
enkelt verkande ångmaskin med särskild kondensator
(se d. o.), en högeligen vigtig uppfinning, jämte
luftpump och en äfven upptill täckt cylinder,
hvari innesluten ånga i st. f. fria luften utöfvade
trycket ofvanifrån å kolfven, medan packning (se
d. o.) bragte kolfven såväl som kolfstången att sluta
tätt. Derjämte var cylindern försedd med ångbälte och
en skyddande klädsel. Sedan W. s. å. trädt i bolag med
jernverksegaren d:r Roebuck, fick han tillfälle att
bygga en större maskin, men efter några år kom Roebuck
i ekonomiskt trångmål. Ett gynsammare kompaniskap
ingick W. 1774 med M. Boulton, skaparen af de berömda
jernverken i Soho vid Birmingham, och 1775 fick han
sitt nämnda patent förlängdt på 25 år. De närmaste
10 åren egnade W. åt utvecklandet och spridningen
af ångmaskinen. Boulton & W. anlade genast en stor
maskinfabrik och levererade länge från Soho nästan
alla ångmaskiner i England, Amerika och största delen
af Europa samt bekämpade segerrikt alla antastare af
W:s patent. Hans 1781 uttagna 2:dra patent innebar
fem olika sätt, för förvandling af kolfvens rätliniga
rörelse till en cirkelformig, så att den kringdref
ett svänghjul och genom rörelsens fortledande från
svänghjulsaxeln kunde drifva alla slags maskinerier,
icke längre endast pumpverk, hvarjämte trottelventilen
och den dermed förbundna centrifugal-regulatorn
(se d. o.) samtidigt infördes för att reglera
ångpåsläppningen i mån af maskinens hastighet och
arbete. W:s nästa patent, 1782, lydde å tvänne högst
betydelsefulla förbättringar: dels gjordes ångmaskinen
dubbelt verkande, i det att sliden framsläppte ånga
vexelvis öfver och under kolfven, dels användes
ångans expansion (se d. o.) vid dess arbete i
cylindern. 1784 patenterade han den genialiskt
enkla uppfinningen af häfstångsinrättningen Watts
parallellogram (se d. o.). En märklig slutlänk i
kedjan var indikatorn (se d. o.), genom hvilken ångans
tryck och arbete på pistonen kunna bestämmas. Medelst
alla dessa uppfinningar gjorde W. ångmaskinen till en
drifkraft af allmän användbarhet för industriens och
samfärdselns behof, hvarigenom oöverskådliga fält för
det menskliga framåtskridandet öppnades. Sådan som
han lemnade lågtrycksmaskinen, har denna alltsedan
i allt väsentligt förblifvit. Högtryck i maskinerna
ville han deremot, egendomligt nog, aldrig veta af. –
När patentet utgick, 1800, afstod W. sin bolagsandel
åt sina båda söner och bosatte sig å landtgården
Heathfield hall nära Birmingham, hvarest han i
ro egnade sig åt studier. Af samtida skildras han
såsom en ovanligt mångsidigt lärd och beläst man,
underhållande i umgänget och mycket anspråkslös. Han
dog på Heathfield d. 25 Aug. 1819. W. blef ledamot
af Royal society i London 1785 och hedersdoktor i
Glasgow 1806 samt valdes till utländsk ledamot af
Franska institutet 1814. Bildstoder öfver honom äro
resta i Westminster abbey samt i Greenock, Birmingham,
Manchester m. fl. städer. – W:s skapande förmåga var
ej inskränkt till ångmaskinens område. Han stod långt
före sin tid i
uppfattningen af det fysiska begreppet »energi». Många hafva
tillskrifvit honom framför Cavendish upptäckten af
vattnets sammansättning. W. införde den vetenskapliga
benämningen hästkraft (se d. o.) samt uppfann
brefkopie-pressen, en filar-mikrometer, ett redskap
för perspektivritning, maskiner för skulpturverks
kopiering i förminskad skala, en ånghammare,
ånguppvärmning af rum m. m. Se J. P. Muirhead: »The
origin and progress of the mechanical inventions of
James W.» (3 bd, 1854; 2:dra uppl. 1859) och »Life
of James W.» (1858).
Watt, Robert, dansk författare, född d. 28
Okt. 1837 nära Århus, bodde 1857–60 i Australien
och har sedan 1864 gjort vidsträckta resor, som
lemnat honom stoff till de synnerligen liffulla
och af publiken väl emottagna skildringarna Fra
Australien (1862) och I verandaen (1864) samt
till Pariser-fotografier (1865; ny saml. 1874),
Igjennem Europa (1865), Breve fra Rusland (1867),
Fra Egypternes land (1869) och Hinsides Atlanterhavet
(1872–74), Kjöbenhavn-Melbourne-Paris (1867),
Paa rejser og eventyr (1885) m. fl. W. har derjämte
öfversatt arbeten af Thackeray, Poe, Bret Harte och
Mark Twain. Han uppsatte 1866 veckobladet »Figaro»,
som 1868 omdanades till dagbladet »Dagens nyheder»,
och hvilket han redigerade till 1871. Han var
1876–84 direktör för Folketheatret samt öfvertog
ledningen af Tivoli 1886 och ledde Casino 1890–91.
E. Ebg.
Watteau [-tå], Antoine, fransk målare, f. i
Valenciennes 1684, visade redan som barn anlag för att
teckna allt, som föreföll på fädernestadens gator,
och sattes derför i skola hos en målare derstädes,
J. A. Gérin, hos hvilken han dock ej stannade
länge. Fadern tröttnade också snart att understödja
honom. Men fast bestämd att blifva målare, lemnade
W. Valenciennes och begaf sig till Paris. Efter att
af en händelse hafva råkat i händerna på en dålig
målare, Métayer, som han snart lemnade, blef han
medhjelpare åt en fabrikör af helgonmålningar, som
sålde sina verk dussinvis i provinsen. Bland eleverna
hade hvar och en sin uppgift: en gjorde himmelen, en
hufvuden, en draperierna, och taflan ansågs färdig,
när den passerat mästarens hand. W. utmärkte sig
bland sina kamrater genom skicklighet och rask
expedition samt excellerade i att måla S. Nicolas,
som han till sist kunde måla utantill, utan att
använda modell. Slutligen tröttnade han och vände
sig till Claude Gillot, hvars elev han blef. Der kom
han äntligen till den rätte, ty det var hos honom han
fick lust för komiska scener och moderna ämnen samt
visade säkra tecken på den talang, som sedan gjorde
honom ryktbar. Men mästare och lärjunge trifdes icke
tillsammans, och de skildes derför snart. W. vände
sig då till Claude Audran, som var concierge i
Palais du Luxembourg samt dessutom målare och mycket
anlitad såsom modern dekoratör. Han behandlade den
talangfulle lärjungen väl, och denne fann behag i
arbetet, men sysselsatte sig derjämte på egen hand
med tafvelmålning och utförde en liten bild, som
framställde En truppafdelnings affärd. Då Audran
afrådde honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
