Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatten (Lat. aqua), kem., vätets oxid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppslammade ämnen, från hvilka det kan renas genom
destillering. Destilleradt vatten kan dock innehålla
minimala spår af ammoniak och flyktiga organiska
ämnen. Rent vatten är i tunna lager färglöst, i
större massor blått. Det har ingen lukt och ingen
smak samt hvarken sur eller alkalisk reaktion. För
elektricitet är det oledande. Det fryser vid 0°
och kokar under vanligt barometertryck vid + 100°
C. Dess största täthet är vid + 4° C., då dess
egentliga vigt är 1. En kubikcentimeter vatten af
+ 4° väger 1 gram. Att vattnets täthet minskas vid
temperaturer öfver och under + 4° spelar i naturen
en stor rol, ty derigenom förhindras sjöar och djupare
vattensamlingar att bottenfrysa om vintrarna. När
vattnet på ytan afkylts till + 4°, sjunker det till
följd af sin tyngd nedåt och ersättes af varmare
vatten, som i sin ordning afkyles och sjunker. När
vattnet på ytan afkylts till under + 4°, sjunker
det icke, utan afkyles ytterligare, hvarigenom det
stelnar till ett istäcke. – Af alla kända ämnen har
vattnet det största egentliga värmet. Det antages
vara 1. En följd deraf är, dels att vattnet kan i sig
upptaga större värmemängder än någon annan kropp, utan
att derigenom vattnets temperatur ansenligt höjes,
dels att varmt vatten, som afkyles, afgifver stora
mängder värme. Detta förhållande är af största vigt i
naturen. Vattnet är nämligen derigenom det vigtigaste
medlet för värmets fördelning på jordytan, ty genom
hafsströmmar transporteras värmet från varmare till
kallare trakter. Samma egenskap hos vattnet är äfven
af största betydelse för klimatens beskaffenhet. Öar
och trakter i närheten af stora vattensamlingar hafva
ett mer likformigt och jämnt klimat än torra trakter,
som om dagen kunna vara mycket varma och om natten
mycket kalla.
Det vatten, som finnes i naturen, är såsom ofvan
nämnts, mer eller mindre förorenadt af upplösta
eller uppslammade ämnen, hvilka äro af stort
inflytande på vattnets beskaffenhet. Man skiljer
mellan regnvatten, käll- och brunnsvatten, flod-
och sjövatten samt hafsvatten. – Regnvatten är
af naturen sjelf destilleradt vatten. Det är i
allmänhet mycket rent i kemisk bemärkelse; det
innehåller nämligen endast 0,5 till 1,3 gram fasta
ämnen på 100 liter. De i regnvattnet förekommande
ämnena äro dels ammoniumnitrat, som bildas vid
elektriska urladdningar i atmosferen, dels dam, som
funnits sväfvande i luften. I närheten af hafskuster
innehåller regnvattnet vanligen små mängder koksalt,
som kommit från fina stänk af hafsvatten, och i
större stenkolsförbrukande centra svafvelsyra,
bildad vid förbränning af svafvelkishaltigt
stenkol. Af regnvattnets orenligheter är dammet af
största vigt, ty i dammet ingå ofta mikro-organismer,
såsom bakterier, sporer af svampar o. dyl., hvilka
göra regnvattnet, trots dess jämförelsevis rena
beskaffenhet, olämpligt till dricksvatten. Dess
olämplighet till dricksvatten är större i samma mån
det samlas i närheten af tätt befolkade trakter. När
regnvatten nedfaller på marken, förorenas det starkt,
dels genom allahanda fint fördelade olösliga ämnen,
som uppslammas i vattnet, dels af lösliga ämnen, såsom
oorganiska salter (t. ex. kalksalter, såsom gips och
kalciumkarbonat), dels af organiska ämnen, härrörande
af förruttnande organismer, eller exkrement. När
sådant vatten samlar sig i grunda fördjupningar,
är det vanligen oklart och till färgen gult eller
brungult. Alldenstund sådant vatten vanligen är rikt
på mikro-organismer, är det i högsta grad olämpligt
till dricksvatten. Får sådant orent vatten sila
genom porösa jordlager eller sandbäddar, befrias
det från uppslammade orenligheter och blir slutligen
fullständigt klart, men derjämte undergå de i vattnet
upplösta organiska ämnena stora förändringar. Under
inflytandet af vissa i marken förekommande
mikro-organismer syrsättas nämligen och förstöras de
organiska ämnena. Deras kol syrsättes till kolsyra,
som gifver vattnet en frisk och behaglig smak samt
ökar vattnets förmåga att lösa kalk, som alltid finnes
i marken. De qväfvehaltiga organiska ämnena syrsättas
till salpetersyrade salter. Ju fullständigare denna
syrsättningsprocess egt rum, dess mindre färgadt
och dess mer passande till dricksvatten är det. –
Käll- och brunnsvatten äro också det vatten, som
bäst lämpar sig till dricksvatten. Man har anställt
utförliga kemiska undersökningar för att kunna bedöma
ett dricksvattens godhet och sundhet. Men alla försök
i den riktningen äro att anse som mer eller mindre
resultatlösa, ty ett dricksvattens godhet beror icke
så mycket af de ämnen, hvilka deri finnas upplösta,
som af de mikro-organismer, hvilka finnas i vattnet
och icke kunna på kemisk väg upptäckas. I allmänhet
kan man anse ett dricksvatten godt, när det är klart,
färglöst, utan lukt och efter någon tids förvaring
i mörkt rum icke afsätter någon bottensats eller
antager obehaglig lukt. Man brukar äfven bedöma
vattnets godhet af de mängder organiska ämnen och
salpetersyrade salter, som det vid analys befunnits
innehålla. Men alla slutsatser deraf äro mer eller
mindre osäkra, ty vatten, som är så rikt på organiska
ämnen, att det är gult, kan vara oskadligt. Exempelvis
är det som helsovatten använda Ronnebyvattnet mycket
rikt på organiska ämnen. Salpetersyrade salter
utvisa, att vattnet ursprungligen varit förorenadt
af ämnen, som måste anses skadliga, men också,
att dessa ämnen blifvit syrsatta och derigenom
oskadliggjorda. På senare tider har man försökt
bedöma dricksvattens godhet genom att bestämma
det antal bakterier, som innehålles i vattnet, ett
förfaringssätt, som är vida mer rationelt än den
kemiska metoden, men som lider af det felet att man
icke utan renodlings- och inympningsförsök kan afgöra
huruvida bakterierna i vattnet äro skadliga eller
icke. Källvatten innehåller vanligen omkr. 32 gram
salter på 100 liter. Brunnsvatten är vanligen mera
rikt på salter, i medeltal 89 gram på 100 liter. Af
salter förekomma kalksalter i riklig mängd, hvarför
käll- och brunnsvatten äro »hårda» och således
icke tjenliga till tvättning, matlagning och vissa
industriella ändamål. Källvatten, som är ovanligt
rikt på salter, kallas mineralvatten (se d. o.). –
Flodvatten utgöres dels af vatten från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
