Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenhjul betecknar i ordets vidsträcktaste bemärkelse en hydraulisk kraftmaskin - Vattenhåla, skeppsb., den fördjupning i vattenmassan, som uppstår derigenom att den på vattnet flytande fartygskroppen undantränger en viss mängd vatten - Vattenhöjd. Se Vattenstånd - Vatteninvigning. Invigning af dopvatten är ett urgammalt, redan i äldsta kristna kyrkan förekommande kyrkobruk - Vattenjungfrun. Se Trollsländor - Vattenkalorimeter, fys., en apparat för uppmätning af kroppars egentliga värme - Vattenkamin. Se Uppvärmning - Vattenkis. Se Markasit - Vattenklosett. Se Klosett - Vattenklöfver. Se Menyanthes - Vattenkonst. 1. Benämning på sådana inrättningar, medelst hvilka man till ögonfägnad tvingar vatten att rinna eller stiga strålvis i allahanda figurer - Vattenkonst. 2. Grufv. För vattnets uppumpning ur grufvor fordras gifvetvis kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derigenom att man, såsom vid Poncelets hjul,
använder krökta skoflar af jernbleck eller trä
mellan två hjulringar. Vid sistnämnda hjul kan
verkningsgraden uppgå till 0,6 och deröfver. –
Bröstfallshjulen skilja sig från underfallshjulen
derigenom att vid de förra anbringas en botten
för att hindra vattnets utrinnande, hvilken botten
icke är nödvändig vid underfallshjulen, der vattnet
inledes vid en lägre punkt af omkretsen. Vattenhjul
af detta slag kunna tillgodogöra 60 à 70 proc. af
vattnets naturkraft. De kunna med fördel användas
vid fallhöjd och vattenmängd af tämligen betydande
storlek. – Öfverfallshjulen ega kärlformiga skoflar
vid omkretsen. De äro vanligen bildade af två
ringar, mellan hvilka skoflarna af plåt eller trä
äro insatta. Vattnet inkommer vid öfversta delen af
hjulet och förblifver i detta, under det att detsamma
vrider sig kring axeln ända till en punkt, nära
nedre delen af omkretsen, der vattnet utrinner. På
dessa hjul verkar vattnet företrädesvis genom sin
tyngd. Verkningsgraden kan uppgå till 0,7 à 0,8, ehuru
den visserligen ofta är vida mindre. Öfverfallshjulen
användas vid fallhöjd af 3 till 10, ja t. o. m. 12
m. och för vattenmängder af ända till 1 kbm. i
sekunden. De kunna liksom andra vattenhjul byggas
nästan helt och hållet af trä och på enklaste sätt,
ehuru äfven stundom sådana hjul byggas fullständigt af
jern. Men deras långsamma gång gör, att ofta erfordras
vidlyftiga transmissioner till de arbetsmaskiner,
som de skola drifva. – Se W. Rebber: »Konstruktion
und berechnung der wasserräder» (1891).
Vattenhåla, skeppsb., den fördjupning i vattenmassan,
som uppstår derigenom att den på vattnet flytande
fartygskroppen undantränger en viss mängd
vatten, i vigt lika med vigten af det flytande
fartyget. Vattenhålan är således till form och storlek
lika med fartygets deplacement. – Jfr Tyngdpunkt.
J. G. B.
Vattenhöjd. Se Vattenstånd.
Vatteninvigning. Invigning af dopvatten är ett
urgammalt, redan i den äldsta kristna kyrkan
förekommande kyrkobruk. Flere kyrkolärare,
Tertullianus, Cyprianus m. fl., omnämna, att
dopvattnet först måste genom bön renas och helgas
för sitt höga ändamål. En sådan invigning (äfven
af floder och källor, ur hvilka dopvatten hemtades)
skedde till en början vanligen vid påsk, pingst och
trettondedagstiden, men kunde sedermera förrättas när
som hälst. Den grekiska kyrkan har dock sedan långt
tillbaka fasthållit uteslutande vid trettondedagen
såsom vatteninvigningsdag. Man tillskref det genom
böner och nedsänkande af Kristus- och helgonbilder
invigda vattnet undergörande verkningar samt ansåg
det för lång tid skyddadt från förskämning. På senare
tider torde väl en dylik vantro hafva bortfallit, men
sjelfva seden iakttages fortfarande med mycken pietet
inom den grekiska och ryska ortodoxa kyrkan. J. H. B.
Vattenjungfrun. Se Trollsländor.
Vattenkalorimeter, fys., en apparat för uppmätning af
kroppars egentliga värme, smältningsvärme m. m. Den
består af ett metallkärl, delvis fyldt med vatten
och nedsatt i ett något
större kärl, med hvilket det står i så ringa
värmeledande förbindelse som möjligt. Till apparaten
höra en omrörare och en termometer. Den kropp, hvars
egentliga värme eller smältningsvärme skall bestämmas,
uppvärmes till en viss temperatur eller till smältning
och nedsänkes derefter i vattnet, hvars temperatur
man förut afläst på termometern. Vattnet omröres,
och blandningstemperaturen bestämmes. På grund deraf
att den värmemängd, som den varma kroppen afgifvit,
måste vara lika stor som den kalorimetern upptagit,
kunna det eg. värmet och smältningsvärmet derefter
lätt beräknas. Dervid är att märka, att icke ensamt
vattnet uppvärmes, utan att äfven kärlet, omröraren
och termometern upptaga värme, hvars mängd alltid
är lika stor för hvarje grad, som kalorimeterns
temperatur höjer sig, och sålunda en gång för alla
kan beräknas. Denna värmemängd kallas kalorimeterns
vattenvärde, alldenstund den tydligen angifver den
mängd vatten, hvars temperatur detta värme skulle
kunna höja 1°C. Beräkningen efter hvarje försök blir
med kännedom af kalorimeterns vattenvärde mycket
enkel. Se vidare Egentligt värme.
A. Bi-n.
Vattenkamin. Se Uppvärmning.
Vattenkis. Se Markasit.
Vattenklosett. Se Klosett.
Vattenklöfver. Se Menyanthes.
Vattenkonst. 1. Benämning på sådana inrättningar,
medelst hvilka man till ögonfägnad tvingar vatten
att rinna eller stiga (»spela», »springa») strålvis
i allahanda figurer; springbrunn, fontän; med konst
anordnadt vattenfall i en park, kaskad. Fontänernas
anordning och utstyrsel kunna naturligtvis vexla
i det oändliga: bassänger, skålar, brunnshus
m. m. med eller utan figurframställningar
(delfiner, svanar, fabeldjur, mytologiska
gestalter, genrefigurer o. s. v.). De hafva
också, i sin rikare form, alltid varit en tacksam
uppgift för såväl ingeniörers och arkitekters som
bildhuggares skapareförmåga. Verldsberömda äro
bl. a. vattenkonsterna i Versailles’ park. Den
förnämsta anläggningen af detta slag i Sverige
är vattenkonsten å Drottningholm. – 2. Grufv. För
vattnets uppumpning ur grufvor fordras gifvetvis
kraft, större eller mindre alltefter grufvornas djup
och vattentillopp. Vid mindre grufförsök använder
man handkraft eller hästkraft, vid större och
vattenrikare grufvor mekanisk kraft. Innan ångans
användning såsom drifkraft kommit i mera allmänt bruk
i Sverige, måste man ofta leda den för pumpningen i
grufvorna erforderliga kraften från ganska aflägse
belägna vattenfall. Detta skedde och sker oftast
ännu medelst s. k. »konstledningar» eller »konster»
(vattenkonster). Dessa inrättningar bestå af en rad
vertikala, i marken fästa stolpar, från hvilka utgå
horisontala armar, vanligen af jern (vickarmar),
upphängda på och rörliga kring ståltappar. Hvarje
stolpe med sina armar bildar ungefärligen ett
kors. Ändarna af armarna på de olika stolparna äro med
hvarandra förenade medelst lätta stänger, på lämpligt
sätt anbringade, så att brytning undvikes. Derigenom
uppstår ett system af två parallella rader horisontala
stänger. Den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
