Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 383-384 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenledning (T. wasserleitung; Fr. eaux, distributions d'eau; Eng. waterworks), en anläggning, genom hvilken vatten från en mer eller mindre aflägsen plats kan ledas till ett samhälle för tillfredställandet af dettas behof af lämpligt vatten för hushållen eller för industriella och kommunala ändamål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

läto romarna sig angeläget vara att anlägga
vattenledningar till stort antal. I Spanien,
Frankrike och vestra Tyskland finnas ruiner
efter stora aqvedukter, såsom vid Arles, Avignon,
Arcueil-Paris, Nîmes (Pont du Gard, byggd omkr. år 19
f. Kr.; fig. 1), Lyon, Trier, Köln och Mainz. Ännu
i dag erhålla Segovia, Sevilla, Vienne, Metz och
Antibes sitt vatten från af

Fig. 1.

romarna anlagda ledningar. Äfven Konstantinopel
försågs, sedan det år 330 blifvit det romerska rikets
hufvudstad, med en vattenledning, hvilken matades
af stora uppsamlingsbassänger, belägna i bergen
vid Svarta hafvets kust. Der använde man likväl på
flere ställen sifonledningar i st. f. aqvedukter vid
passerandet af dalgångar, sedan liknande anläggningar
vid Lyon redan förut utförts af blyrör, bestående af
hopböjda, i fogarna sammanlödda blyplåtar. Äfven för
Alatri vid Rom synes en delvis under tryck varande
vattenledning hafva varit anlagd, då nämligen blyrör
af 105 mm. diameter blifvit funna derstädes. –
Under medeltiden utfördes ej, med få undantag,
några nya vattenledningsarbeten, ock de från vår
tidräknings första århundraden ärfda fingo delvis
förfalla. Först den nyare tiden blef det förbehållet
att göra vattnet tillgängligt för stora och tätt
bebyggda städers alla innevånare, äfven för dem,
som bebo de högst belägna våningarna, något, som
icke ens tillnärmelsevis kunde uppnås af romarna,
hvilka endast mäktade framleda vattnet från högt
belägna ställen medelst naturligt fall. – Bland senare
tiders storartade anläggningar inom detta område må
här följande i korthet omnämnas. Paris intager det
främsta rummet. I st. f. den ofvan nämnda, i 9:de
årh. af normannerna förstörda aqvedukten vid Arcueil
anlades den nuvarande med samma namn 1613–24. I
början af detta årh. (1801–22) utfördes den ännu
i bruk varande Canal de l’Ourcq, som börjar omkr. 9
km. från Paris vid floden Ourcq och slutar i nordöstra
änden af Paris vid Bassin de la Villette. En senare
anläggning är den 131 km. långa l’Aqueduc de la Dhuis,
färdig 1866. Denna, som till sin största del består
af en murad trumma med äggformig genomskärning och
jernrör af 1 m. diameter i dalgångarna, leder vattnet
från Pargny-källan till en reservoar, belägen 75
m. öfver Paris’ lägsta delar. Kostnaden uppgifves
till 18 mill. francs. År 1874 blef l’Aqueduc de
la Vanne färdigbyggd. Den är 173 km. lång och leder
vattnet från en samling källor mellan Sens och Troyes,
belägna 57 m. öfver Paris. Från en del af dessa källor
rinner vattnet med naturligt fall till Paris; från
andra åter måste vattnet uppumpas till
aqvedukten. Kostnaden för sistnämnda aqvedukt
uppgifves till 50 mill. francs. Dessutom erhåller
Paris vatten från 2 artesiska brunnar, 500 m. djupa,
samt från floderna Seine och Marne. Vattnet
uppfordras från 20 pumpstationer med 41 ångmaskiner
och 22 hydrauliska motorer, om tillsammans 4,000
nyttiga hästkrafter, och utdelas ofiltreradt. Den
dagliga vattenförbrukningen utgör i närvarande tid
420–500 tusen kbm. Vattenutdelningen sker från
två af hvarandra oberoende rörnät, det ena för
hushållsbehof, det andra för industriella och
kommunala ändamål. För det förra lemna Dhuis och
Vanne dagligen 130,000 kbm. Detta motsvarar dock
ej behofvet, utan dessa ledningar hafva en à två
månader under sommaren måst afstängas för tre eller
fyra arrondissement, och deras innevånare få då
nöja sig med ofiltreradt flodvatten. La Vanne leder
vattnet till en reservoar i 2 våningar (fig. 2),
rymmande 250,000

Fig. 2.

kbm., belägen vid Montrouge. Af Paris’ 80 tusen hus
äro 23 tusen ej försedda med vattenledning. För dessa
senares behof tjena allmänna vattenkastare. Under
utförande är en reservoar i tre våningar i
Montmartre. Vattnet i dennas skilda våningar är afsedt
för olika äldamål. – London antages hafva fått sin
första vattenledning redan så tidigt som år 1235, då
Henry Wales anlade en med murverk omgifven blycistern
i Westcheap, kallad the Great conduit. Samtidigt
med denna anläggning vidtogos åtgärder för att leda
vattnet i blyrör till City från Tyburn. Dessa rör
skola hafva haft en diameter af 15 cm. År 1432 nedlades
blyrör i Standard och Cheapside (bekostade af Sir
John Wells), och nya ledningar anlades 1535. Medel
beviljades af parlamentet 1544 till en ledning
från Hampstead Heath, men nära 50 år förgingo,
innan förslaget kom till utförande. Dittills hade
vattnet framledts genom sjelftryck. Först 1582
blef Thames’ vatten uppfordradt i husen genom blyrör
med två sinnrikt konstruerade hydrauliska pumpverk,
uppförda i närheten af London-bridge af holländaren
Peter Maurice. Vattenhjulen hade en diameter af 6
m. och uppfordrade tillsammans 2 1/2 mill. gallons
(11,360 kbm.) i dygnet. De ännu i dag befintliga
New River waterworks anlades och bekostades af Hugh
Myddelton samt fullbordades med understöd från Jakob
I 1619. Vattnet leddes 40 eng. mil (64 km.) från
Chadwells och Amwells källor till en reservoar
i Clerkenwell. I dalarna nyttjades ledningar af
trä, invändigt klädda med bly. Sedermera ökades
vattentillgången från floden Lee. År 1691 uppfördes
ett vattenverk vid Thames af ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>