Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vaupell. 2. Otto V. - Vauquelin, Louis Nicolas - Vauquelin de la Fresnaye, Jean - Vaurien, Fr., odåga - Wauters, Émile Charles - Vautier, Marc Louis Benjamin - Vauvaun. Se Gibbonerna - Vauvenargues, Luc de Clapiers de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i kriget 1848–50 såsom adjutant hos general
Schleppegrell. År 1850 blef han kapten och förde 1864
en bataljon, bl. a. i striden på Als, samt utnämndes
till öfverste 1867, men afskedades 1886, närmast med
anledning af sin opposition mot regeringen. V. har
skrifvit en liflig skildring af Kampen om
Sönderjylland 1848–50 (3 bd, 1863–67; ny förk. uppl. i
1 bd 1888) äfvensom en framställning af kriget
1864 (1889). Han har vidare utgifvit Den danske
hærs historie indtil nutiden og den norske hærs
indtil 1814 (2 bd, 1872–76) och Rigskansler grev
Griffenfeld (2 bd, 1880–82), men har ingalunda
visat sig vuxen behandlingen af dessa stora
ämnen, samt Den nordiske syvaarskrig (1892).
E. Ebg.
Vauquelin [våklä’ng], Louis Nicolas, fransk kemist,
f. 1763, började sin bana som farmaceut i Rouen och
ingick 1780 på Fourcroys laboratorium i Paris. Han
undervisade vid École des mines, École polytechnique,
Collége de France och Jardin des plantes samt blef
slutligen, 1811, professor vid medicinska fakulteten
i Paris. Död 1829. V. var en af sin samtids mest
utmärkta kemister. Han upptäckte grundämnena krom och
beryllium, utförde ett stort antal undersökningar
inom den oorganiska och den organiska kemiens
områden och bidrog väsentligen till den kemiska
analysens utbildande. V:s arbeten äro till större
delen offentliggjorda i vetenskapliga tidskrifter.
P. T. C.
Vauquelin de la Fresnaye [våkläng dala fräna],
Jean, fransk skald, f, 1535, d. 1607, lemnade sina
höga befattningar i statens tjenst för att kunna
lefva ett oberoende lif på sina stora jordagods i
trakten af Falaise i Normandie. Han älskade ett
landtligt och rörligt lif i skog och mark, och
hans kärlek till naturen gjorde honom slutligen
till skald. Hans sånger ega ett visst behag genom
den friskhet och naturlighet, som känneteckna dem
(Foresteries, Idillies, Sonnets och Satires). Hans
»Oeuvres» utgåfvos senast 1869–72, i 3 bd. –
Hans son Nicolas Vauquelin des Yveteaux [däsivtå],
f. 1567, d. 1649, var äfvenledes skald, dock utan
att lyckas skapa sig ett namn jämförligt med faderns.
J. M-r.
Vaurien [våriä’ng], Fr. (af vaut, gäller, är värd,
och rien, ingenting), odåga, odugling, dagdrifvare.
Wauters [våtär], Émile Charles, belgisk målare,
f. 1846 i Bruxelles, var 1863–66 lärjunge af Portaels
och utställde redan som sådan sin första tafla,
Odyssevs på Kalypsos ö. Han studerade under Gérôme i
Paris 1867, hvarefter han 1868 reste i Italien och
Tyskland samt 1869 vid Sueskanalens öppnande fick
tillfälle att komma till Egypten. Han har sedan
utfört arbeten, som hufvudsakligast behandla ämnen
ur hans fosterlands historia och äro målade med
allvarlig uppfattning, gedigen kunskap och kraftig
färg. Bland dem märkas Maria af Burgund inför rådet
i Gent (1880, i museum i Liége), Hertig Johan III
af Burgund öfverlemnar åt Bruxelles’ skrän rätten
att välja borgmästare 1421 samt Maria af Burgund
aflägger ed att vidmakthålla staden
Bruxelles’ fri- och rättigheter 1477 (i rådhusets
trapphus i Bruxelles), Väpnade borgare fordra en
författning af hertig Johan III och Hugo van der
Goos’ vansinne botadt genom musik af priorn i ett
augustinkloster (1871, i Bruxelles’ museum). Han målar
äfven genre och porträtt. – W:s broder A. J. Wauters,
f. 1845, är professor vid konstakademien i Bruxelles,
men har äfven gjort sig känd på Afrika-forskningens
område såsom redaktör för Kongostatens organ
»Mouvement géographique», hvari införts autentiska
berättelser från många ryktbara resande (Grenfell,
Wissmann, François, Wolf o. a.). Till svenskan är
öfversatt »Stanleys expedition till Emin Paschas
undsättning» (1890).
Vautier [våtje’], Marc Louis Benjamin, schweizisk
målare, f. 1829 i Morges, kantonen Vaud, fick
först undervisning i Genève, sysselsatte sig
derefter i två år med emalj målning och kom 1849
i historiemålaren Lugardons atelier. År 1850 begaf
han sig till Düsseldorf och var der en tid elev i
akademien samt hos Jordan. Sedan gjorde han resor
i Schwarzwald och i Schweiz, vistades i Paris
1856–57 och slog sig sist ned i Düsseldorf, der
han egnade sig åt genremåleri, främst med ämnen ur
bondelifvet. Teckningen i hans taflor är mästerlig,
färgen deremot ibland tung; men hans styrka ligger i
den natursanna skildringen af ämnet och i synnerhet
i den ypperliga återgifningen af själsstämning,
uttryck och hållning hos figurerna, vare sig det
gäller allvarliga eller muntra uppgifter. Han
har utfört en mängd arbeten, af hvilka åtskilliga
återfinnas i många större tafvelsamlingar. Af dessa må
nämnas Syskolan, Toalett på söndagsmorgonen, Auktion
i ett gammalt slott (1862), Bönder, som spela kort i
ett värdshus (1862, nu i Leipzigs museum), Söndag i
Schwaben, Graföl (museum i Köln), Första danslektionen
(1868, Berlins Nationalgalleri), Skål för brudparet,
Schackspelare, Brudens afsked, En arrestering, Hvila
mellan danserna vid ett bondbröllop i Elsass (museum
i Dresden), Processande bönder och De nygiftas besök
(1880). Berömda äro äfven hans illustrationer till
Immermanns bondhistoria »Oberhof». Sedan 1866 är
V. professor. Han är ledamot af flere konstakademier
inom och utom Tyskland (af den svenska blef han
medlem 1874).
Vauvaun. Se Gibbonerna.
Vauvenargues [våvna’rg], Luc de Clapiers de, markis,
fransk moralfilosof, f. 1715, d. i Paris 1747, egnade
sig, oaktadt en vacklande helsa, åt krigareyrket
samt deltog i fälttågen i Italien 1734 och i Böhmen
1742. Emellertid ådrog han sig under återtåget från
Prag (s. å.) så svåra kroppslidanden, att han vid
sin återkomst till Frankrike nödgades taga afsked
ur krigstjensten (1743). Han sökte då beträda
den diplomatiska banan, men måste till följd af
sjuklighet afstå äfven från denna och bosatte sig
i Paris, der han gjorde personlig bekantskap med
bl. a. Marmontel och Voltaire, hvilken senare icke
obetydligt bidrog att göra honom namnkunnig. Redan
under sin garnisonstjenstgöring hade V. börjat
nedskrifva de allvarliga intryck, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
