Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vegetabilisk (se Vegetera), som tillhör, är hemtad från eller har afseende på växtriket - Vegetarism (vegetarianism) kallas en lära, enligt hvilken menniskans naturliga föda i hufvudsak borde vara sammansatt af sådana födoämnen, som härstamma från växtriket - Vegetation (se Vegetera), växtlif; växtlighet; sammanfattningen af en viss trakts växtverld (jfr Flora)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beklädnadsäxter (sp. 151), Chamaerops och Krollsplint. –
Vegetabiliskt vax. Se Vax.
Vegetarism (vegetarianism) kallas en lära, enligt
hvilken menniskans naturliga föda i hufvudsak borde
vara sammansatt af sådana födoämnen, som härstamma
från växtriket. Namnet är bildadt af Lat. vegetare,
»uppfriska», »stärka», emedan denna läras anhängare,
vegetarierna (vegetarianerna), anse, att endast en
sådan föda, som de föreslå, är egnad att underhålla en
god helsa. Tillika framhålla de, att menniskokroppens
byggnad visar – särskildt med hänsyn till tänderna
och matsmältningskanalen – en påfallande likhet med de
fruktätande djurens och en lika så påfallande olikhet
med såväl gräsätarnas som köttätarnas (rofdjurens),
samt att den stimulerande verkan, som köttfödan
anses medföra, framkallar en sjuklig stegring af
könsdriften och en törst, som alstrar behofvet af
rusdrycker. Slutligen betona vegetarismens försvarare,
att genom köttätandet och dess förutsättningar –
husdjurens uppfödande till slagt och deras slagtande
samt de nedriga grymheter mot djur, som dermed stå
i sammanhang – mensklighetskänslan förslöas och den
moraliska ståndpunkten sänkes, i det man vänjer sig
att betrakta dessa grymheter såsom ett nödvändigt
element i verldsordningen, såsom ett vilkor för
den menskliga kulturen. Vegetarismen lär, att ingen
motsägelse, utan fastmera den fullkomligaste harmoni
råder mellan de fysiska vilkoren för det menskliga
lifvet och utvecklingen af menniskonaturens etiska
sida. På denna harmoni ligger tonvigten i hela
vegetarismen, och det är detta, som gifver den
karakteren af en verldsåskådning.
Det är otvifvelaktigt, att menniskans kropp från
vegetabiliska födoämnen, utan någon tillsats af
födoämnen från djurriket, kan erhålla en fullständig
näring. I födoämnen från växtriket finnes såväl
ägghvita som fett och kolhydrat (se Födoämnen). Men
fettet ingår i större mängd egentligen endast i
de ätbara vegetabiliska oljorna, och dessa kunna
på många trakter af vår jord endast med svårighet
erhållas. Redan denna omständighet utgör ett vigtigt
inkast mot en rent vegetabilisk föda. Ännu vigtigare
är det, att de flesta vegetabiliska födoämnen
i förhållande till de animaliska äro fattiga på
ägghvita och att den i dem ingående ägghvitan i
vår tarm i allmänhet tillgodogöres med en rätt
betydande förlust (20–30 proc. och högre). Följden
häraf blir den, att menniskan, om hon uteslutande
med vegetabiliska födoämnen vill fylla sitt dagliga
behof af ägghvita, är tvungen att förtära en alltför
voluminös föda, hvilken å sin sida vållar en alltför
stor ansträngning af hennes matsmältningsverktyg
och i dem grundlägger sjukliga rubbningar. Också
medgifva åtskilliga vegetarier förtärandet af ägg,
mjölk och mejeriprodukter (under det de bannlysa
allt hvad kött heter). En dylik föda kan anordnas på
ett sätt, som tillfredsställer alla fordringar: den
innehåller både ägghvita och fett från djurriket,
och den principiella skilnaden i afseende å den
vanliga blandade födan förefinnes ej mera. Hvad
särskildt ägghvitan beträffar, utgör ju ost ett
på densamma synnerligen rikt födoämne. Och i
smör och mjölk kan ju allt det fett, som kroppen
behöfver, erhållas. Denna vegetarism gäller
således egentligen endast frågan om vi skola
förtära kött eller icke. Såsom sitt hygieniska
hufvudskäl mot köttet framhålla vegetarianerna,
att i detsamma ingå mikro-organismer och deras
produkter m. m. dyl., hvilka på kroppen utöfva ett
skadligt inflytande. Ingen förnekar häller, att så
kan vara fallet, och i våra dagar har man just på
grund häraf allt kraftigare betonat nödvändigheten
af en effektiv köttkontroll. Men å andra sidan
ådagalägger erfarenheten, att förgiftning genom kött
inträffar ytterst sällan, samt att äfven mjölken och
åtskilliga vegetabiliska födoämnen kunna vara bärare
af sjukdomsfrön. Ville vi vara fullt konseqventa,
finge vi slutligen helt och hållet upphöra att äta. –
Ur hygienisk synpunkt finnes intet skäl, hvarför
en frisk menniska skulle afsäga sig ett genom sin
halt af ägghvita och fett samt genom sin tilltalande
smak så utmärkt födoämne som köttet. Att folkslag,
som icke hafva tillgång till kött, lefva utan
detsamma, är intet skäl för dem, som hafva sådant
till sitt förfogande, att afstå derifrån. Dermed
är det icke sagdt, att kött lämpligen bör förtäras
i huru stora mängder som hälst, eller att man
har skäl att fylla en alltför stor del af kroppens
näringsbehof med kött. Extraktivämnena i köttet kunna
vid alltför riklig tillförsel möjligen åstadkomma
rubbningar i kroppens välbefinnande. Likaledes torde
ämnesomsättningen kunna i någon mån gestalta sig
abnormt och ogynsamt, om kroppens safter i alltför hög
grad öfversvämmas med ägghvita. Och slutligen är det
möjligt, att köttet vid vissa sjukliga tillstånd kan
verka skadligt, och att vissa personer mot detsamma
hafva en bestämd idiosynkrasi.
Vegetarismen härstammar från England, och som dess
förste apostel betraktas J. Newton (»Return to
nature,or defence of vegetable regimen», 1811). År
1847 bildades i London Vegetarian society, som
snart spred sin lära till andra land och gaf upphof
till flere liknande föreningar. Fram på 1880-talet
började den vinna anhängare äfven i Sverige. Bland
vegetarismens förkämpar må mämnas Charles Lane, den
amerikanske måttlighetspredikanten Sylv. Graham (se
denne) och den schweiziske apotekaren Th. Hahn (»Der
vegetarianismus», 1869), som i S:t Gallen inrättade
en vegetariansk kuranstalt. Mot vegetarismen hafva
emellertid fysiologerna uppträdt med ofvertygande
skäl. Om vegetariernas sätt att betrakta saken se
utförligare i »The perfect way in diet» (»Den rätta
dieten». 1891) af med. dr Anna Kingsford och »Våra
födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt
hänseende, af Justus» (2 d., 1891).
Vegetation (se Vegetera), växtlif; växtlighet;
sammanfattningen af en viss trakts växtverld
(jfr Flora). – Vegetationsorgan, de till växternas
näring (i vidsträckt bemärkelse) tjenande
organen, i motsats till deras reproduktions-
l. fortplantningsorgan. – Vegetationsperiod, den tid,
inom hvilken någon viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
