Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Veii, stad i det forna Etrurien - Weijden, Rogier van der - Weikert, Johann Wolfgang - Weil, Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läge, utan ock genom sin storlek samt sina inbyggares
välmåga och synes i början af de krig, som det förde
med Rom nästan ända från dess grundläggning, hafva
varit en jämnbördig motståndare. Men slutligen dukade
det under för Roms makt och blef enligt fornsägnerna
efter en tioårig belägring, likasom Troja, intaget af
Camillus år 396 f. Kr., hvarvid staden plundrades
och inbyggarna såldes till slafvar. Derefter skall
inom Roms menighet fråga hafva uppstått om att
förlägga samhället till V. Utan tvifvel var luften
derstädes renare, vattnet helsosammare och jorden
mera bördig, hvarjämte staden var bättre byggd än
Rom. Men detta förslag, liksom ett senare (efter Roms
förstöring genom gallerna 388 f. Kr.) väckt sådant,
förkastades. Helt säkert fingo emellertid byggnaderna
i V. släppa till större delen af materialierna för
Roms återuppbyggande, och staden förlorade derefter
sin betydelse. R. Tdh.
Weijden, Rogier van der, flandrisk målare, f. i
Tournay 1399 eller 1400, inskrefs 1426, under namnet
Rogelet de la Pasture, såsom elev hos en obekant
målare i Tournay, Robert Campin, och blef mästare
i dervarande gille 1432. Kort derefter flyttade han
till Bruxelles, antog sitt flandriska tillnamn, blef
stadsmålare (nämnd såsom sådan första gången 1436)
och grundlade der en målareskola, som vid sidan af
van Eycks utvecklade sig i samma riktning, men på
egendomligt sätt. Senare antages han äfven hafva gjort
en resa till Italien och vistats i Rom 1450. Han dog
i Bruxelles 1464. – Af W:s arbeten nämnes först
ett numera förstördt, i forna tider prisadt verk
i Bruxelles’ rådhus, framställande i fyra bilder
ett par händelser med exempel på sträng rättvisa,
som får sin belöning (den ena ur historien om kejsar
Trajanus, den andra ur en medeltidssaga om grefve
Herkenbald). Såsom hans mästerverk anses Nedtagningen
från korset, förr i Mariakyrkan i Louvain, sedan i
Spanien. Der finnas nu tre exemplar, af hvilka det
i Museo del Prado i Madrid af Crowe och Cavalcaselle
anses vara originalet, medan den tyske konstkritikern
Waagen ansåg detta finnas i sakristian i Escorials
kyrka. Kompositionen omfattar 10 nästan kroppsstora
figurer på guldgrund, skarpa och kantiga i form
och rörelser, men gripande i uttrycket af än mild,
än lidelsefull smärta. En mindre replik af 1473 med
bilder af stiftaren, Edelheer, och hans familj finnes
i S. Peter i Louvain. – Vidare märkes ett flygelaltare
(triptychon), helgadt åt jungfru Maria, 1445 utfördt
för kartusianklostret Miraflores vid Burgos i Spanien
(nu i Berlins museum), samt Johannesaltaret, med
samma indelning, och omfattande Johannes Döparens
födelse till venster, Kristi dop i midten och
Johannes’ halshuggning t. höger, ett framstående verk
från mästarens yngre dagar (nu i Berlin). Hans största
arbete är ett flygelaltare i hospitalet i Beaune,
som byggdes 1443. Det framställer Yttersta domen,
med öfre delen på guldgrund, framställande Kristus
som domare jämte Maria och Johannes samt helgon och
apostlar, nedtill på bägge sidor landskap med döda,
som stå upp ur sina
grafvar, å flyglarna paradisets portar och de salige
på ena sidan, helvetet med de osalige å den andra, ett
verk, som imponerar genom sträng stilfullhet och ädel
måtta. – Hvad han möjligen utfört under den antagna
vistelsen uti Italien tillhör ännu gissningen, och
något intryck från Italien å hans senare produkter
kan icke förmärkas. Till dessa senare alster hör
antagligen ett flygelaltare, som utfördes för kyrkan i
Middelburg (i Zeeland, Holland; nu i Berlins museum),
stiftadt af Bladelin, denna stads grundläggare, och
måladt kort efter 1450. Det framställer i midtbilden
Jesusbarnets tillbedjande, med stiftaren på knä,
t. venster Kejsar Augustus och den tiburtinska
sibyllan, t. höger Stjernan i Bethlehem visar sig för
heliga tre konungar, på flyglarnas baksidor, grått i
grått, Bebådelsen, t. venster Maria, t. höger ängelen
Gabriel. Arbetet är på det yppersta sätt utfördt och
fullkomligt bibehållet. Dernäst komma tvänne verk
i München: S. Lukas, som målar madonnan (ett ämne,
som vanligen utfördes för målaregillenas kapell), och
ett triptychon med Konungarnas tillbedjan, Bebådelsen
och Jesus frambäres i templet. Alla dessa bilder
hafva naturlig bakgrund med pittoreska utsigter,
utmärkt uppfattade, äfven perspektiviskt. Slutligen
tillräknas honom ett stort altarverk i Madrid, De sju
sakramentens altare. – W., som efter Jan van Eycks
död var den mest berömde målaren i Nederländerna,
stod icke i närmare sammanhang med van Eyckska
skolan; men han delade hennes grundsatser, hennes
verklighetssträfvan och teknik. Då emellertid
hennes hufvudegenskap var lugn och djupsinnighet,
framstod deremot hos W. lust för upprörd stämning och
affekt, patos och lidelse. Men med skolans noggranna
genomförande af figurerna följde, att dessa blefvo
hårda och mera karakteristiska än intagande, hvartill
kommer, att fastän mästaren hufvudsakligen var
tecknare, han dock saknade anatomisk insigt för att få
fullkomlig form. Ehuru han ej egentligen är kolorist,
är dock hans färg harmonisk och klar. Men med alla
dessa egenskaper kom han sin samtid till mötes och
hade stort inflytande. C. R. N.
Weikert [va’j-], Johann Wolfgang, tysk folkskald,
f. i Nürnberg 1778, d. 1856, var först skräddare,
derefter lampfabrikör. Han, utmärkte sig näst
Grübel i dikter på Nürnberg-målet. W:s Gedichte
im nürnberger dialekt utgåfvos i 7 bd 1814–38 och i
urval 1857.
Weil [vajl], Gustav, tysk orientalist och historiker,
f. 1808 i Baden af judiska föräldrar, d. 1889 i
Freiburg im Breisgau, började redan vid 12 års
ålder studiet af hebreiska och talmudiska för att
utbilda sig till rabbin, men egnade sig sedan 1828
åt orientaliska och historiska studier i Heidelberg
och Paris och blef, efter en femårig vistelse i
Konstantinopel, Algeriet och Kairo, bibliotekarie
1838, e. o. professor 1848 samt ord. professor
i orientaliska språk i Heidelberg 1861. Utom en
mängd afhandlingar i »Journal asiat», »Heidelberger
jahrbücher» och Sybels »Histor. zeitschr.» utgaf han
flere större arbeten, af hvilka de vigtigaste äro:
Die poetische litteratur der araber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
