Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welhaven, Johan Sebastian Cammermeyer - Weli, Arab., »helgon». Se Imam, sp. 478, och Marbut - Veliki-Ustjug. Se Ustjug - Velin, Fr. (af veau, kalfskinn). 1. Velinpergament. Se Pergament - Velin. 2. Velinpapper - Velinge, socken i Skaraborgs län - Velino (Lat. Avens), biflod fr. v. till den i Tiber mynnande Nera - Velisj, stad i ryska guvernem. Vitebsk, vid Düna - Velites (plur. af veles), Lat. de lätta trupperna i den romerska legionen (se Legion) - Vellamo (Vellimo, Vellimys), Finsk mytol., var sjöguden Ahtids gemål - Welland, flod i östra England - Wellander, Johan - Welland-kanalen, kanal i Canada - Velleda, politisk sierska hos bruktererna i nuv. Westfalen - Vellejus. Se Vedel, A. S. - Vellejus Paterculus, romersk historieskrifvare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva norska kompositörer, i synnerhet Halfdan
Kjerulf, satt melodier. Jämte sina dikter skref
W. åtskilliga väsentligen historiska afhandlingar af
stort värde, t. ex. om Ewald og de norske digtere,
om Holberg, om Nordlandens skald Petter Dass, ett
»Udvalg af Claus Frimanns digte» m. fl. Efter en resa
i Frankrike och Tyskland 1836 blef W. i Nov. 1840
konstituerad lektor i filosofi vid Kristiania
universitet, 1842 lektor och 1846 professor. Såsom
universitetsprofessor höll han icke blott de
vanliga föreläsningarna för studenterna, utan
äfven föredrag öfver konst- och literaturhistoria,
för hvilket ändamål han gjorde flere studieresor
till utlandet. Snillrik och vältalig, var W. vid
universitetet en oförtruten kämpe för det andliga
lifvets intressen. I Kristiania var han en af sin
tids mest utpräglade hufvudstadstyper, eftersökt för
sitt snille och vett, fruktad oför sina bitande och
träffande anmärkningar. År 1868 tog W. afsked som
professor. Efter ett flerårigt lidande afled han i
Kristiania d. 21 Okt. 1873. Hans samlade skrifter, 8
bd, utgåfvos i Köpenhamn 1867–69 af Birch-Reichenwald
och Paul Botten-Hansen. Jfr Norge, sp. 1381–83.
E. H.
Weli, Arab., »helgon». Se Imam, sp. 478, och
Marbut.
Veliki-Ustjug. Se Ustjug.
Velin [velä’ng; fr. uttal völä’ng]. Fr. (af veau,
kalfskinn). 1. Velinpergament. Se Pergament. –
2. Velinpapper, ett slags fint glättadt och
bländhvitt skrif- eller ritpapper, som är orandadt,
i det att den metallduk, på hvilken det formas,
är väfd så tät, att densammas trådar ej lemna något
spår på papperet.
Velinge, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad, Dimbo tingslag. Areal 4,625 har. 926
innev. (1891). Annex till Daretorp, Skara stift,
Kåkinds kontrakt.
Velino (Lat. Avens), biflod fr. v. till den i Tiber
mynnande Nera, rinner upp på Abruzzerna i norra
delen af prov. Aquila, lemnar bergen vid Rieti,
hvarefter den flyter genom en rikt vattnad, mycket
bördig kitteldal, som sannolikt är den forna sjön
Velinus, af hvilken ännu små återstoder finnas,
samt faller nedanför de vackra fallen vid Terni
(se d. o.) ut i Nera. Längd omkr. 75 km. De största
bifloderna äro Salto och Turano, båda från v.
Velisj, stad i ryska guvernem. Vitebsk, vid
Düna. Omkr. 16,000 innev. Liflig handel med spanmål
och linfrö, som föras utför floden till Riga i utbyte
mot fisk, salt, tobak och kolonialvaror.
Velites (plur. af veles), Lat., de lätta trupperna
i den romerska legionen (se Legion).
Vellamo (Vellimö, Vellimys), Finsk mytol., var
sjöguden Ahtis (se denne) gemål, vattnets åldriga och
mäktiga gudinna. Hon hade ett allvarligt väsende, men
var gifmild och välvillig. V. framställes i runorna
betäckt af en blå eller vattenfärgad mössa. Hon bar
en skjorta af säf och en klädning med fina fållar
samt deröfver en fradgande mantel, som förfärdigats
af Tuulen tytär, vindens dotter. Hon deltog jämte
sina jungfrur, Vellamon neiot (se
Ahtobarnen), i sin gemåls verksamhet, lugnade
böljorna, gynnade fiskare o. s. v., hvarför hon,
ofta t. o. m. hällre än Ahti, anropades af dem, som
hade med hennes element att göra. Äfven tillkallades
hon till skydd mot mäktiga trollkarlar och anropades
vid användandet af vatten såsom läkemedel, hvilket
hos fornfinnarna var mycket allmänt, ty, sade man,
»vattnet är äldst bland läkemedel, forsens skum bland
trolldomssalvor». V:s namn har uppenbarligen härledts
från det finska verbet velloa, som bl. a. betyder
»blanda», »sqvalpa», »bölja» (jfr det nordiska
mytolog, namnet »Bylgja»). O. G.
Welland [oä’lländ], flod i östra England, uppstår i
södra delen af Leicestershire nära Avons och Nens
källor, bildar en del af gränsen mellan Leicester och
Northampton, inträder i Lincolnshire samt faller ut
i Wash-viken nedanför Spalding. Längd omkr. 115 km.
Wellander, Johan, vitter författare, född i Linköping
d. 31 Okt. 1735, blef 1755 student i Upsala,
ingick 1760 i Svea hofrätt och 1763 i Stockholms
stads justitiekollegiums kuratorskontor, hvarest
han slutligen befordrades till förste kurator ad
litem 1775, och utnämndes 1776 till rådman samt
ordförande i kämnersrätten. Död i Stockholm d. 10
Mars 1783. I sällskapet Utile dulci, hvarest W. var
en uppburen medlem, höll skalden Kellgren 1785
ett varmt åminnelsetal öfver honom. W:s vittra
alster bestå af dikter införda i nämnda sällskaps
»Vitterhetsnöjen» (bl. a. Elegie öfver en vän),
i »Stockholmsposten» o. s. v., ord till musiken vid
k. begrafningen 1771 och sångstycken vid kröningen
1772 samt den efter plan af Gustaf III utarbetade
texten till den första svenska operan, Thetis och
Pelée (med musik af Uttini, 1773). Sjelf musikalisk,
förstod W. att skrifva sångbara verser. Hans »Samlade
dikter» utgåfvos 1852 af P. Hanselli.
Welland-kanalen [oä’lländ], kanal i Canada, förenar
Ontario- med Eriesjön och kringgår Niagarafallen. Se
Niagara.
Velleda, politisk sierska hos bruktererna
(se d. o.) i nuv. Westfalen omkr. 60–70 e. Kr.,
profeterade lycka åt Claudius Civilis, då denne förde
bataverna till resning mot romareväldet, och skaffade
honom hjelp af andra germanska stammar, men miste
sitt höga anseende, då resningen kufvades. Under
kejsar Vespasianus var V. fånge i Rom.
Vellejus. Se Vedel, A. S.
Vellejus Paterculus, romersk historieskrifvare. Efter
att hafva tjenstgjort dels såsom krigstribun, dels
såsom praefectus equitum (rytteribefälhafvare) samt
legatus (»generaladjutant») i de östra landsdelarna
och Germanien, förnämligast under Tiberius,
återvände han till Rom, der han blef qvestor och
år 15 e. Kr. pretor samt allt fortfarande åtnjöt
Tiberius’ förtroende och ynnest. Att han lefde
ännu år 30 e. Kr., ser man deraf att han tillegnat
sitt arbete Historia romana åt det årets konsul,
M. Vinicius. Man har uppställt den förmodan att han
skulle hafva blifvit invecklad i Sejanus’ fall år 31,
men för denna gissning finnes ingen säker grund. Det
historiska verk, som V. efterlemnat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
