Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vellejus Paterculus, romersk historieskrifvare - Wellesley, engelsk slägt, som i förra hälften af 1500-talet bosatte sig på Irland - Wellesley. 1. Richard Colley, earl of Mornington, markis af W. - Wellesley. 2. William Pole-W., sedan 1821 baron Maryborough, efter sin äldre broder 1842 earl of Mornington - Wellesley. 3. Arthur W., hertig af Wellington, den föregåendes broder. Se Wellington, A. - Wellesley. 4. Henry W., baron Cowley, den föregåendes broder. Se Cowley 1 - Wellesley. 5. Henry Richard Charles W., earl of Cowley, den föregåendes son. Se Cowley 2 - Velletri, stad uti italienska prov. Roma - Wellhausen, Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innefattar två böcker. Af den förra boken, hvilken
i öfversigtlig framställning genomgår Greklands
och Roms äldre historia till Kartagos fall (146
f. Kr.) och dervid äfven berör literaturen, finnas nu
endast spridda stycken. I den andra boken behandlas
Roms senare historia till Livias död (29 e. Kr.),
och det allt utförligare ju närmare författaren
kommer sin egen tid, för hvars hufvudperson,
Tiberius, liksom för den monarkiska styrelsen i
allmänhet, den belefvade verlds- och hofmannen
röjer en synbar förkärlek. Denna behöfver dock ej
betraktas såsom beroende på kryperi. Utan tvifvel
hade de goda egenskaperna hos Tiberius och dennes
ovanliga duglighet gjort starkt intryck på hans
fältkamrat, hvilken, uppvuxen under inflytelsen af
den nya tiden, hade öppet öga för dess goda sidor,
men kände republikens storhet endast genom hörsagor
och ej lifvades af den forskningsifver eller egde
det historiska sinne och den djupare uppfattning
af forntiden, som fordrades för att rätt följa
och återgifva Roms utvecklingsgång. V. visar sig
ock, såsom lätt förklarligt är hos en författare
i monarkiens tidehvarf, benägen att fästa sig
vid personer och karakterer, om hvilka han i många
fall dömer träffande, men vill eller förstår icke
sammanbinda verkningar och orsaker. Hans historia har
också blifvit mera en, stundom rätt underhållande,
samling af skisser och lefnadsteckningar än ett
sammanhängande och helgjutet verk. Den historiska
troheten spelar hos V. en mera underordnad rol. Han
uppgifver sjelf såsom sina källor Catos’ »Origines»
och Hortensius’ annaler, men torde ock hafva begagnat
andra, såsom Cornelius Nepos, Trogus och Atticus. Att
hans arbete var ett hastverk, har han öppet erkänt,
halft skämtande öfver sin brådska, hvilken i sjelfva
verket förtjenar namnet af slarf. Denna brådska
röjer sig jämväl i framställningssättet, hvilket
för öfrigt kännetecknar sig såsom ett äkta barn af
första århundradet efter Kristus, vanligen kalladt
silfveråldern. Språket är rent, men stilen, ett slags
efterbildning af Sallustius, retoriskt färglagd med
konstlad patos och effektsökeri genom antiteser och
sentenser samt lös och ojämn periodbyggnad. R. Tdh.
Wellesley [oä’llsli], engelsk slägt, som i förra
hälften af 1500-talet bosatte sig på Irland. Den hette
ursprungligen Cowley (Colley), men en medlem
af slägten, Richard Cowley, som 1728 ärfde familjen
Wesleys l. W:s egendomar, antog namnet W. Hans son
Garrett blef viscount W. och earl of Mornington. –
1. Richard Colley, earl of Mornington, markis af W.,
britisk statsman, Garretts son, f. 1760, efter faderns
död (1784) earl of Mornington, var en varm vän af Pitt
och blef genom honom skattkammarlord samt ledamot
af Board of control (styrelsen öfver de indiska
ärendena) och af Privy council. 1797 utnämndes han
till generalguvernör i Ostindien, och hans förvaltning
der bildar ett af de mest lysande bladen i historien
om engelsmännens indiska välde. Han aflägsnade den
fara, som hotade engelsmännen genom den med Frankrike
förbundne sultanen af Majsur Tippo Sahibs anfall
(1799), i det
att han stormade dennes hufvudstad, Seringapatam,
och intog hela Maisur. W. belönades s. å. med titeln
markis af W. Sedermera gjorde han stormogul i Delhi
till ett briternas verktyg samt tvang de marattiske
herskarna af Nagpur och Berar och af Sindia till fred
och landafträdelser (1803) efter ett fälttåg, hvari
hans broder Arthur (se Wellington) skar sina första
lagrar som fältherre. Han skaffade det britiska
riket 40 mill. nya innevånare och en ökad årlig
inkomst af 10 mill. pd. Ehuru han derjämte visade
sig vara en ypperlig administratör, trakasserades
han af Ostindiska kompaniets direktörer och tog
1805 afsked. 1809 afgick han som utomordentligt
sändebud till centraljuntan i Spanien. 1809–12 var han
statssekreterare för utrikes ärenden (utrikesminister)
i Percevals kabinett samt 1821–28 och 1833–34
(på whig-ministèren Greys önskan) vicekonung på
Irland. W. var till sina politiska åsigter en tory,
men föreslog, förgäfves, upphäfvandet af strafflagarna
mot katolikerna (1812) samt inlade, med lika liten
framgång, sin gensaga mot spanmålslagarna och emot
habeas-corpusaktens suspension (1817). För att
hjelpa W. i hans ekonomiska svårigheter skänkte
Ostindiska kompaniet honom 20,000 pd. W., som i
sitt andra gifte var förmäld med en Patterson (en
syster till Jérôme Bonapartes första fru), afled
1842. W:s Dispatches, minutes and correspondence
under hans förvaltning af Indien utkommo 1836–40
i 5 bd. 1846 utgaf R. R. Pearce hans Memoirs and
correspondence i 3 bd. – 2. William Pole-W., sedan
1821 baron Maryborough, efter sin äldre broder 1842
earl of Mornington, f. 1763, d. 1845, tjenade en
tid vid flottan, var sedermera underhusledamot,
statssekreterare för Irland (1809–12), myntmästare
(1815) och, såsom generalpostmästare, ledamot af Peels
korta ministèr 1834–35. – 3. Arthur W., hertig af
Wellington, den föregåendes broder. Se Wellington,
A. – 4. Henry W., baron Cowley, den föregåendes
broder. Se Cowley 1. – 5. Henry Richard Charles W.,
earl of Cowley, den föregåendes son. Se Cowley 2.
Velletri, stad uti italienska prov. Roma, 40
km. s. ö. om Rom, på ett utsprång af Monte Artemisio,
vid Via Appia och jernvägen Rom–Neapel. Omkr. 16,000
innev. Staden, som är biskopens af Ostia-Velletri
residens, har trånga och krokiga gator, men ett
vackert läge och är ryktbar för sitt förträffliga
vin. Den kallades af romarna Velitræ och var en
af volskernas vigtigaste städer. Efter latinska
förbundets fall förlorade den sitt oberoende och sina
murar samt blef ett romerskt municipium. I närheten
af V. vann Don Carlos, yngre son till Filip V i
Spanien, 1734 en afgörande seger öfver österrikarna,
genom hvilken han slutligen förvärfvade sig Neapel
och Sicilien.
Wellhausen, Julius, tysk orientalist och
bibelkritiker, född i Hameln 1844, blef 1872
teol. professor i Greifswald, 1882 e. o. professor i
filosofi i Halle och 1885 professor i Marburg. Utom
en bearbetning af Bleeks »Einleitung in das Alte
testament» (1878–86) har W. utgifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
