Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Vellingk, Maurits - Wellington. 1. Stad i engelska grefskapet Salop (Shropshire) - Wellington. 2. Stad i engelska grefskapet Somerset - Wellington. 3. Hufvudstad i britiska kolonien Nya Zeeland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan äfven till utrustning af nya trupper. Å
den andra sidan åter bestod konsten i att vid
fredsunderhandlingarna med fienderna dölja konungens
orimliga anspråk och uppehålla dem med fagra ord samt
hålla de vänligt sinnade makterna vid godt lynne med
förespeglingar om eftergifter, ehuru ingen bättre än
V. kände huru fruktlöst allt detta var, och slutligen
att inför konungen framställa de andres anspråk
i möjligaste milda form. V. insåg dock slutligen
hopplösheten i dessa sina sträfvanden; och då Karl
XII, efter kalabaliken vid Bender, såsom sina sista
vilkor för ett fredligt slut fordrade Petersburgs
nedrifvande, återlemnandet af alla de eröfrade landen,
ersättning för allt hvad kriget kostat Sverige och
slutligen konung Stanislaus’ erkännande såsom konung
i Polen, skref V. till hofkansleren von Müllern, att
han numera ej kunde göra annat än, med Paulus, taga
sitt förnuft tillfånga under trons lydnad. Altonas
uppbrännande (1713) lades af samtiden uteslutande
V. till last. Hans andel dervidlag var dock endast
rådgifvårens; beslutanderätten tillkom ensamt
den svenske öfverbefälhafvaren, Magnus Stenbock,
som, om han utan egen pröfning förlitade sig på de
lemnade osanna uppgifterna och följde det gifna
rådet, ostridigt äfven bör dela förebråelsen för
illgerningen. Efter Karl XII:s återkomst från Turkiet
(Nov. 1714) infann V. sig hos honom i Stralsund och
tjenstgjorde en kort tid hos konungen i stället
för den på resan uppehållne von Müllern. V:s
benägenhet för fred stämde dock illa öfverens med
konungens planer, och efter Müllerns ankomst blef
han ej vidare använd. Han återvände då till Hamburg,
der han haft sin bostad, alltsedan danskarna år 1712
bemäktigade sig Bremen och Verden, och vistades
der i flere år, sysselsatt med en vidlyftig och
mångsidig brefvexling. Sedan Fredrik I uppstigit
på svenska tronen, återvände V. vid 73 års ålder och
efter nära 20 års frånvaro till Sverige. I Aug. 1722
landsteg han i Ystad, hvarest han sammanträffade med
konungen, då stadd på sin eriksgata. Fredrik, alltid
i behof af penningar och mera då än någonsin, emedan
han rufvade på maktutvidgning vid den stundande
riksdagen, fann snart i V. ett villigt redskap
för sina planers förverkligande. Penningar skulle
lemnas af konung Fredrik Vilhelm i Preussen, som
till pant först fordrade Wolgast med den dertill
hörande tulluppbörden, men sedermera, då detta
ansågs alltför äfventyrligt, lät nöja sig med några
amt i Hessen. V. uppsatte egenhändigt koncept
såväl till sjelfva förbindelserna som till ett
bref, hvarmed den preussiske konungen skulle bevekas
till medgörlighet. Genom den hessiske ministern vid
svenska hofvet von Diemars vaksamhet strandade hela
låneunderhandlingen, hvarefter V. med häftighet slöt
sig till konung Fredriks fiender. Men V:s egenhändiga
koncept stannade i Diemars förvar. Ehuru hela
denna transaktion redan i början af år 1723 var
känd af både kanslipresidenten Arvid Horn och de
utländska sändebuden m. fl. (exempelvis må nämnas,
att riksrådet Cederhielm berättade hela förloppet i
Sekreta utskottet), vidtogs vid 1723
års riksdag ingen åtgärd mot V. Hans delaktighet i
konungens statskuppsplaner synes icke häller i något
annat afseende då vållat honom obehag. Det var först
efter de bittra striderna om Sveriges anslutning
till hannoverska alliansen, på våren 1726, som man
erinrade sig V:s förhållande och begagnade sig deraf
för att aflägsna honom ur rådkammaren, der han såsom
den egentlige ledaren af det mot konungen fientliga
s. k. holsteinska partiet (se d. o.) motarbetat
nämnda allians och den dermed afsedda brytningen
af Sveriges intima förbindelse med Ryssland. Från
Diemar, som då vistades i London, förskaffade man
sig de farliga papperen, hvilka d. 18 Okt. 1726 af
konungen öfverlemnades till Sekreta utskottet. Nu
tillsattesen ständernas kommission, vald bland Sekreta
utskottets ledamöter och uteslutande bland Horns
anhängare, och d. 26 April 1727 föll domen, lydande
på förlust af lif, ära och gods. Uppenbarligen endast
ett skrämskott mot det dåmera kufvade holsteinska
partiet, blef domen snart förmildrad, i det att
dödsstraffet förvandlades till lifstids fängelse på
Jönköpings slott, hvarjämte V. fick behålla äran och
egendomen återgafs till hans dotter Ulrika Kristina,
gift med generalen frih. Johan Banér. V. öfverlefde
dock ej länge den nåd man visat honom. Han kom
ej ens till sin bestämmelseort, utan afled på
nedresan till Jönköping å Mjölby gästgifvaregård i
Östergötland, d. 10 Juli 1727. Hans död anses hafva
blifvit påskyndad genom det afslag han erhöll på sin
begäran att under förbiresan ännu en gång få besöka
sin egendom Ekenäs. V. hade egt betydlig förmögenhet,
bestående af gods i Livland och Ingermanland, Ekenäs i
Östergötland och Sturehof i Södermanland. Reduktionen
beröfvade honom en del af hans egendom, och genom
tsar Peters eröfring af Östersjöprovinserna gick det
återstående förloradt. Med Maurits utslocknade ätten
V. på svärdssidan. V:s »Autobiografi» (förf. 1716, på
franska) finnes tryckt i »De la Gardieska archivet»
(XIV). G. H. S.
Wellington [oä’llingtsn]. 1. Stad i engelska,
grefskapet Salop (Shropshire), vid Great
Western- samt London–North-Western-jernvägarna. 6,217
innev. (1831). Jern- och mässingsgjuterier samt
mälterier. – 2. Stad i engelska grefskapet Somerset,
vid Great Western-jernvägen, nära floden Tone. 6,360
innev. (1881). Yllemanufakturer, jerngjuterier samt
tegelslagerier. På högsta punkten af Blackdowns, 4
km. s. om staden, är ett triangulärt stentorn uppfördt
till minne af hertigen af Wellington, hvilken tog sin
titel från denna stad. – 3. Hufvudstad i britiska
kolonien Nya Zeeland, belägen på sydvestra kusten
af nordön. Till följd af jordbäfningar är staden
hufvudsakligen byggd af trä, ehuru äfven tegel på
senare åren kommit till användning. De förnämsta
offentliga byggnaderna äro guvernementsbyggnaden,
representationens hus, post- och telegrafbyrån,
Wellington college, S:t Patriks katolska college,
sjukhuset och dårvårdsanstalten. Staden eger derjämte
ett kolonialmuseum, en botanisk trädgård (40 har),
ett athenaeum och ett lyceum. Den har både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
