- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
511-512

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wellington. 3. Hufvudstad i britiska kolonien Nya Zeeland - Wellington ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

protestantisk och katolsk biskop. Folkmängden uppgick
1891 till 31,021 pers. (med förstäderna 33,224). –
Genom sitt lämpliga och centrala läge har W.,
som är det äldsta nybygget på Nya Zeeland,
blifvit regeringens säte (efter Auckland 1876)
och en framstående handelsplats. Hamnen är en af de
bästa på Nya Zeeland. I W. finnas bl. a. gjuterier,
skeppsvarf, tvål- och ljusfabriker, garfverier,
qvarnar, tegelslagerier och en mycket stor
köttinpackningsanstalt, som exporterar stora
qvantiteter till Europa. – 4. Ö på Chiles kust. Se
Patagonien och Patagoniska kanalerna.

Wellington [oä’llingtön], Arthur Wellesley, hertig af W.,
engelsk härförare och statsman, fjerde son af
Garrett, earl of Mornington, föddes på Irland på
våren 1769 och bar, såsom yngre son, namnet Wesley,
sedan omkr. 1790 Wellesley (se d. o.). Efter studier
i Eton och i en krigsskola i Angers utnämndes han
1787 till officer vid 73:dje infanteriregementet
och lyckades genom köp och beskydd redan år 1793
förskaffa sig öfverstelöjtnants fullmakt vid 33:dje
regementet, hvarefter han 1794–95 deltog i kriget i
Holland. År 1796 sändes han med sitt regemente till
Indien. Efter att 1798 verksamt hafva bidragit vid
stormningen af Seringapatam, utnämndes han af sin
broder lord Mornington (sedermera markis Wellesley),
då generalguvernör i Indien, till högste befälhafvare
i Maisur och lade såsom sådan i dagen stor både
militärisk och politisk begåfning, egenskaper,
som till fullo gjorde sig gällande i kriget mot
maratterna 1803–04, då generalmajor W. hade högsta
ledningen af Englands alla politiska och militära
angelägenheter i marattlanden samt bragte kriget
till ett lyckligt slut, i synnerhet genom sin
djerfhet och viljekraft (segrar vid Assaye d. 23
Sept. och vid Argaum d. 29 Nov. 1803). Vid Cathcarts
expedition till Hannover 1805 förde W. en brigad,
invaldes följande år i Underhuset, följde 1807 såsom
sekreterare ståthållaren, hertigen af Richmond,
till Irland och deltog s. å. såsom divisionschef i
företaget mot Köpenhamn, hvarvid han äfven ledde
underhandlingarna. År 1808 sändes han med 9,000 man
till Pyreneiska halfön att bekämpa fransmännen, och
der blef han själen i motståndet mot dem, på samma
gång han skaffade sig verldsrykte. Hans framryckning
från Portugal mot Junot 1808 och segrarna vid Roliça
och Vimiero (d. 17 och d. 21 Aug.), hans infall i
Spanien 1809, hans seger vid Talavera (d. 27–28
Juli), som belönades med peerskap samt titlarna
viscount Wellington och baron Douro, och hans väl
utförda återtåg till Portugal, inrättandet af den
befästa ställningen vid Torres Vedras, hvarest han
från Okt. 1810 till Mars 1811 trotsade fransmännens
alla anfall, hans förnyade infall i Spanien 1811,
hans kraftiga anfallsrörelser 1812, intagande af
Ciudad Rodrigo (d. 20 Jan.), segern vid Salamanca
(d. 22 Juli) och Madrids intagande, de förnyade
anfallsrörelserna 1813, hvarpå följde den lysande
segern vid Vitoria (d. 21 Juni) samt fransmännens
utdrifvande ur Spanien, segern vid Toulouse (d. 10
April 1814), alla dessa händelser bära vittnesbörd
om W:s stora förmåga att planlägga och utföra
krigsrörelserna, att leda trupperna på slagfältet. Hans
armé var städse i antal underlägsen motståndarens, och
ofta hade han att kämpa med politiska svårigheter och
spaniorernas misstroende, men hans klara blick, hans
stora viljekraft och hans orubbliga lugn öfvervunno
alla hinder. Utmärkelserna hopade sig öfver honom:
i England utnämndes han 1812 till earl och markis
och 1814 till hertig af Wellington, medan Portugal
och Spanien täflade om att hedra honom: han upphöjdes
till grefve af Vimiero 1811, markis af Torres Vedras
samt hertig af Vitoria och af Ciudad Rodrigo och
grand af Spanien, allt 1812, samt markis af Douro
1814. Efter Napoleons fall och fredsslutet 1814 blef
W. ambassadör i Paris och efterträdde i Febr. 1815
lord Castlereagh såsom Englands representant på
kongressen i Wien, utan att dock der spela någon
rol. Efter Napoleons återkomst (Mars 1815) fick
W. befälet öfver den af 35,000 engelsmän samt 60,000
nederländare och tyska kontingenter bildade armé,
som sammandrogs i Nederländerna, och som skulle
verka mot fransmännen i förening med den preussiska
armén under Blücher. Napoleon hade så när sprängt
de alltför mycket spridda engelska och preussiska
arméerna, men genom W:s lugn och hans truppers goda
egenskaper lyckades den förra armén hålla stånd vid
Waterloo (d. 18 Juni 1815), tills preussarna anlände,
då fransmännens nederlag blef fullständigt. Derefter
ryckte W. in i Paris och skaffade genom sina
underhandlingar med Fouché Ludvig XVIII utan motstånd
upp på tronen. Vid frågan om fredsvilkoren slöt
han sig till Rysslands yrkande att Frankrike ej
skulle tvingas till alltför stora landafträdelser
(Preussen fordrade Elsass-Lothringen). Han blef
derefter befälhafvare för den ockupationsarmé,
som för fem år skulle underhållas i Frankrike, men
redan tre år derefter, på kongressen i Aachen (1818),
biträdde han förslaget om ockupationens omedelbara
upphäfvande, ehuru han derigenom personligen led en
ofantlig minskning i inflytande och inkomster. Efter
återkomsten till England intog han såsom president i
artillerikollegiet en plats i kabinettet, men spelade
der ingen betydande rol. Då Gastlereagh dog, skickades
W. 1822 att intaga hans rum på kongressen i Verona,
der han motsatte sig Rysslands förslag att Europas
makter skulle utfärda en deklaration mot spanska
konstitutionen och afböjde planen att sända en rysk
interventionsarmé till Spanien. Deremot var han ense
med Canning om att man i förening med Ryssland borde
intervenera till förmån för grekerna i deras kamp
mot turkarna. W., hvilken 1827 utnämnts till högste
befälhafvare öfver armén, öfvertog, efter ministèren
Goderichs fall, 1828 bildandet af ett kabinett, och
såsom dess chef genomförde han i förening med Peel
katolikernas emancipation (1829). W. hade tillförene
satt sig emot denna af whigs förfäktade åtgärd,
men, väl blifven regeringens chef, såg han, toryn,
den fara, som hotade genom ett fortsatt motstånd. En
skur af giftiga beskyllningar föll öfver honom från
högtories läger, och han fann sig föranlåten att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free