Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessutom 35 mill. fl. till Österrike. Vid en d. 21
och d. 22 Okt. s. å. efter aftal emellan Frankrike
och Italien inom hela venezianska området verkställd
folkomröstning beslöts med 651,758 röster mot 69
landets förening med konungariket Italien. Den
4 Nov. utfärdade Viktor Emanuel beslutet om
besittningstagandet.
2. Författning och förvaltning m. m. På det
demokratiska statsskicket under »tribunernas»
styrelse följde med dogeämbetets inrättning 697
ett monarkiskt, ty dogen egde till omkr. slutet
af 1100-talet en suveräns rättigheter: rätt att
börja krig, sluta fred och handelsfördrag, föra
högsta befälet öfver hären och flottan samt i den
äldsta tiden äfven rätt att pålägga skatter och döma
i högsta instans m. m. Omkr. 1032 förpligtades dogen
att låta sig biträda af 2 rådsherrar (sedermera ökades
antalet till 6) och för vigtigare angelägenheter af
ett talrikare råd (pregadirådet). Under 1100-talet
började det aristokratiska elementet att alltmer
göra sig gällande och fick i begynnelsen af
1200-talet så öfverhanden, att dogen blef endast
en statsdekoration (han var »i purpurn konung,
i rådet senator, i staden en fånge»). Om valet af
doge m. m. se Doge. (Sammanlagdt hade V. haft 120
doger.) Lagstiftningen och beskattningen, förlänandet
af medborgarerätt samt tillsättning af de högsta
ämbetena (bl. a. dogeämbetet, som före 1172 tillsatts
genom folkets val) tillhörde sedan 1172 det årligen
valda, till en början af 480 ädlingar bestående »Stora
rådet» (il gran consiglio). 1297–98 bestämdes, att
detta råd skulle bestå af endast de adelsmän (nobili),
hvilka då eller under de sex närmast föregående åren
suttit i detsamma samt deras ättlingar, men att alla
andra skulle uteslutas. Rättigheten att sitta i rådet
gällde för lifstiden och var ärftlig. Denna åtgärd
har fått namnet »Stora rådets stängning» (il serrar
del gran consiglio). Namnen på dessa rådsherrars
ätter inskrefvos i »Gyllene boken» (il libro
d’oro). »Gyllene boken» (se d. o.) öppnades sedermera för
upptagande af nya namn endast några få gånger. V. var
således en strängt aristokratisk oligarki. Det af
Stora rådet årligen valda pregadirådet l. Senaten
(60, sedermera nära 300 medlemmar) skötte statens
finanser (ombesörjde mynttillverkningen, upptog lån,
fördelade skatterna, bestämde statsinkomsternas
användning) utan ansvarskyldighet och förberedde
lagförslag samt afgjorde öfver krig, fred och
fördrag. Verkställande makten tillhörde la signoria,
som bestod af dogen och hans 6 (hvar åttonde månad af
Stora rådet valda) rådsherrar, det s. k. Mindre rådet,
samt de 3 cheferna för la quarantia, som i högsta
instans dömde i civil- och brottmål samt redigerade
lagförslag, som underställdes Stora rådet. De 6
rådsherrarna egde att i dogens frånvaro öppna och
genomgå alla till honom riktade skrifvelser samt
presidera i Stora rådet och Senaten. 1310 inrättades
provisoriskt en statspolis, som 1335 blef permanent,
nämligen Tiomannarådet (sedermera förstärkt af dogen
och hans rådsherrar, så att det räknade 17 medlemmar),
hvilket utan inskränkningar i sin myndighet och utan
ansvarsskyldighet egde att vaka öfver statens och
medborgarenas säkerhet.
För att snabbare ingripa, när statens säkerhet så
fordrade, infördes en statsinqvisition af 3 ledamöter
(utsedda af Tiomannarådet), som i hemlighet dömde till
lifvet för politiska förbrytelser och läto verkställa
dödsdomarna. I ämbetsvärdighet de högste i staten
näst dogen voro de 9, på lifstid valde prokuratorerna
af San Marco, som hade uppsigten öfver San
Marco-kyrkan, men derjämte voro testamentsexekutörer
och utgjorde en förmyndarekammare. Flottans
samtliga officerare voro venezianska adelsmän;
högsta befälet öfver hären fördes deremot alltid
(utom i den äldsta tiden) med ytterst få undantag af
utländingar. Det var en statsmaxim. (Om arsenalen
se sp. 549.) På hvarje vigtigare plats i utlandet
hade republiken en bailo, hufvudsakligen för att
bevaka handelsintressena. Ytterst dyrbara bidrag
till Europas historia under 1400–1600-talen lemna de
sändebudsberättelser, som V:s ambassadörer hemsände
från det politiska lifvets brännpunkter. Provinserna
styrdes åtminstone i senare tid af proveditori,
grefvar (ämbets-, ej adelstitel), podestàer
m. m. under en generalproveditor. Handelsflottan
bestod under blomstringstiden (1400-talet) af 3,300
fartyg, med 25–30 tusen mans besättning. Omsättningen
var då betydlig: årliga exporten sjöledes anslås till
10 mill. dukater. Jämte handeln skapade saltgrufvorna
på republikens område samt industrien (siden-,
bomulls-, klädes-, glas- och spegelfabrikation) V:s
rikedom. – V:s adel, till hvilken räknades endast
de i »Gyllene boken» inskrifna ätterna, och som
tidtals räknade 1,200 till myndig ålder komna män,
stundom flere, var visserligen obetitlad, men inom
densamma rådde faktiskt en ej ringa åtskilnad. Högsta
ryktbarhet och sociala anseende egde de 12 ätter
(Partecipazio, Contarini, Dandolo, Faliero,
Gradenigo, Morosini, Candiano, Michieli m. fl.),
som härstammade från de 12 »tribuner», hvilka varit
elektorer vid valet af den förste dogen, och de 10
(Cornaro, Justiuiani, Zeno, Galbajo, Ziani m. fl.),
som härstammade från andra »tribuner». Dessa 22
ätter voro af 1:sta klassen. De ätter (Foscari,
Loredano, Marcello, Mocenigo, Pisani, Veniero
m. fl.), som utan att härstamma från »tribuner» 1297
och dessförinnan tillhörde Stora rådet, voro af 2:dra
klassen. Makten hvilade egentligen hos ätterna af
dessa två klasser. Dessutom funnos många ätter af
ringa betydenhet och ryktbarhet. V:s adel var under
1100–1600-talen den äldsta, mäktigaste och rikaste
i Europa. – Jfr Daru: »Histoire de la république de
Venise» (7 bd, 1819–21), Capelletti: »Storia della
repubblica di Venezia» (13 bd, 1848–55), Romanin:
»Storia documentata di Venezia» (10 bd, 1853–61),
»Monumenti storici pubblicati dalla R. deputazione
veneta di storia patria» (hvaraf 1876–90 utgifvits
21 bd), C. T. Odhner: »Sveriges förbindelser med
Venetianska republiken under sjuttonde århundradet»
(i »Nord. tidskr. för pol., ekon. och litt.»,
1867), och J. Bühring: »Venedig, Gustav Adolph
und Rohan« (1885):. 2. C. H. T.
Venezia (T. och
Sv. Venedig). 1. Landskap (Ital. compartimento Veneto)
i konungariket Italien, består af de 8 provinserna
Udine, Belluno, Treviso, Venezia, Vicenza, Verona,
Padova och Rovigo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
